1515
Annons

Även M bör bejaka handel i Östersjön

I måndags meddelade Nord Stream 2 att man kommit överens med fem europeiska energibolag om medfinansiering genom lån av gasledningen genom Östersjön, från Ryssland till Tyskland.

 

 

Bild:TT/Montage

Bolagen som går med är franska ENGIE (153 000 anställda, 660 miljarder kronor i omsättning), OMV (ett av Österrikes största företag, 22 000 anställda), holländska Shell (världens största petroleumbolag), Uniper, i huvudsak tyskt, 14 000 medarbetare, stora i Sverige, samt tyska Wintershall, dotterbolag till BASF, världens största kemikoncern.

De fem bolagen ska finansiera hälften av de 95 miljarder kronor som projektet väntas kosta. Deras medverkan är ett tydligt kvitto på att de juridiska frågetecknen nu börjar rätas ut sedan EU-kommissionen tidigare i vintras meddelade att Nord Stream 2 inte strider mot EU:s energiunion.

Talespersoner bakom Nord Stream 2 har hela tiden hävdat att gasledningen är ett kommersiellt projekt och inte en geopolitiskt driven investering. Det kan man ha synpunkter på.

Men vad som nu är obestridligt är att fem viktiga energiföretag i EU vill göra gemensam sak med ryska statligt ägda Gazprom och investera mycket kapital för att säkra leverans av naturgas.

Som signatär av havsrättskonventionen har Sverige ingen laglig rätt att hindra andra länders företag från att lägga ledningar på svensk ekonomisk zon. Det har alla förstått utom möjligen Moderaterna.

Vad oppositionen har kvar att begripa är att Östersjöstater, särskilt de som har undervattensledningar kors och tvärs över hela havet, inte ska försöka sabotera eller försena projektet genom att vägra konsortiet tillträde till svenska hamnar.

Det är ett uruselt prejudikat för framtida samarbete i norra Europa och kommer i värsta fall att hindra svenska aktörer från att dra ledningar.

Rusta gärna flottan, gå med i Nato, köp missilförsvar, bjud in fler amerikanska generaler till den magra gotländska tallskogen, stationera en ubåt i Karlshamns hamn, men håll fast vid internationell lag och bejaka handel och fria farleder.

Svenskar, danskar och ryssar har ägnat århundraden åt att försöka stoppa varandras varuleveranser genom Östersjön. Det är ingen styrkeposition att försöka göra det igen.


Arvid Åhlund: Lättare för Norge att exportera olja än populism

LEDARE. På måndag röstar norrmännen fram en ny regering. Valet ser ut att avgöras på målsnöret. 

OSÄKER UTGÅNG. På måndag är det val till norska Stortinget. Populistiska Fremskrittspartiet har blivit ett parti i mängden, men framgångarna i regeringsställning blir svåra att upprepa på annat håll.
OSÄKER UTGÅNG. På måndag är det val till norska Stortinget. Populistiska Fremskrittspartiet har blivit ett parti i mängden, men framgångarna i regeringsställning blir svåra att upprepa på annat håll.Bild:Terje Pedersen/ TT

De borgerliga är i skrivande stund knappa favoriter, men opinionsmätningarna är mycket jämna.

Norge styrs sedan 2013 av en minoritetsregering bestående av Høyre och populistiska Fremskrittspartiet. Den har stöd i Stortinget av Venstre och Kristelig Folkeparti (motsvarande L och KD). Men samarbetet har krånglat, nya konstellationer kan uppstå efter valet. 

Att dessa kommer styras antingen av Høyres Erna Solberg eller Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre – Norges motsvarigheter till M och S – är det enda som kan sägas med säkerhet.

Valrörelsen har kretsat kring ekonomin, snarare än invandringen. Eftersom ekonomin går bra anses regeringen ha fördel. Det gynnar särskilt Fremskrittspartiet, som drivit och fått igenom populära satsningar på välfärd och infrastruktur, finansierade med oljepengar.

Att Fremskrittspartiet de senaste fyra åren förmått sitta i regering utan att kompromissa bort hjärtefrågor och därmed väljarstöd – tänk MP i Sverige – lär uppmuntra andra populistiska partier i Europa, inklusive Sverigedemokraterna.

Det vore överilat, Fremskrittspartiets framgångar är svårexporterade.

Partiet är invandringskritiskt och ofta chauvinistiskt, men skiljer sig från andra populistiska partier i viktiga avseenden. Det har inte rötter i nynazism eller fascism. Det växte inte fram ur klyftan mellan stad och land. I stället startade det som en skattesänkarrörelse i början 1970-talet. De nyliberala dragen kan fortfarande skönjas.

Att partiledaren Siv Jensen varit Norges finansminister i fyra år har också gynnat Fremskrittspartiet. Inte för att hon varit särskilt bra, utan för att hon givits möjlighet att spetsa statsbudgeten med pengar från Norges oljefond på ett sätt som finansministrar i få andra länder kan.

Som en medlem i Dansk folkeparti nyligen noterade i en intervju med Financial Times (10/8): ”Norge kan spendera sig ur sina problem på ett sätt som vi inte kan”. Finland – där populistiska Sannfinländarna kollapsade under regeringsbördan i juni – ”är ett bättre exempel på farorna som regeringsansvar innebär”.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?