ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Debatt: Boekonomin är sovjetisk

  • Dan Andersson, LO:s tidigare chefsekonom. Foto: TT/montage

1995-2015 har byggkostnaderna ökat tre gånger mer än konsumentpriserna. Bostadssubventionerna är nu lika stora som andel av BNP som de var då de avvecklades under 1990-talets början och regeringen har tappat kontrollen över kostnaderna. En rad argument talar för att de sovjetliknade subventionerna bör avvecklas och partierna bör snarast återuppta de bostadssamtal som har tystnat, skriver Dan Andersson.

Priset på en kvadratmeter ny bostadsrätt i storstadsområden har ökat med 171 procent perioden 1998-2014. Som jämförelse ökade arbetskostnaden i byggsektorn med 67 procent. Om inte subventioner drivit upp kostnaden för nya bostadsrätter i Stockholmsregionen skulle priset vara en miljon kronor lägre.

Under 1990-talet början avvecklades de statliga bostadssubventionerna för att de belastade statsfinanserna - nu är de lika stora som andel av BNP som då. Men nu riktas subventioner mot det befintliga beståndet, inte mot byggande av nya bostäder. De riktas mot hushåll som har en hög betalningsförmåga och som inte är priskänsliga. Det leder till både för få nya och till för dyra bostäder. Regeringen har inte kontroll över subventionerna. Statens kostnad för ränteavdraget var 16 miljarder kronor 2016 och den fördubblas till år 2021 enligt Ekonomistyrningsverket.

Finansminister Andersson ledde regeringens bostadssamtal och regeringen letar för närvarande efter små förändringar i planbestämmelserna. Detta fast Tomas Karlbo, professor i fastighetsvetenskap, som utrett frågan åt regeringen säger: ”Det är inget fel på plan och bygglagen. Åtminstone inget större fel, de är redan åtgärdade. ” Varför redovisar inte finansministern problemet?

Sveriges bostadskris kommer inte lösas så länge staten subventionerar kapitalkostnader för bostäder. En rad argument talar för att de snarast bör fasas ut:

•Subventioner bidrar till låg produktivitet och dyra bostäder. Allt fler måste bo kvar hemma.

•Subventioner till bostäder är mycket kostsamma för staten, kring 65 miljarder kronor.

•De påverkar klimatet genom stora bostadsytor och onödiga slit-och-släng renoveringar på grund av konstlat låga kostnader.

•Växande skulder innebär finansiell stabilitet.

•Det är en omfördelning till dem som äger sin bostad från de som hyr och inte minst till dem med goda inkomster i större städer.

•Subventionerna leder dessutom till en extrem boinflation som minskar värdet av att arbeta.

År 1998 behövde löntagarna i Stor-Stockholm 11 000 timlöner för att köpa ett småhus. År 2014 behövde en löntagare arbeta dubbelt så många timmar för att köpa det åtråvärda huset. Utvecklingen är likartad i övriga storstadsregioner. Det krävdes i riket 108 timmars arbete för att hyra en kvadratmeter i nybyggd lägenhet år 1998 jämfört med 132 timmar år 2014.

Orsakerna till den nya bostadsbristen på är enkel. Subventioner leder, helt enligt läroboken, till låg produktivitet. Produktivitetsutvecklingen i byggsektorn var 2000 -2014 negativ, -6,5 procent. Samtidigt som den ökade med 63 procent i industrin och i tjänstebranscherna med 21 procent.

Subventioner från staten hamnar inte bara hos hushållen. De ansamlas, eller kapitaliseras, i alla led i bostadssektorn. Värdet av marken har ökat fem gånger sedan 1995.

Bostadsinstitutens inkomster från räntemarginalen är drygt fyra gånger högre årsskiftet 2015/16 än år 2002. Taxeringsvärdet för hyresbostadshus Stockholms län har ökat fyra till sex gånger perioden 2000-2013. Subventionerna tillfaller således till stor del de som äger marken, bygger, lånar ut pengarna samt förvaltar bostäderna.

Den effektiva kapitalkostnaden för bostäder närmar sig noll i en lågränteekonomi och med ränteavdrag samt därtill med en värdestegring på fastigheter på flera procent om året.

Det liknar en sovjetisk ekonomi med politiskt bestämda låga kapitalkostnader med som konsekvens överanvändning av kapital och som följd energislöseri. Nu gör vi samma sak i Sverige.

Unga vuxna har allt mindre möjlighet att spara så att de får en grundplåt till ett ägt boende.  Sparmålet skjuts framåt i tiden beroende på att kostnaden för nybyggda bostäder eller priset på befintliga ökar mer än timlönerna. Svag produktivitetsutveckling i byggsektorn gör att en familjebostad blir allt mindre åtkomlig för unga vuxna.

En konsekvens av boinflationen är att färre än tidigare har råd att bo i ett nytt egnahem. Som mest byggdes nära nio småhus om året per tusen invånare mot numera drygt ett hus per tusen invånare. Valfriheten har minskat.

Det är inte rimligt att låta hyrorna i Storstockholm på 10 000 kronor månaden för en trerummare vara en norm för bostadspolitiken. Målet bör vara 7 000 kronor i månaden för en ny lägenhet på tre rum och kök.

För att det ska vara möjligt måste kostnadsdrivande subventioner avvecklas. Staten måste sluta bostadscurla friska människor med goda inkomster mitt i livet. De ska själva klara att inom egen budget fatta beslut om sin konsumtion.

Här är ett förslag till bostadsskatt: 

Ekonomen och professorn Peter Englund föreslår att skuldräntorna sätts till 70 procent av faktiskt belopp samt en fastighetsavgift på 0,75 procent av taxeringsvärdet för småhus och 0,3 procent för hyres- och bostadsrättsfastigheter. Effekten är att hushållens inkomster minskar med mindre än en procent och att priserna på småhus minskar med högst 10 procent.

För drygt ett år sedan avslutade partierna bostadssamtalen utan att ha kommit någon vart.

Magdalena Andersson bör starta samtalen igen så att partierna svarar på följande: Varför ska staten skapa låga kapitalkostnader som leder till en prisökning på boende som minskar värdet av att arbeta och ger finansiell instabilitet?

DAN ANDERSSON
Tidigare chefsekonom på LO.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies