ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Välkommen in i Jan Håfströms dödskallegrotta

  • Jan Håfström förbereder sig inför utställningen Den vita bussen på Andersson/Sandström. Foto: Joey Abrait
  • Foto: Joey Abrait
  • Foto: Joey Abrait

Jan Håfström återkommer återigen till döden i den nya utställningen ”Den vita bussen” som öppnar på galleri Andersson/Sandström i helgen.  

I foajén till utställningen välkomnas besökarna med följande text, handskriven med prydliga vita bokstäver på svarta brädor: ”En sommar åkte jag buss. Plötsligt vet jag att alla andra passagerare är döda. Jag vill omedelbart gå av men det är omöjligt. Det finns inga hållplatser, ingen slutstation. Det enda som finns är den vita bussen”. 

  • Jan Håfström, med sin utställning Den vita bussen. Foto: Joey Abrait

 

  • ”En sommar åkte jag buss. Plötsligt vet jag att alla andra passagerare är döda. Jag vill omedelbart gå av men det är omöjligt. Det finns inga hållplatser, ingen slutstation. Det enda som finns är den vita bussen” Foto: Joey Abrait

Jan Håfström föddes 1937 och kommer väl ihåg när de vita bussarna kom till Sverige, Folke Bernadottes räddningsaktion som räddade tusentals judar från koncentrationslägren i Nazityskland. Han berättar att namnet på utställningen kan beskrivas som ett yttre korrelat för en inre oro och ängslan. Jan Håfströms far, Erik Håfström, arbetade som hotellportier och kom i kontakt med en del judiska flyktingar som kom till Sverige och Stockholm. 

”Som barn är det en obegriplig värld, berättelsen om de vita bussarna som kommer, och om de människor som överlever, men hamnar på svenska kyrkogårdar. Den vita bussen blev någon slags container för en massa obesvarade frågor som ytterst handlar om döden. När man ställer ut bussen måste man ställa någonting mot den, någon form av besvärjelse”, säger Jan Håfström 

Besvärjelsen som Jan Håfström talar om utgör en stor del av utställningen. I galleriets största rum hänger flera enorma tavlor med konstnärens ikoniska vita och svarta dödskalle med olika klara färger som bakgrund. 

”Rummet är en besvärjelse av döden, man vill färglägga den och göra den åtkomlig genom sin skönhet och sin närvaro. Det går inte att göra den begriplig. Man skapar närvaro i rummet genom färgen och formen. Det mötet kanske kan befria en från någon sorts panik eller mörker”, säger Jan Håfström.

Jan Håfström har en lång karriär som konstnär. Han debuterade 1966 och studerade på kungliga konsthögskolan 1963-1968 och intar i dag en central position i den svenska konstvärlden. Han har under åren ställt ut på många olika platser runt om i världen. När hans verk säljs på auktion säljs de ofta till priser på hundratusentals kronor.

  • Mr Walker, seriefiguren Fantomens alter ego, står som ett sju meter högt konstverk i Järnvägsparken mellan Stadshuset och Sheraton. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Ett återkommande verk i Jan Håfströms konst är Mr. Walker, seriefigurens Fantomens alter ego. En version av den finns som en stor staty i Järnvägsparken, nära Centralstationen i Stockholm. 

”Han är en slags fadersfigur och ett sätt för mig ett sätt att bearbeta min relation till min pappa. Men när man ställer ut honom som på Tegelbacken ska han vara någonting för alla andra också. Då tror jag att han är någon slags oskriven kraft. Han är en av alla de människor som kommer resande med tåget, han är vem som helst och han har de anonymas kraft”, säger Jan Håfström.

Mr Walker finns inte med som figur i den nya utställningen, men man kan lätt dra paralleller till Fantomens högkvarter dödskallegrottan i rummet med alla dödskallar. Jan Håfström ser ut över sin egen dödskallegrotta och tittar på de enorma tavlorna han målat i rummet. 

Vad känner du när du ser detta? 

”Jag undrar vem som har gjort detta. Uttrycket i det här rummet är så pass speciellt och starkt att jag måste låta det sjunka in. Även om problemet har bearbetats under lång tid, om vi ska börja med bussarna då jag var ett barn. Samtidigt upplever jag att även om de vita bussarna hände 1945 så är det fortfarande aktuellt, folkmorden pågår över hela världen” säger Jan Håfström. 

För Jan Håfström har konsten främst fungerat som ett utlopp i hur han hanterar och tar hand om sina känslor och tankar. 

”På något sätt tror jag att konst är kopplat till sådana erfarenheter och att det är meningsfullt att det är så. Det är ett sätt att sörja eller bearbeta. Både privat och kollektivt”, säger han. 

”Det som en utställning vill göra är att på något sätt förstå tidsandan som vi alla lever i. Att människor går på utställning är säkert en längtan att förstå den tid de lever i och förstå vilka de är. Om de känner igen sig någonstans i en målning blir man mindre ensam och det tror jag är en avgörande punkt i livet. Det är ett sätt att försöka tränga in i världens förbannade tillstånd”, säger Jan Håfström. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer