ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Björn Rosengren: Sverige förvirrat om Ryssland

  • Före detta näringsminister Björn Rosengren. Foto: Jesper Frisk

DEBATT. Regeringen har sagt att den inte vill att hamnarna i Slite och Karlshamn ska hyras ut till Nord Stream-projektet. Varför befinner Sverige sig i ett värre säkerhetspolitiskt läge visavi Ryssland än Finland och Tyskland gör, skriver före detta näringsminister Björn Rosengren.

När det säkerhetspolitiska locket läggs på en näringspolitisk fråga kämpar de lokala gudarna förgäves. Men det är något i denna historia som skaver.

Två S-märkta politiker, regionrådet Björn Jansson på Gotland och Karlshamns kommunalråd Per-Ola Mattsson, fick nyligen en hemligstämplad säkerhetspolitisk genomgång av regeringens utrikes- och försvarsministrar. Därefter kovände de om Nord Stream 2 och gasledningen. De öppna hamnarna slöts. Ja blev nej i Slite och Karlshamn fryser processen. Vad annars skulle dessa kommunalpolitiker göra?

Men regeringens agerande, eller snarare icke-agerande, väcker frågor. Jag har inte insikt i vilken säkerhetspolitisk information som ligger bakom bedömningen. 150 miljoner kronor i förlorade intäkter till två kommuner är naturligtvis en nullitet i förhållande till landets säkerhet.

Två saker förblir dock höljda i dunkel:

Varför befinner Sverige sig i ett värre säkerhetspolitiskt läge visavi Ryssland än Finland och Tyskland gör?

Varför ska två politiker på kommunal nivå fatta ett beslut av sådan övergripande säkerhetspolitisk karaktär?

Säkerhetsläget först. Det är en realitet att Ryssland rustar upp och har ett mer provocerande övningsmönster i Östersjön i dag än tidigare. Men Sveriges agerande sänder konstiga signaler till resten av Europa. Vi håller ett mycket högt verbalt tonläge gentemot Ryssland samtidigt som vi inte vidtar några motsvarande åtgärder för att stärka vårt eget försvar. Vi verkar inte tro på den hotbild vi själva målar upp.

Extra märkligt är detta eftersom det nu borde finnas bättre politiska möjligheter till nödvändig förstärkning av de militära resurserna än på många herrans år, i och med att Natofrågan i Trumptriumfens kölvatten faller undan som politiskt närtidsscenario.

Alla torde förstå att ett fortsatt säkerhetspolitiskt solospelande kräver rejäla resurstillskott. Färre förstår att även motsatt strategi kräver detta, men det är en annan sak. Sverige satsar i dag mindre på försvaret, mätt som andel av BNP, än något annat land runt Östersjön. Och det skorrar falskt mot det höga säkerhetspolitiska tonläget.

Nord Stream 2 är en arbetsmarknadspolitisk fråga i Finland med 300 nya jobb och en 20-procentig volymökning för Hangö på landets sydspets, och en energipolitisk fråga för Tyskland med Nord Streams hemmahamn i Mukran på Rügen. Nu diskuteras frågan även i Danmark i näringspolitiska termer med Bornholm som tänkbart alternativ till de svajade svenskarna.

I Tyskland har man svårt för Sveriges dubbla signaler: gärna ett energipolitiskt världssamvete i brunkolsfrågan, i alla fall i debatten, men ingen förståelse för att länder som inte är självförsörjande på energiområdet då också måste söka andra lösningar.

Allra märkligast är ändå att det blev två kommunalpolitiker som fick avgöra denna för svensk säkerhetspolitik så delikata fråga. Den kommunala självstyrelsen skulle alltså övertrumfa statens säkerhetspolitiska intressen. Detta faller inte bara på sin egen orimlighet, det är dessutom ingenting i regeringsformen eller dess förarbeten som stipulerar detta.

I retoriken har regeringen alltså gjort detta till en säkerhetspolitisk fråga, men i praktiken har man hanterat den som en näringspolitisk fråga – för kommunerna att hantera. Med den lilla extra smaksättningen att säkerhetspolitiskt informera de kommunala beslutsfattarna om de säkerhetspolitiska effekterna av deras näringspolitiska beslut.

Jag vet som gammal näringsminister i Göran Perssons så kallade superdepartement runt millennieskiftet en hel del om att man som politiker måste klara av att samtidigt spela olika roller. I mitt fall exempelvis som närings-, arbetsmarknads-, energi-, kommunikations- och regionminister. Men till och med jag tycker att hanteringen av Nord Stream 2 känns aningen förvirrande.

Här finns behov av ökad klarhet om bakgrunden till agerandet. Eller är nästa steg att utnämna Jansson och Mattsson till Sveriges representanter i FN:s säkerhetsråd – allt med hänvisning till den kommunala självstyrelsen.

Björn Rosengren, näringsminister (S) 1998–2002

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies