1515

Sverige in i Nato!

Multilaterismens återkomst. 

Så beskriver vissa bedömare helgens G7-möte i brittiska Cornwall, där ledarna för västvärldens största ekonomier både verkade tycka om varandra igen och dessutom enades om en ovanligt ambitiös slutkommuniké.

SPÄNNER BÅGEN. I samband med måndagens Nato-toppmöte i Bryssel markerade Joe Biden att USA:s åtagande gentemot Nato och dess kollektiva försvarsartikel ligger fast, vilket välkomnades av generalsekreteraren Jens Stoltenberg.
SPÄNNER BÅGEN. I samband med måndagens Nato-toppmöte i Bryssel markerade Joe Biden att USA:s åtagande gentemot Nato och dess kollektiva försvarsartikel ligger fast, vilket välkomnades av generalsekreteraren Jens Stoltenberg.Foto:Torbjørn Kjosvold / SMK / POOL

Det återstår att se vad de högtravande planerna på en ”pandemiradar” och överenskommelsen om en grön infrastruktursatsning kommer att innebära i praktiken. 

Men det är uppenbart sekundärt. 

G7-ledarna med Joe Biden i spetsen var snarare ute efter signaleffekten: att visa sammanhållning och handlingskraft. Att visa att de senaste årens Trump-relaterade kris bara varit tillfällig.

Budskapet verkar också ha nått den primära mottagaren, att döma av de ilskna kommentarerna från Kinas ambassad i London. 

Jämfört med Japan och USA håller de europeiska stormakterna visserligen tillbaka en del när det gäller hårdheten mot Peking, av hänsyn till handelsintressen. 

Men G7 uppvisade ändå en tydlig samsyn om Kina och dess destruktiva politiska utveckling. 

Det är nytt, och definitivt en styrka inför framtiden.

Inom Nato märks ett liknande uppvaknande. Under måndagens toppmöte mellan försvarsalliansens 30 medlemsländer stod Kina högt upp på agendan. 

Fram tills nyligen har Kina främst setts som en ekonomisk snarare än militär stormakt. I det ”strategiska koncept” som Nato antog 2010 och som fortfarande gäller nämns knappt landet.

Men sedan dess har Peking lagt enorma summor på sitt försvar. Landet har byggt upp världens största marinkår som bland annat används för att hävda territoriella anspråk i Sydkinesiska sjön och gentemot Taiwan, men också för att bygga upp den militära närvaron utomlands, exempelvis på Afrikas horn. 

Sedan 2015 genomför Kina dessutom gemensamma försvarsövningar med Ryssland, som man tycks knyta allt tätare militära band med, vilket oroar Nato.

Donald Trump hade alltså en viss poäng med att Nato blivit ”obsolet”.

Det är därför välkommet att försvarsalliansen nu genomför ett omfattande moderniseringsarbete. Förutom att tala klarspråk om Kina, Ryssland och det allvarliga säkerhetsläget tar man också fram en bredare 2030-strategi. Den ska ta höjd för ”nya” säkerhetshot som från klimatförändringarna, pandemier och liknande men också slå fast hur man ska hantera AI och utveckla annan försvarsteknologi. 

Generalsekreterare Jens Stoltenberg vill dessutom öka den gemensamma Nato-budgeten för att kunna använda medlemsländernas resurser mer effektivt, bland annat när det gäller kollektivt cybersäkerhetsarbete.

Med Nato-vännen Joe Biden ombord spänner alltså alliansen återigen bågen. 

Timingen kunde knappast vara bättre, med tanke på den amerikanska presidentens möte med sin ryska motsvarighet i Genève på onsdag, efter en helg med ryska kränkningar av Nato-landet Danmarks luftrum. 

Det är synd att inte Sverige är med i den här klubben. Dels har vi inte ett försvar som på egen hand klarar av ett väpnat angrepp, inte ens efter nyöppnandet av Dalregementet och andra märkliga satsningar som väntas ske med hjälp av de höjda försvarsanslagen.

Vårt försvar är och förblir designat för att ta emot stöd utifrån, och då främst från USA. 

Donald Trumps tid i Vita huset säger allt om hur stabilt det är att bygga vårt försvar på Finland och amerikansk välvilja snarare än på transatlantiska försvarsgarantier.

Dels gör utanförskapet Sverige utsatt även på andra plan. Hade vi haft Natos säkerhetsparaply att falla tillbaka på hade vi kunnat ha en annan självständighet i utrikespolitiken. 

Istället för att köpa ett föråldrat amerikanskt luftvärnssystem och nervöst svansa efter Vita huset när det gäller Huaweis plats i den svenska 5G-utbyggnaden hade regeringen kunnat fatta mer konsekvensneutrala beslut.

Slutligen är Nato en allians av länder som tampas med samma typ av utmaningar som vi gör: ryska provokationer, effekter av klimatförändringarna, cyberattacker mot kritisk infrastruktur, internationell brottslighet och Kinas ekonomiska och politiska krigföring.

Det finns uppenbara fördelar med att hantera den här typen av frågor gemensamt. 

Jens Stoltenberg sammanfattade argumentet klokt under måndagen när han fick en fråga om Kinas agerande: ”Vi måste reagera som en allians”.

Att frivilligt tacka nej till att sitta med vid Nato-bordet är inget annat än ett svenskt självskadebeteende.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?