Annons

Träningsprofilens hosta var lungcancer: ”Vill inte att folk ska gå och tycka synd om mig”

Träningsentreprenören Elin Kjos envisa hosta visade sig vara en lungcancer. Sjukdomen till trots fortsätter hon att träna, och inspirera andra att inte ge upp. ”Det är inte så att kroppen tackar för sig bara för att man har blivit sjuk”, säger hon. 

Foto:Joey Abrait
Foto:Joey Abrait
Foto:Joey Abrait
Foto:Joey Abrait

Elin Kjos tar emot i föräldrahemmet i ett villaområde i Kungsängen utanför Stockholm. Hon ser stark och välmående ut och det är svårt att ta in att hon är sjuk. Just hennes fysik som utstrålar styrka, ställde till det när läkarna skulle hitta en förklaring till hennes ihållande hosta.

Elin Kjos, som är en välkänd träningsprofil och hälsovårdsentreprenör med 90.000 följare på Instagram, berättar att hon sökte läkarvård för drygt ett år sedan, på uppmaning av sina föräldrar som hade hört henne hosta under en gemensam sommarvistelse i fjällen 2019.

”Jag hade en hemsk slemhosta. I vanliga fall bor jag ensam, när mina föräldrar hört mig hosta sa de till mig att kolla upp vad det var”, säger Elin Kjos. 

När sommaren hade passerat gick Elin Kjos till vårdcentralen. Läkarens teori var att hon hade astma och därmed blev hon ordinerad stark astmamedicin.

”Det hjälpte såklart inte, så jag återvände fem veckor senare. Först i december fick jag göra en röntgen av lungorna. Strax före jul fick jag veta att det var något som inte såg bra ut”, berättar hon. 

”Men det kunde vara en vanlig infektion, vad som helst. Då tänkte jag ‘bara vi hittar vad det är så kan jag bli frisk’”.

Elin Kjos hade i övrigt bra värden, så läkarnas huvudspår var att förändringen på lungorna berodde på en luftvägsinfektion eller en bakterie. Men när hon i april gjorde en bronkoskopi upptäckte läkarna något som med största sannolikhet var en tumör. De sa att det var något som behövdes ta bort, mer exakt information än så fick hon inte. 

”Det dröjde från september till april innan de såg något, extremt långt tid. Jag hade bra värden som inte tydde på att jag var sjuk. Det är ingen ursäkt, men en förklaring till att de inte misstänkte lungcancer”, säger hon.

Elin Kjos fick snabbt en operationstid. Att tumören var elakartad fick hon veta först samma dag som hon skulle opereras. Då sa kirurgen att det var en elakartad tumör som skulle tas bort. 

”Jag stod i operationskläder och undrade vad kirurgen menade. När jag efter operationen vaknade upp på lungcanceravdelningen på Karolinska förstod jag inte vad jag gjorde där”, säger hon och fortsätter: 

”Jag har i efterhand fått förklarat för mig att läkarna inte säger något innan de är 100-procentig säkra.”

Operationen gick bra, läkarna lyckades avlägsna tumören, men snabbt åkte Elin Kjos på ett bakslag. Lungcancern bar på en mutation, som det än så länge inte finns effektiva cellgifter mot.

Elin Kjos är konkret och berättar rakt upp och ned vad hon har gått igenom under det senaste året. Hon är också öppen mot sina följare på sociala medier om sjukdomsförloppet. Hon förklarar att den respons hon får på Instagram betyder väldigt mycket. 

”I början var det många som märkte att det var något som inte stämde. Så det var lättare för mig att säga hur det var, i början mest för att slippa alla frågor”, säger hon. 

Elin Kjos är på många sätt överväldigad över allt stöd hon har fått av sin omgivning. Men det finns en typ av kommentarer som hon gärna hade sluppit: de som tyckt synd om henne. 

”Jag har svårt för de som säger ‘stackare, det är så synd om dig’, eller att livet är så orättvist. Jag vet det. Jag måste inte höra det och jag vill inte att folk ska gå och tycka synd om mig. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv”, säger hon.  

Och den nära relationen till familjen, som fanns där redan före sjukdomen, har blivit än mer betydelsefull. Elin Kjos har en tvillingsyster och ytterligare två syskon. 

”Familjen betyder allt. Mina syskon bor nära mitt föräldrahem. Att vi kan ses varje dag är så värdefullt för mig och ger mig trygghet. Efter lungoperationen var jag väldigt svag, då behövde jag mycket hjälp. Jag får ett annat lugn här hemma”, säger hon.  

”Men det är klart, har man inte bott hemma på 15 år så är det lite svårt att flytta hem igen.”

Hon försöker leva ett så vanligt liv som möjligt, sjukdomen till trots.

”Vi pratar inte så mycket om det i familjen. Det blir lättare för mig. Jag vill hellre att vi pratar om hur exempelvis mamma hade det på jobbet, än att grotta ned oss i röntgen och provsvar. Jag vill helst inte tänka på det förrän jag behöver det. Men är jag på sjukhuset då måste jag”, säger hon. 

Före sin sjukdom arbetade Elin Kjos som tränare, både i grupp och som personlig tränare. Hon har också byggt upp en egen webbaserad verksamhet för träning, som just nu är vilande.

”Jag har tränat flera hundra människor varje vecka. Att kunna inspirera andra har gett mig så mycket. När jag blev sjuk var jag rädd att den delen skulle försvinna, att andra skulle behöva peppa och inspirera mig. Men tack vare mitt Instagramkonto har jag kunnat behålla den delen. Jag känner att jag kan ge andra människor något”, säger hon. 

”Mitt Instagram har gett mig sådan fantastisk kraft och kärlek. Många som är sjuka skriver till mig att de får energi och motivation. Det har enbart varit positivt att dela med sig”, fortsätter hon. 

Elin Kjos har fortsatt träna under sin sjukdomsperiod, ibland nära inpå de cellgiftsbehandlingar hon har gått igenom. Hennes läkare har avrått henne, men träningen stärker henne så hon har valt att gå på sin inre övertygelse. 

”Det är inte så att kroppen tackar för sig bara för att man har blivit sjuk. För mig är det mer positiva effekter än om jag inte skulle träna alls. Jag blir piggare och gladare om jag får gå till gymmet. Jag tror att det gör väldigt stor skillnad. Jag ser det som att jag bygger upp kroppen”, säger hon och understryker att hon i princip bara tränar uppbyggande och stärkande. Och visst har hon dåliga dagar, både psykiskt och fysiskt. 

”Jag gråter också mycket så klart. Det vore konstigt om jag inte gjorde det.”

Att Elin är stark får vi se när det ringer på dörren och en vän kommer med familjehunden, golden retrievern Nelly. När hunden inte lyder henne, så lyfter bara Elin Nelly och går med hunden till vardagsrummet. 

När Di träffar Elin Kjos har hon nyligen fått sin åttonde dos av cellgifter.
Kort efter intervjun gjorde hon en röntgen för att se om cellgifterna biter. Men beskedet var negativt. Cellgifterna verkar inte ha någon påverkan på hennes cancer, så därför tvingades hon till ett tufft beslut. Hon har nu bestämt sig för att sluta med de cellgifter hon fått sedan i maj, eftersom de ter sig verkningslösa. 

”Tyvärr går det bara åt fel håll just nu. Jag kommer ta bort cellgifterna eftersom de inte har fungerat, och bara fortsätta med immunterapi. Det var ett svårt beslut jag var tvungen att fatta själv”, säger hon i telefon ett par veckor efter vårt möte. 

Nästa steg i behandlingen skulle kunna bli en studie i Holland, men en annan typ av cellgifter som har starkare biverkningar. 

”Jag hoppas att jag kan komma in på den studien i början av året” säger Elin Kjos, som under tiden även kommer försöka sig på alternativa behandlingar som akupunktur, värmeterapi, olika kosttillskott och naturpreparat.

Har du fått ett annat perspektiv på livet i och med din sjukdom?
”Tidigare tog jag saker för givna. Men i dag kan bara en lunch på stan med en vän göra hela min dag. Jag uppskattar saker mer. Det är de små sakerna som gör mig glad, som att det är sol ute, att man äter en familjemiddag. Sådant kan göra mig jättelycklig. Men det är klart; jag går inte runt varje dag och är överlycklig”, säger hon. 

Hur behåller du din optimism?
”Jag vet inget annat. Jag vet inte hur jag hade varit annars. I början var det mycket svårare, det var som att få en dödsdom. Känslan var att det inte var någon idé att ens försöka”, säger hon. 

”Nu försöker jag fokusera på att jag mår bra, att jag kan göra vanliga saker och att jag tar en dag i taget. Det är det enda som funkar. Ska jag tänka på röntgen om två veckor blir det svårt. Jag har mina rutiner. Trots min prognos är jag fortfarande hoppfull och inställd på att jag kommer bli frisk. Det måste jag tänka.”


Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?