ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Debatt: Därför är en gemensam alliansbudget självklar

  • Alliansledarna Annie Lööf (C) , Anna Kinberg Batra (M) Ebba Busch Thor (KD) och Jan Björklund (L) . Foto: TT

De demokratiska partierna skadas av samarbete som har som enda syfte att stänga ute populister. Alliansen och moderaterna ska inte låta bli att driva sin egen politik till förmån för socialisterna. Därför var det rätt av M-ledningen att lägga om politiken i januari, skriver Gunnar Hökmark.

I en tid av större politiska utmaningar i Sverige och i vår omvärld än någonsin i modern tid måste svensk politik fokusera på de politiska konflikter som är avgörande för vårt välstånd, vår roll i Europa och vår säkerhet. Annars kommer den dominerande konflikten handla om misstron mot det öppna samhället och demokratin.

Två politiska initiativ de senaste veckorna har visat på att vi antingen fokuserar på de stora skiljelinjerna eller så får ytterligheterna avgöra politikens innehåll.  Det ena initiativet är den moderata partiledningens självklara krav att Alliansen ska lägga en gemensam alliansbudget. Genom Alliansens budgetpolitik har Sverige upplevt ett decennium av stabil ekonomisk utveckling. Den svenska ekonomin har gått som en Tesla hela vägen in i den rödgröna regeringens mandatperiod på grund av dess budgetnederlag 2014.

Men det har upprört många att den självklara tanken på att Alliansen ska lägga en alliansbudget förenas med den lika självklara uppfattningen att Alliansen dessutom bör rösta på denna i avsikt att den ska vinna och bli till verklighet. Det har hävdats allt från att det är ett sätt att ”störta” regeringen Löfven, till den befängda tanken att kravet på en alliansbudget är att söndra Alliansen och till att det är en flirt med de främlingsfientliga krafter som Sverigedemokraterna företräder.

Samtidigt ser vi hur regeringen Löfven tar initiativ till att med hjälp av främlingsfientligheten inom Sverigedemokraterna driva igenom en lagstiftning som handlar om att begränsa utländska medborgares rätt att arbeta i Sverige. Regeringen föreslår att riva upp Lex Laval i strävan efter en lagstiftning som ger facket rätt att kräva ”Go Home”, som man en gång gjorde, då som nu i strid med europeisk lag. Det är att driva hyckleriet långt och till skada för Sverige.

Regeringen vill alltså i skydd av ett parlamentariskt frikort från Alliansen föra den budgetpolitik man vill samtidigt som man lägger förslag om att riva upp Lex Laval på ett sätt som ger Sverigedemokraternas inflytande inom ett område just där de borde stå utan inflytande. Så kan vi inte ha det.

En gemensam alliansbudget ställer de två stora och avgörande alternativen i svensk politik – som demokratin är till för att hantera – mot varandra. Det är detta som är det verkliga vägvalet i svensk politik. Det handlar om synen på företagande och vinster, människors valfrihet och enskilda människors rätt att behålla så mycket som möjligt av sin inkomst och trygghet. En socialistisk politik driven av Miljöpartiets misstro mot tillväxt och Vänsterpartiets dogmatik och populistiska utgiftspolitik ställs därmed mot en politik som bejakar marknadsekonomi, fritt företagande och mångfald.

Den politik som gett jobb, rekordhög sysselsättning och stabila offentliga finanser ställs mot den som vill beskatta jobben, underminera företagen som ger sysselsättning och låta utgiftsprogrammen rusa iväg. En ansvarsfull opposition har inget annat alternativ än att söka stoppa en politik som är skadlig för Sverige och ersätta den med sin egen. Om man inte ställer alternativen mot varandra och i stället accepterar socialistiska skattehöjningar som underminerar jobb, sysselsättning, företagande, marknadsekonomi, transporter och energiförsörjning så bär man också ansvar för konsekvenserna av den politiken.

Än värre är att man bidrar till bilden av att det är ytterligheternas politik som är den sant oppositionella. I Sverige har vi sett hur Decemberöverenskommelsen, och den kvarvarande decemberismen, har gett syre till denna misstrons konflikt genom att det är ytterligheterna som vunnit terräng. Populismen har stärkt sig på de ansvarsbärande partiernas bekostnad och därmed försvagat politikens centrum.

Runt om i Europa har vi sett hur koalitioner mellan de två stora partierna i centrum har fått samma konsekvenser. Samarbetsregeringarna har stärkt de rörelser som sår misstro mot demokratin samtidigt som de politiska alternativen har låst varandra till stagnation. Tanken på att de gemensamt skulle kunna genomföra politiska reformer har varit en dödfödd tulipanaros.

I Holland har samarbetsregeringar mellan det vid olika tillfällen ledande borgerliga partiet och socialdemokraterna prövats och gett vind åt extremism och bakslag för politikens centrum.

I Österrike har centrum försvagats så att presidentvalets två kandidater kom från ytterligheterna medan partierna i centrum kollapsade.

I Finland ledde den stora samarbetsregeringen till att de politiska reformer som krisen krävde lades i frysen.

I Tyskland har vi Angela Merkel som förvisso dominerar europeisk politik men där koalitionen med socialdemokraterna lett till reformstopp, avvecklad kärnkraft och att ytterligheterna även där har växt på bekostnad av koalitionens väljarunderlag.

Vi kan i den tid vi lever i inte tillåta en politik som försvagar Sverige bara för att Vänsterpartiets och Miljöpartiets dogmer ska tillfredsställas. Det kan inte vara annat än rätt för svensk ekonomi och avgörande viktigt för demokratin att Alliansen motsätter sig regeringens politik genom att söka vinna stöd för sin egen. Det är vare sig onaturligt, odemokratiskt eller att flirta med främlingsfientliga krafter.

En gemensam alliansbudget är att sätta demokratins fokus på de alternativa vägar vi har att gå och ge väljarna en möjlighet att bedöma dessa, värdera dem och välja mellan dem. Hopplösheten och misstron är extremismens livsluft. De bekämpas vare sig genom att extremister legitimeras eller genom att röster förkastas. Den bekämpas genom politisk målmedvetenhet, finansiell stabilitet, parlamentarisk förankring och värden som lyfter högre än missnöje.

Vi måste ha en politisk ledning som kan ge framtidstro om det bästa i Sverige och Europa. Därför är det självklart att alliansen ska visa sin politiska styrka genom att lägga förslag om en alliansbudget, rösta för den och göra den till verklighet.

GUNNAR HÖKMARK

Europaparlamentariker (M)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer