1515
Annons

Darja Šmite: Flytt till låglöneländer blir dyrköpt erfarenhet

DEBATT. Företag som flyttar sin mjukvaruutveckling till länder med lägre lönekostnader stöter på en rad problem. Jämförelseproblem gör också att en utlokalisering framstår som mer lönsam än den i verkligheten är. Beslutsfattare är dessutom obenägna att ångra en misslyckad flytt, enligt professor Darja Šmite.

Darja Šmite.
Darja Šmite.

Många företag som arbetar med mjukvaruintensiva produkter i Sverige utlokaliserar utvecklingen till olika delar av världen, i synnerhet Indien och Kina. Eftersom det anses svårt att mäta produktiviteten i kunskapsintensiv verksamhet väljer beslutsfattarna ofta en mer lätt tillgänglig måttstock: timlöner. Men produktiva ingenjörer på en plats kan inte självklart enkelt ersättas med ingenjörer i en annan del av världen.

En studie i den vetenskapliga tidskriften IEEE Software visar att ett nederländskt mjukvaruföretag, som hade utlokaliserat utvecklingen till Indien, inte lyckades nå break-even på fem år.

En detaljerad beräkning av timkostnaderna inbegrep ett antal dolda kostnadsfaktorer och visade att en nederländsk mjukvaruingenjör kostade i genomsnitt 47 euro per timme jämfört med 65 för en indisk, trots att den rena timlönen var väsentligt lägre i Indien. Det som drev upp kostnaderna i det här fallet hade att göra med produktivitetsnedgångar och stor personalomsättning hos den indiska leverantören.

En liknande studie från Sverige visar att utveckling i ett ”lågkostnads-land” som tillförs projekt i ett senare skede kan ha tre gånger lägre genomsnittlig produktivitet i jämförelse med den ursprungliga utvecklingsorten. Skillnaderna har inte med ingenjörernas yrkesskicklighet att göra, snarare ett ständigt underskattat behov av kunskapsöverföring och stöd till ny och växlande bemanning.

En kulturspecifik faktor sticker ut: Personalomsättning har visat sig vara ett allvarligt men vanligt problem för företag som utlokaliserar till länder med en mer karriärinriktad kultur – ofta samhällen i stark förändring där snabb karriär är ännu viktigare för social status – då blir det viktigare att bli chef. Det medför att arbetskraften snabbt försöker bredda sin yrkeserfarenhet genom att så ofta som möjligt byta mellan projekt och verksamheter, lära sig olika teknologier och möta olika arbetsgivare. I Sverige är det inte helt ovanligt att ingenjörer arbetar inom samma företag och i liknande roller under en stor del av sin karriär och blir respekterade för sin expertis, sitt djupa kunnande och sin erfarenhet. Den externa personalomsättningen ger därför inte hela bilden.

Ericsson visar i ett fall en anmärkningsvärt låg genomsnittlig extern personalomsättning på ett av dess indiska kontor, men det säger ingenting om kostnader för interna personalförändringar. Projekt som har hög omsättning i bemanningen fördyras och försenas, oavsett land.

I vår forskning har vi också upptäckt att utlokaliserad utveckling och överföring av komplexa mjukvaruprojekt till geografiskt, tidsmässigt och kulturellt avlägsna platser medför bieffekter. I allmänhet tar det längre tid att få ut produkten på marknaden och kvaliteten blir lidande, vilket främst beror på att det handlar om kunskapsintensivt arbete. I flera fall visade det sig att mjukvaran som producerades inom den utlokaliserade verksamheten var av så låg kvalitet att den inte användes i den slutliga produkten. I andra fall, när hela produktutvecklingen flyttades till den utlokaliserade verksamheten, dröjde det innan produkten kom ut på marknaden – med väsentligt mindre funktionalitet än planerat. I ett fall hade förseningen varit två år. Kort ledtid ut till marknaden, time-to-market, är en viktig konkurrensfaktor varför förseningar kan bli förödande.

En grundläggande svårighet är komplexiteten i moderna mjukvaruintensiva produkter. De mjukvarusystem vi undersökt inbegriper miljoner kodrader, hundratals företagskunder och miljontals slutanvändare. Systemen utvecklas av hundratals mjukvaruingenjörer i tiotals team. Att uppnå en rimlig förståelse av ett större system kan ta kanske fem år och vanligen är det bara några få erfarna utvecklare som har varit med så länge och fått den överblicken.
När nya team och, i synnerhet, nya platser blir en del av komplexa projekt måste de få stöd från de erfarna utvecklarna, en betydande supportkostnad som alltför ofta – missvisande – belastar ”högkostnadslandets” utvecklingsorganisation.

