1515
Annons

Arvid Åhlund: Taffliga robotar stjäl inga jobb

LEDARE. Stefan Löfven har fått extrajobb.

PÅ JOBBET. Stefan Löfven leder en internationell expertgrupp som ska analysera hur bland annat robotiseringen påverkar folks möjligheter att hitta arbete i framtiden.
PÅ JOBBET. Stefan Löfven leder en internationell expertgrupp som ska analysera hur bland annat robotiseringen påverkar folks möjligheter att hitta arbete i framtiden.Bild:Fredrik Sandberg

Sedan i måndags leder statsministern FN:s Global commission on the future of work, en internationell expertgrupp som ska analysera hur robotisering och andra megatrender påverkar folks möjligheter att få jobb i framtiden.

En rapport med rekommendationer planeras till 2019. Slutsatserna blir viktiga även för svensk del, säger Stefan Löfven till SvD (21/8): ”Ökad automatisering och robotisering väntar, det råder ingen tvekan om det”.

Så är det. Åtminstone om man får tro de otaliga experter, bloggar och böcker som framhåller hur robotiseringen kommer stöpa om samhället i grunden, förr än vi anar.
Många ser förtjänster, andra räds en framtid där knappt någon har arbete. Enligt en uppmärksammad studie vid Oxford-universitetet 2013 riskerar 47 procent av amerikanska jobb försvinna till följd av robotiseringen.

I Sverige är det ännu värre, enligt nationalekonomen Stefan Fölster. I en rapport för Stiftelsen för strategisk forskning drar han slutsatsen att 53 procent av alla svenska jobb kan komma att automatiseras. Robotarna kommer inte ens nöja sig med att ta våra jobb, varnar fysikern Stephen Hawking och Tesla-grundaren Elon Musk. Sannolikt lär de ha ihjäl oss också.

Men en sak i taget. Robotisering, digitalisering, artificiell intelligens är – hårdraget – alla slang för automatisering. Automatiseringens förtjänst är att den möjliggör vidunderliga produktivitetsökningar – samma antal arbetare kan producera mer med lika stora insatser. Det är (i långa loppet) en förutsättning för tillväxt, men gör vissa jobb överflödiga på kuppen.

Robotisering är automatisering på steroider. Med robotarnas hjälp kan ett fåtal anställda producera lika mycket eller mer än tidigare. Eftersom produktivitet räknas som produktion per arbetare, skjuter produktiviteten i höjden.

Sådan är logiken. Den rimmar emellertid illa med verkligheten. I USA – där digitaliseringens effekter diskuteras särskilt flitigt – är arbetslösheten rekordlåga 4,4 procent. Den amerikanska ekonomin har skapat i genomsnitt 185.000 jobb i månaden snart 90 månader i sträck. Därtill har produktivitetstillväxten varit bekymmersamt låg i flera år.

Situationen i Sverige ser ungefär likadan ut. Arbetslösheten är låg, produktivitetstillväxten trög – tvärtemot automatiserings inneboende logik. Om robotarna är i färd att sno våra arbeten, gör de ett taffligt jobb.

Att robotiseringen tycks ”göra sig påmind överallt, utom på arbetsmarknaden”, som en amerikansk analytiker sammanfattat det, beror sannolikt på att företagen inte investerar tillräckligt. En Capgemini-rapport från i somras varnar att svenska företag inte lägger tillräckligt med resurser på ”smart” teknik. Då blir det också svårt för den att göra avtryck.

Även om automatiseringen tilltar i omfattning på sikt, finns det skäl att ifrågasätta i vilken utsträckning arbetstillfällen faktiskt kommer försvinna. De flesta jobb består av olika moment, vissa lättare att automatisera än andra. En OECD-studie från ifjol som tog hänsyn till detta fann att endast 9 procent av nuvarande amerikanska jobb är hotade. För Sverige var siffran 7 procent.

Därtill kan det vara värt att komma ihåg att automatiseringen ”nästan uteslutande” gjort enskilda moment snarare än hela yrken överflödiga, som TCO:s samhällspolitiske chef Samuel Engblom påpekar i ett läsvärt blogginlägg på Utredarna.nu från i maj. Engblom hänvisar till en studie som fann att av de 271 yrken som ingick i 1950 års folkräkning i USA hade bara ett försvunnit på grund av automatisering 2010 – hisspojke. Desto fler tillkom. Det kommer de göra även framöver.


PM Nilsson: Följ Nordea till Europa

En av alla drömmar om Sveriges plats i Europa är att landet uppe i norr ska vara en fri, frihandlande och företagsvänlig nation i kanten av det stora byråkratiska halvsocialistiska euroblocket.

 

 

Bild:Marcus Ericsson/TT

Om den svenska kronans värde bestäms av en frisk och lidelsefri marknad kommer svenska regeringar att tvingas vara lite smartare än de andra och ha lite bättre förmåner för näringslivet.

