ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Alf Svensson: Öppna ambassaden i Vatikanen

  • Vårt land fattar inte vilken roll Heliga Stolen spelar och vilken betydelse religion har i stats- och samhällsliv, skriver Alf Svensson. Foto: Henrik Montgomery

DEBATT. Under måndagen besöker påven Franciskus Sverige. Han stannar i två dagar och kommer att vara i Lund och Malmö. Det var diplomatiskt obegåvat och intellektuellt sett torftigt att Sverige stängde ambassaden vid Heliga Stolen, skriver Alf Svensson, före detta partiledare (KD).

Ingen amerikansk president eller någon sovjetisk/rysk ledare har eller har haft samma inflytande som påven. Inflytande! Makt kan byggas på kärnvapen och kängor. Stalin frågade, som bekant, hur många legioner påven kunde mobilisera. Svaret han fick var ett höjt ögonbryn.

Fruktan och fasa kan demonstreras på tusen och ett sätt, men inflytande, det är något annat.

Det var diplomatiskt obegåvat och intellektuellt sett torftigt att Sverige stängde ambassaden vid Heliga Stolen.

Jodå, vi minns ett antal generande artiklar och spalter i svensk press, då det gjordes gällande att vårt land inte kunde ha ambassad hos påven som var emot aborter. Men om vi samtidigt bygger ut ambassader i Kina, där avrättningar sker ständigt och i Saudiarabien, där människor piskas och hängs, då brukar dylikt kallas dubbelmoral.

Jo, vi har hört det flerfaldiga gånger, att vi har ambassadör i Vatikanen. Det är sant. Men det brukar inte vara så vedertagligt att ståta med att ha ambassadör i ett land, om denna är stationerad i Stockholm. Och reser emellan.

Sverige har av och till försökt skaffa sig epitetet ”humanitär stormakt”. Det är något vårt land gott kan sträva efter att bli aktat som. Men då måste vi faktiskt förstå att religionen spelar roll, att världsopinionen inte kan separeras från det inflytande som kommer från påvestolen.

Det land som vill hålla sig grundligt informerat och kunnigt om respekten för mänskliga fri- och rättigheter världen över gör klokt i att ha en fast ambassad i Vatikanen. Och att engagera sig i humanitär verksamhet, individuellt eller nationellt, fordrar att följa regimers och samhällens lagstiftning och traditioner.

Minns hur måna de två så kallade världsledarna, George Bush den äldre och Michail Gorbatjovs var att få möta påven Johannes Paulus II. Den som inte känner något till om vilken betydelsefull roll denne påve spelade när Östeuropa tog sig ur kommunismens vedervärdiga skruvstäd är historielös.

Kom ihåg Johannes Paulus resa till sitt hemland Polen. Och hans budskap när miljoner polacker samlats för att se och lyssna: ”Var inte rädda!” Gorbatjov har nämnt att han då insåg att Sovjetunionen höll på att braka samman.

Nog kan vi erinra oss hur ledare från alla ministärer på jordklotet trängdes för att få en plats så långt fram på Petersplatsen som möjligt, när begravningen av Johannes Paulus hölls. Och vi kanske till med hör ekot från en miljon ”papaboys” som hastat till Rom för att då, med sin närvaro och sina röster, hylla den hädangångne påven.

I vår västerländska civilisation har ”den katolska socialläran” spelat en odiskutabel roll i både politik och samhällsarbete, efter andra världskriget, när fred och frihet, solidaritet och omsorg blev byggstenar för demokrati och framtid.

Varje onsdag är Petersplatsen fylld av människor som vill lyssna på påvens budskap. När de stora helgerna inträffar – de är ju faktiskt kristna – jul, påsk, pingst och nyår, så hålls gigantiska mässor och gudstjänster i Vatikanen. Svensk tv visar då som regel sekundsnabba ”klipp” från någon av dessa högtider för att sedan övergå till tingel och tangel och bjäfs.

När påven vänder sig till ”sina” åhörare – över 1.000 miljoner människor – lyssnar de visa utrikesförvaltningarna världen över. Och de som inte går demokratins ärenden känner sig som regel både störda och ängsliga.

Påve Franciskus besöker, som bekant, nu Sverige. Dessvärre, tror jag, förstår inte vi svenskar och svensk opinionsbildning hur stort detta är.

Det må i och för sig kvitta men det visar, och det är det trista, att vårt land inte fattar vilken roll Heliga Stolen spelar och vilken betydelse religion har i stats- och samhällsliv.

En del lutherska och katolska teologer hänger sig åt examination av skillnader mellan de ena och andra riktningarna inom kyrkor och samfund. Det må man förstås göra. Själv skulle jag bara vilja utropa: Välkommen till Sverige, påve Franciskus!

Och vi kan inte annat än imponeras av den solidaritet med svaga och utsatta medmänniskor och den enkelhet i liv och vandel Ni hittills har dokumenterat och visat.

Alf Svensson, partiledare (KD) 1973–2004

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies