I år fyllde Industriavtalet 20 år. Det är ett avtal som har levererat 60-procentiga reallöneökningar och varit en garant för ordning och reda på svensk arbetsmarknad.
Och snart är avtalsförhandlingarna över för i år. Än en gång har parterna inom industrin levererat ett avtal som är normerande för löneökningarna för övriga delar av arbetsmarknaden. Men bläcket hade knappt hunnit torka innan kritiken mot industrins märkessättande roll tog fart. Senast i raden av kritiker, i Dagens Nyheter 22/5, är professor emeritus i internationell ekonomi, Lars Calmfors.
Lars Calmfors vill ompröva industrins lönenorm och släppa fram högre löneökningar i inhemsk sektor för att råda bot på bristen på lärare, sjuksköterskor och undersköterskor. Resonemanget känns igen från en av Arbetsmarknadsekonomiska rådets senaste rapporter. Rådet leds av Lars Calmfors.
Arbetsmarknadsekonomiska rådet menar att om inte det totala arbetsutbudet kan öka kraftigt, måste man i stället föra över resurser från den konkurrensutsatta sektorn och ge utrymme för en expanderande hemmamarknad. Det här ska ske genom att lönerna på hemmamarknaden ökar snabbare än i exportindustrin och i internationellt konkurrensutsatta delar av tjänstesektorn.
Detta resonemang har flera allvarliga brister. Skulle man överge industrinormen och i stället låta till exempel kommunsektorn vara delvis löneledande, finns ingen realistisk eller alternativ grimma för lönebildningen. Risken är därför stor att kraftiga löneökningar river hål i de kommunala budgetarna och att detta förstärker tendensen till högre skattetryck. Det är knappast en tillfällighet att Sveriges Kommuner och Landsting är en stark pådrivare av industrinormeringen.
Den kommunala sektorn kan antingen dra ned på annan kommunal verksamhet eller höja kommunalskatten för att täppa igen det finansiella hålet.
I det första fallet påverkar lönehöjningarna och sysselsättningsökningen direkt annan kommunal verksamhet och kommer att leda till färre men mer välbetalda lärare och sjuksköterskor. I det andra fallet, med skattehöjningar, blir konsekvenserna i stället indirekta. Om arbetsutbudet och privat sysselsättning faller innebär det lägre skatteintäkter – som motsvarar över 70 procent av kommunsektorns utgifter – och sätter ytterligare press på kommunsektorns finanser. Följden kan bli ytterligare krav på nedskärningar i den kommunala servicen. Dessutom faller ekonomins tillväxtförmåga i takt med att arbetsutbudet minskar. De enda vinnarna i bägge dessa kalkyler är de kommunanställda som fått högre lön.
De senaste 30 åren har inneburit en mycket kraftig ökning av medelinkomsterna i världen, inte minst i tidigare utvecklingsländer, och globaliseringen har spelat en viktig roll. Det är naturligtvis extra viktigt för ett litet land som Sverige att kunna skörda frukterna av ett stort ekonomiskt utbyte med omvärlden. Det kräver i sin tur en stark konkurrensutsatt sektor.
Att föra över resurser från den konkurrensutsatta sektorn till den kommunala sektorn via ändrade relativlöner har många förlorare och få vinnare.
Enda sättet att uthålligt och generellt höja kvalitet, leveranser och löner i offentlig sektor är via ett högre arbetsutbud och sysselsättning i näringslivet, eftersom detta i sin tur ökar skattunderlaget.
Naturligtvis hindrar det inte att särskilda satsningar kan göras – prioriteringar sker ständigt inom kommunsektorn. Men om målsättningen är att säkerställa en god tillgång på högkvalitativa välfärdstjänster måste fokus vara på att skapa villkor som möjliggör ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv.
Att öppna för att släppa in hemmamarknaden i lönebildningen vore förödande. Industriavtalet har levererat mycket höga reallöneökningar under två decennier och tjänat svensk samhällsekonomi väl. Att förändra modellen i den riktning Lars Calmfors förespråkar är fel väg att gå.
Mats Kinnwall, chefsekonom, Industriarbetsgivarna
Lena Hagman, chefsekonom, Almega
Anders Rune, chefsekonom, Teknikföretagen
Carl Eckerdal, chefsekonom, Livsmedelsföretagen/IKEM
Läs svar från Lars Calmfors här.
Läs chefsekonomernas svar till Lars Calmfors här.
Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.