Med tanke på skillnaderna i kvalitet, produktivitet och time-to-market blir lönejämförelser en dålig måttstock. Likafullt kan även en misslyckad utlokalisering verka affärsmässigt godtagbar om man enbart beaktar de kostnader man undvikit på den ursprungliga platsen och de löner man betalat på den nya.

En konsult vi intervjuade hävdade att han sparat 2 miljoner euro åt ett norskt företag som prövat en utlokaliseringsstrategi. När vi ville få beräkningen förklarad erkände konsulten att de inte visste hur de skulle beräkna besparingarna. När företagsledningen ville ha siffror på besparingen hade man helt enkelt räknat med den tänkta kostnaden för de avvecklade norska mjukvaruingenjörer under femårsperioden med utlokalisering, och dragit ifrån utgifterna för utvecklarna i den utlokaliserade verksamheten.

Vi tror att det kan bli mycket kostsamt att bortse från de indikationer vi fått fram. I vår studie av fyra små och medelstora nordiska företag som började utlokalisera för första gången kunde vi konstatera att samtliga outsourcingavtal avbröts på grund av stora kvalitetsproblem och svårigheter att förbättra relationen. Två av företagen behöll trots tidiga indikationer sin outsourcing-partner i mer än tre år.

Det innebar betydande investeringar i samarbeten som man redan tidigt ansåg misslyckade. Det kallas ”escalation of commitment” när beslutsfattare har investerat så hårt, särskilt i ett pressat läge, att det blir närmast omöjligt att avbryta och acceptera ett misslyckande. Det är ofta en förklaring till att många företag som investerat i utlokalisering och expanderat globalt drar sig för att plocka hem verksamheten igen.

Den samlade erfarenheten från ett antal företag tyder på att viss utlokalisering kan bli framgångsrik och innebära besparingar, men det handlar då ofta om små, enkla och väl avgränsade projekt, medan komplexa och mjukvaruintensiva produkter leder till betydande problem. Slutligen har vi också kunnat iaktta att utlokalisering av rätt komponenter inom en global produktstruktur kan innebära fördelar även för stora företag som verkar på en global marknad, som närhet till kunder på lovande marknader, kulturellt anpassade produkter i skilda länder, samt att behålla utveckling på plats vid förvärv av expertis och immateriella tillgångar genom uppköp av konkurrenter. Men faktisk kostnadsreduktion eller bättre resultat på nedersta raden är inte givna fördelar vid utlokalisering av kunskapsintensivt arbete.

 

Darja Šmite, professor i programvaruteknik, Blekinge tekniska högskola


Advokat: Förvaltningsdomstolarna är tyvärr inte rättssäkra

DEBATT. De allmänna domstolarna har under de senaste 10-15 åren ryckt upp sig rejält. Både vad gäller bemötande av parter och ombud och handläggning av kommersiella tvister. Förvaltningsdomstolarna har inte alls hängt med, skriver Olle Flygt, advokat.

Olle Flygt.
Olle Flygt.

Är förvaltningsdomstolarna rättssäkra för privatpersoner och kommersiella aktörer? Debattörer (bl a Claes Sjölin på Di Debatt den 24/8) har på senare tid argumenterat för motsatsen. Efter en karriär som processjurist kan jag tyvärr konstatera att förvaltningsdomstolarnas handläggning av större kommersiella mål inte duger. De pågående riskkapitalprocesserna är ett exempel. Det råder en ovilja att ge parterna tillräckligt med tid, domskäl är outvecklade, sakförhållanden återges felaktigt och utan att ha stämts av med parterna. Dessutom är det mycket svårsmält att en domstol kan meddela domar i 446 olika mål utan en enda skiljaktig mening. Något är fel.

Den viktiga frågan är vad som kan göras åt detta. De allmänna domstolarna har under de senaste 10–15 åren ryckt upp sig rejält. Både vad gäller bemötande av parter och ombud och handläggning av kommersiella tvister. Målen utreds ordentligt av domare som vill förstå målen, som visar respekt för parterna och ger dem erforderlig tid att utföra sin talan. Förvaltningsdomstolarna har inte alls hängt med.

Få tycker synd om de rika och privilegierade. Men självklart måste företag och riskkapitalister i lika hög grad som utsatta parter uppleva att domstolarna garanterar enskildas fri- och rättigheter och intresserar sig för deras mål. Det gäller inte bara prejudikatinstanserna, dit endast ett fåtal kommer, utan även underrätterna.

Jag har flera gånger processat stora mål i förvaltningsdomstol. Från mitten av 1990-talet tills nyligen var jag inblandad i ett antal för telekomoperatörerna viktiga tvister. Det var påtagligt mycket lättare att vinna när man biträdde en operatör som var med- och inte motpart till PTS. Tyvärr fungerar det likadant i skattetvister. Det är för svårt för den skattskyldige att vinna och för enkelt för Skatteverket.

Det allmänna lyckas i förvaltningsdomstol lätt styrka omständigheter för vilka man har bevisbördan – ibland rentav utan att någon bevisning ens åberopats. Dessutom är domskälen oftast alltför outvecklade – det går ibland inte att förstå varför det har gått som det gjort i målet.

Mot bakgrund av mina tidigare erfarenheter var det först efter övertalning jag gick med på att förstärka ett större team av skattejurister som biträdde NC Advisory AB – rådgivningsbolag till Nordic Capitals fonder. Det var i målet om så kallad ”carried interest” för några år sedan, ett för hela riskkapitalbranschen och därmed näringslivet i Sverige mycket betydelsefullt mål.

Målet avgjordes till bolagets fördel i slutet av 2013 och domen vann laga kraft året därpå. Men Skatteverket gav sig inte utan bytte grund för beskattning av carried interest. Vissa anställda i NC Advisory skulle tjänstebeskattas trots att den lagakraftvunna domen innebar att arbetsgivaren inte skulle betala sociala avgifter. Andra skulle 3:12-beskattas. Vi förlorade i Kammarrätten i Stockholm i år. Huruvida Högsta förvaltningsdomstolen tar upp målen till prövning återstår att se.

Behandlingen av NC Advisory AB i förvaltningsrätten var bedrövlig. Domaren i förvaltningsrätten lyckades inte leva upp till det grundläggande kravet att göra ett opartiskt intryck på vår klient. En del av det är nämligen att tillse att parternas åberopanden blir klarlagda, att befogade frågor från part besvaras av motparten och att inte uttalat ge problemformuleringsprivilegiet till det allmänna.

Ingen av de tiotals skatteexperter, bland dem flera professorer och pensionerade domare, som granskade domen kunde förstå och/eller förklara den. Domen var kort och gott dåligt motiverad, vilket hängde samman med att Skatteverkets åberopanden aldrig hade klarlagts. När ingen förstår domen har domstolen onekligen misslyckats.

Även kammarrättens hantering av NC Advisory AB:s anställda lämnade övrigt att önska. Till att börja med förvägrades de mer än en dags förhandling. Det hade självklart behövts i ett såpass komplicerat mål där stora värden för enskilda står på spel. Det omöjliggjorde att höra den bevisning som var av betydelse för tjänstebeskattning. Tjänstefrågan skulle inte alls diskuteras på den en dag korta förhandlingen. Döm om NC-individernas förvåning och besvikelse när vissa av dem sedan förlorade just tjänstefrågan, som de hade vunnit i förvaltningsrätten. Att kammarrätten missförstått sakomständigheterna och bortsett från den tidigare kammarrättsdomen som rörde exakt samma omständigheter och därför gått fel i tjänstefrågan utan att ens ställa en enda fråga till parterna är mycket anmärkningsvärt. Det har slagit mycket hårt mot de mer juniora NC-individerna.

Inte en enda av de sju domare som var inblandade i vårens riskkapitalprocesser var skiljaktig avseende en enda fråga i ett enda mål. Hur kunde fronten bli så enad? Målen avsåg trots allt 85 individer och flera beskattningsår för de allra flesta individer. Totalt 446 mål och många frågor i varje mål. Utgången i förvaltningsrätten hade varit blandad. Trots detta alltså inte en enda skiljaktig mening! Det antyder en alltför summarisk prövning.

Särskilt anmärkningsvärt är detta vad gäller frågan om skattetillägg. Hur kan någon av de materiella frågorna i riskkapitalprocesserna vara att anse som en enkel skattefråga? De har sysselsatt mängder av tjänstemän på Skatteverket under en lång rad år. Skatteverket har börjat driva frågan om 3:12-beskattning först efter att verket utan framgång försökt få prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. Detta under påstående att tjänstefrågan var en prejudikatfråga – det vill säga en ännu olöst rättsfråga. Ändå fullt skattetillägg! Och ingen dissident. Man kan knappt tro att det är sant. Det är väl ändå lite väl fiskalt?

Kunde jag flytta vissa måltyper från förvaltningsdomstolarna till de allmänna domstolarna skulle jag göra det utan att tveka. Eftersom jag inte kan det hoppas jag att förvaltningsdomstolarna höjer sig några snäpp – och det snarast. Själv lämnar jag dem nu för gott. Vi kommer inte att sakna varandra.

Olle Flygt, partner på Mannheimer Swartling, advokat inriktad på processer och annan tvistlösning

 

Läs svar från Kammarrätten och Förvaltningsrätten här.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?