Fallet Nordea visar att så inte är fallet.

Banksektorn är visserligen speciell och bankunionen är inte detsamma som den monetära unionen, men bankunionen är typisk för hur EMU är tänkt att fungera.

Efter skuldkrisen i eurozonen insåg alla att den europeiska centralbanken är den enda institution som kan injaga förtroende när banksystemen svajar. Ett gemensamt mynt framtvingar gemensamma regler och ett gemensamt ansvarstagande.

Sverige valde att inte vara med. Med dåvarande finansminister Anders Borgs ord ansåg den svenska regeringen att "svenska skattebetalare inte ska vara med och betala för andras misstag". Sverige först.

Man skulle då kunna tänka sig att de svenska regeringarna därefter borde ha bemödat sig om att skapa gynnsamma villkor för banksektorn. Men de politiska instinkterna var och är precis tvärtom. Anders Borg skällde på bankerna så fort han hade chansen och införde ensidiga hårdare krav på svenska banker jämfört med de som växte fram inom bankunionen.

Efter valet 2014 kom Magdalena Andersson som i ett och samma pressmeddelande lät meddela att hon ämnade punktbeskatta banker och gift. Samt användning av naturgrus. En svensk finansminister som vill visa sin styrka behandlar uppenbarligen bankerna som något motbjudande och farligt som helst bör fasas ut.

Den så kallade bankskatten kom och gick och ersattes av en snarlik resolutionsavgift, som också ändrades efter hård kritik.

Inte undra på att Nordeas vd på presskonferensen efter flyttbeskedet angav stabilitet och förutsägbarhet som huvudskälet till att huvudkontoret ska ligga i Helsingfors, tryggt inom bankunionens gränser och långt från det svenska Finansdepartementet.

Berättelsen om Nordea säger en hel del om svensk politisk kultur. Om ledande politiker upplever att det är opportunt att hetsa mot enskilda företag kan de gå hur långt som helst.

Magdalena Anderssons första reaktion när Nordea tvivlade på Sverige som hemort var att banken kan packa ihop om det inte passar.

Efter flyttbeskedet tävlade ministrarna om att fördöma och halvljuga. Statsministern anklagade Nordea för otacksamhet och lät påskina att banken var skyldig staten pengar, när det i själva verket är precis tvärtom. Staten har tjänat på att äga Nordea.

Orsaken är förstås att bankerna är sårbara inför en ofta kritisk allmänhet och det utnyttjar politikerna. Finans- och statsministern borde föra ett seriöst samtal om den finansiella sektorns betydelse för utvecklingen av svensk ekonomi, men i stället kammar de hem flesta möjliga populismpoäng.

Likheten med debatten kring välfärdsbolagen är slående. Sverige skulle behöva en rationell och konkret debatt om vilka villkor som ska gälla för privata företag i välfärden. Istället talar statsministern om barn på börsen och finansministern låtsas som att friskolorna stjäl skattepengar.

De ekonomiska argumenten för euron från folkomröstningen 2003 kvarstår. Ett gemensamt mynt minskar transaktionskostnader, företagen slipper valutafluktuationer och Sverige kommer på sikt i likhet med Tyskland gynnas av eurons relativa svaghet.

Men därutöver har det tillkommit andra viktiga skäl.

•Efter snart två decennier med euron är det nu uppenbart för alla som vill se att den svenska riksbanken inte kan föra en självständig penningpolitik. Den är slaviskt bunden till ECB. Det är en illusion att Sverige kan ha en egen räntenivå som avviker.

•Den enda friheten Riksbanken har är att vara lite mer extrem för att trycka ner kronan med en konstlad minusränta, vilket blåser upp hela bostadsmarknaden, som i sin tur bekämpas av Finansinspektionen och regeringen. Det är på det hela taget en pervers situation.

•Brexit visar hur lätt EU-medlemskapet plötsligt kan väga om man inte är med i eurozonen. Europa har starka historiska splittrande krafter. Länder som har euron lämnar inte. Länder som står utanför är mer osäkra. Om vi har otur kan Polen och Ungern mäla sig ur på grund av migrationen.

Det kan även hända Sverige. I och med att Storbritannien lämnar är euro­zonen nu det egentliga EU. Fördjupningen av samarbetet kommer att ske där. Nya bankunionsliknande regleringar av andra sektorer kommer att beslutas inom eurogruppen. Att befinna sig utanför är i praktiken ett långsamt farväl, mot en norsk situation.

Svensk politisk miljö är ingen säker garant för företagsklimatet. Den är labil, populistisk och latent socialistisk, vilket till exempel lördagens budget­nyhet om ökad skatt på investeringssparkontot visar.

Nordeas sak är vår. Säg ja till Europa.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?