Annons

Åke Ortmark: Se förbi Trumps sexism

DEBATT. Ska vi lägga tid på att kommentera verbala utsvävningar? Eller bör vi ställa frågan om Trumps tillträde ökar eller minskar risken för krig? Författaren Åke Ortmark anser att det är dags att skilja det viktiga från det oviktiga i debatten.

MAKTENS VÄGAR. Donald Trump är fostrad i en makthavarkultur fjärran från den svenska, vars ursprung är föreningen mellan frikyrkopastorer och socialister.
MAKTENS VÄGAR. Donald Trump är fostrad i en makthavarkultur fjärran från den svenska, vars ursprung är föreningen mellan frikyrkopastorer och socialister.Bild:Mark Humphrey

Fallet Trump kan lära oss mycket. Att tänka till exempel. Nu ska vi sätta betyg på denne man. Det blir ett tungt arbete. Ett märkligt, möjligen otäckt fenomen måste hanteras med nykter distans.

Det känns bra att introducera ett flerstavigt begrepp i det offentliga samtalet, nämligen väsentlighetskriteriet. Låter det främmande? Vi måste skilja mellan det viktiga och det oviktiga.

Det ter sig banalt, men är sensationellt. Det sällan använda kriteriet kan ge värdefulla bidrag till det offentliga samtalet genom stegen i en successiv process. Vi tillämpar en metod och följer regler. Till slut väntar en ljuv belöning: ökad förståelse – och därmed visdom. Man bör, som Marcus Aurelius påpekade i Självbetraktelser, ”alltid ha sina grundsatser i beredskap för att vinna insikt”. Marcus var filosof på en kejsares tron, en reflekterande furste.

Ett exempel med pedagogisk slagkraft: är det väsentligt om Trump är en vulgär sexist eller är det väsentliga om denne furste bidrar till avspänning i världen genom att sända positiva signaler till sina motspelare? Signaler som i bästa fall kan förvandla motspelare till medspelare? I frågor som har stor betydelse för mänskligheten?

I Di är det naturligt att begrunda begreppet opportunity cost. Blir alternativkostnaden för hög när vi diskuterar Trumps uppfostran, tonfall, språkvanor och slipsknutar? Vi offrar till föga nytta den tid som borde användas till analys av väsentligheter.

Marcus Aurelius är värd tid, liksom vissa andra som med framgång burit namnet Marcus. Det är ibland lätt att roas av deras provokationer. När Trump berättar att han ”nog ska ta en hamburgare” med den nordkoreanske fursten gör han en piruett i ett känt mönster.

För en industriledare som Gunnar Engellau (en av De Stora, f d Volvochef) var livet enkelt. Han sa att jag lyfter luren och ”talar med Gunnar Sträng så får jag som jag vill” (ur Leif Cassels memoarer). Det är klokt att ha detta kulturellt betingade, furstliga beteendemönster i minnet för den som vill tolka Trump. Han är fostrad i en makthavarkultur fjärran från det klimat som formats i Sverige i föreningen mellan frikyrkopastorer och socialister.

Men vi måste i processen gräva djupare än till hamburgaren med Kim Jong-un. Vi tolkar ideligen världen genom anekdoter som råkar nå oss. Frågan blir på vilken grund vi försvarar vårt val bland anekdoterna. Vi måste formulera oss. Ska vi lägga tid på att kommentera verbala furstliga utsvävningar, mer eller mindre smakfulla? Eller bör vi ställa den alltför sällan hörda frågan om Trumps tillträde ökar eller minskar risken för krig? Hur utfaller en jämförelse mellan Trump och Clinton, känd som hök?

Vi bygger alltför ofta bara på anekdoter när vi tolkar världen. Vad roar oss mest, den hand som knyter en slips eller den hand som räcker fram en hamburgare? Darwin skulle säga att det är intressant att se vilka anekdoter som slår igenom och ständigt blir reproducerade. Han skulle undra om vi observerat att en nordkoreansk tidning kallade Trump för ”en vis man” (DPRK Today, maj 2016). Det betyget sattes på ett tidigt stadium, en incident eller anekdot som inte väckt särskilt intresse.

Jag skulle ha röstat på Clinton. Jag har arbetat för demokraterna i Senaten och hör hemma i det lägret. Men jag finner debatten om Trump och hans sinnestillstånd och språkvanor enfaldig.

Tyvärr deltar även ansedda debattörer i en primitiv intellektuell stenkastning. Ett exempel är ekonomen Joseph Stiglitz. Han skrev i The Guardian 20 februari om Trumps attityd till FN, Nato och EU. Trump har enligt Stiglitz ”an agenda that seeks to destroy them outright”. Det är ofta svårt att ta Trump på allvar. Men varför ska den duktige ekonomen sänka sig till samma nivå? ”When they go low, we go high”, sa Michelle Obama.

