Annons

Tusentals fast i Europas väntrum

Spanien har förvandlats till porten till Europa för migranter som drömmer om en ny framtid. 

Tusentals tar sig in på europeisk mark via de spanska enklaverna Ceuta och Melilla i Nordafrika – men där är väntetiderna långa och desperationen stor.

Foto:Marcos Moreno

Det råder julstämning på promenadstråket i Ceuta. Glittrande girlanger pryder gatulyktorna och då och då överröstar Mariah Careys “All I want for christmas” söndagssorlet.

På andra sidan halvön hörs ingen julmusik. Mamadou och Brahim står på slänten som sluttar ner mot havet. Bakom dem sitter ett tiotal killar med blickarna fästa på horisonten. De bor på Ceti, Ceutas statliga anläggning för migranter, ett stenkast bort.

Där bor omkring 650 människor. Här, vid havet, är det lugnare.

”Oftast sitter vi bara här. Ibland är vi inne i stan och tigger. Men inte så ofta, det är pinsamt med tanke på hur vi ser ut”, säger Brahim och pekar på sina nötta sandaler.

”Och spanjorerna tycker att vi ser aggressiva ut när vi går runt i grupp”, tillägger Mamadou.

På andra sidan havet skymtar berg – Spanien, fastlandet. Först där, på migrationsverket i städer som Algeciras, kan asylprocessen påbörjas. Men själva vet de inte när resan ska ske.

I år har över 6.500 migranter tagit sin in på europeisk mark via de spanska enklaverna Ceuta och Melilla – som har EU:s enda landgräns mot Afrika. Enligt en regeringstalesperson ska väntetiden inte överstiga fyra månader. Men Brahim och Mamadou har varit i Ceuta i fem månader och vet fler som väntat betydligt längre. Vissa upp till ett år.

”Jag ber till Gud att jag får åka snart. Det här är inte ett liv”, säger Brahim.

2018 har rekordmånga flyktingar och migranter nått Spanien. Landet tar emot runt 40 procent av alla som kommer till Europa, enligt FN:s migrationsorganisation IOM. Det är nästan tre gånger så många som i fjol. De flesta har anlänt med båt – nästan 55.000 sedan årsskiftet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

Men att ta sig över havet är dyrt. Smugglarna kräver flera tusen euro per passagerare. Att klättra över staketen till de spanska enklaverna är dock gratis.

”Vägen in i Ceuta är farlig, eftersom man måste klättra över taggtrådsstängsel. Men det var enda alternativet för oss som inte har familjer som kan skicka pengar”, säger Mamadou och visar ärren på armarna.

Precis som de flesta i lägret kommer Mamadou och Brahim från Guinea, ett land med en av Västafrikas fattigaste befolkningar. De är unga, lite över 20, men har varit på resande fot länge – via länder som Mali, Niger och Algeriet till Marocko.

De har fått höra att i Europa finns gott om arbete och migranter blir väl omhändertagna. Men i dag vet Brahim att allt inte är sant. Han ljuger också, när han talar med bekanta som befinner sig i de marockanska skogarna runt Ceuta.

”Ingen sade till oss att det var ett sådant helvete här. Nu förstår jag varför, för jag gör samma sak. Man vill inte döda drömmarna hos de som fortfarande försöker komma hit.”

I en skogsdunge har de boende på Ceti byggt provisoriska tält av lastpallar, plastskyltar och presenningar. Inuti trängs en grupp killar på ett par madrasser. Precis som för Mamadou och Brahim är det arbetslöshet och fattigdom som fört dem hit.

Samtidigt är deras ovisshet större kring vad som väntar i Europa eller vad som krävs för att få stanna. En ung man insvept i ett täcke säger att han föddes under inbördeskriget i Sierra Leone, men att han vuxit upp i Liberia.

”Räcker det för att få asyl?”

Ingen i tältet kan svara honom. Ingen vet.

Maite Pérez Lopéz är socialarbetare vid organisationen San Antonio i Ceuta.

”Den dystra verkligheten är att dessa människor inte bara kommer med svårigheter i bagaget, utan mycket svårigheter väntar dem också i Europa. Det är inte alltid de är medvetna om det”, säger hon.

San Antonio är ett av en handfull center dit migranter i Ceuta kan söka sig dagtid. Här erbjuds bland annat kurser i spanska. Men inte många från Ceti deltar, enligt Maite Pérez Lopéz. Få bryr sig om att lära sig språket, eftersom många kommer från fransktalande länder och inte har tänkt stanna i Spanien.

”Alla skulle tjäna på att ta emot den hjälp som erbjuds, det skulle öka deras chanser. Men vi kan inte tvinga någon som hellre vill nyttja knark eller dricka alkohol under sin tid här.”

Det har blivit mörkt i skogsdungen. I det provisoriska tältet vandrar en whiskeyflaska runt bland ivriga händer. Luften är tjock av cannabisrök.

Brahim halvligger på madrassen och ser uttryckslöst framför sig. Varje dag är en kamp mot ovissheten, säger han.

”Men jag försöker att behålla hoppet. Gud skulle inte ha tagit mig hit om han inte hade en plan.”


Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?