Oroade psykologer har hävdat att det finns samband mellan smaklösheterna och världsfreden. Trump sägs sakna impulskontroll. Det är farligt att ha honom nära Knappen till Bomben. Ett trettiotal psykologer, psykiatrer och psykoanalytiker uttryckte sina känslor i New York Times 14 februari. Bedömningarna var dock inte baserade på professionella undersökningar utan på intryck av tv-sändningar. Så stora avstånd till ett studerat objekt förvånar. Beteendet stämmer inte heller med gällande regler för psykiatrer, den så kallade Goldwater Rule. Läkaren ska kort sagt träffa folk innan han uttalar sig och det ska han för det andra inte göra, i varje fall inte offentligt.

Både läkare och andra kan möjligen temporärt lugna sig och – med utgångspunkt från frågan om världsfreden – samla även på anekdoter som bildar ett delvis hoppingivande mönster. Den 14 februari hade New York Times, NYT, följande rubrik: ”Trumps dämpade ton om Nordkorea inger hopp om kärnvapenförhandlingar”. Skribenterna påpekade att USA i 16 år vägrat förhandla direkt med Nordkorea, men nu verkar det möjligt att det blir ”a break from the longstanding stalemate”.

Under fredagen började det låta krigiskt igen. Utrikesminister Tillerson sa då att han ville se nedrustning först, förhandlingar sedan. Men det kan tolkas som en del i förhandlingsspelet.
Den 11 mars rapporterade NYT att Trump har öppnat ”a new avenue of diplomacy” genom att börja utveckla ett nytt fredsinitiativ för Mellanöstern.

En del av detta låter underbart. Förtjänar dessa anekdoter, dessa brott mot misstänksamhetens herravälde, en placering inom räckhåll i vår växande hög av anekdotiskt material?

Det har förefallit på senaste tiden som om spänningarna växer i Asien. Nordkorea laddar. USA laddar. Men den senaste reaktionen från Kina inger hopp: premiärministern, Li Keqiang, talade vid Folkkongressen i ganska optimistisk ton om relationen till USA. Det måste betyda att Trump och presidenten, Xi Jinping, var artiga och snälla mot varandra i telefon senast. Tänk om Trump är väluppfostrad?

Vissa anekdoter, som har med världsfreden att göra, har tolkats negativt för Trump. Dit hör frågan om kontakter med ryssarna under valkampanjen. Det har lyfts telefonlurar, tydligen, eventuellt käkats hamburgare. Men sådana incidenter – om de inträffat – kan ses som positiva. Trump kanske är en ansvarsfull man som resonerat så här: ”jag blir president den 20 januari. Jag väntar inte till den 21 januari med att sondera ryssarna. Jag måste börja nu, i juli, så att jag har en genomtänkt, väl grundad position, så långt det går.”

Så kan vi bolla anekdoter i debatten, fram och tillbaka. Problemet är att vi inte gör det. Vi är produkter av en kultur som har svårt för det utmanande och främmande. I det trängda läget blir väsentlighetskriteriet en lämplig intellektuell krycka.

Det är något nytt och morskt över detta kriterium. Revisorer brukar visserligen använda liknande formuleringar. Det är viktigare för dem att syssla med tio bortkomna miljoner än med tio öre. Vi bör försöka nå samma höga intellektuella nivå. Vi kan möjligen bidra till en debatt där kulturskribenter och akademiledamöter lämnar sin ideologiska ekokammare och närmar sig verkligheten och de hårda kraven på pragmatiska och i cynisk anda fattade beslut.

Hur många människor ska förföljas, svälta, lemlästas, dö, brinna? Det är frågan. Fast kanske inte det första Stefan Löfven tänker på. Han sa att Trumps ”syn på kvinnor är ju helt fruktansvärd” (Expressen 9 okt 2016).

Läs gärna den persiske poeten Jalal al-din Rumi – tyvärr bortgången 1273. Han sa att om ”du vill förstå något, var varken för eller mot”. En rationell startpunkt. Kylan. Det omsorgsfulla, redovisade valet av anekdoter. Den genomtänkta avvägningen mellan olika verklighetsbilder.

Det väsentliga är vad Trump betyder för världsfreden. Hans tal inför kongressen nyligen hade dämpade, försonande drag. Vissa bedömare kommer nära en gammal fras: ”ingen president blir så bra som man hoppats, ingen så dålig som man fruktat”.

 

Åke Ortmark, journalist och författare

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera