ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Skulpturens ”grand old lady” håller formen

  • ”Alla stora verk gör jag numera i frigolit och gips. Förr jobbade jag främst i lera, men det här nya sättet gör att jag kan, vågar och orkar komma upp i skala”, säger skulptören Eva Lange , som i dagarna är aktuell med utställningar i Helsingfors och Stockholm. Foto: Amanda Lindgren
  • ”Alla stora verk gör jag numera i frigolit och gips. Förr jobbade jag främst i lera, men det här nya sättet gör att jag kan, vågar och orkar komma upp i skala”, säger skulptören Eva Lange , som i dagarna är aktuell med utställningar i Helsingfors och Stockholm. Foto: Amanda Lindgren
  • Foto: Amanda Lindgren

I Eva Langes geometriska bildvärld samsas skörhet och stabilitet. Nu är den svenska skulpturens ”grand old lady” dubbelt aktuell med nya verk i både Sverige och Finland. 

Ingenting är som det verkar i Eva Langes ljusa ateljé. Lite varstans står stora, massiva skulpturer utplacerade. Rundade, skålformade eller sådana som ser ut som resliga pelare. Men verken som ger ett rejält och orubbliga intryckt, är i själva inte alls särskilt tunga.

”Såhär lätt går de att flytta”, säger konstnären och puttar försiktigt med båda händerna så att en bastant skulptur lättar från sin sockel. 

När den åter landat på sin plats slår hon ihop handflatorna så gipsdammet yr och klargör samtidigt mystiken: 

”Alla stora verk gör jag numera i frigolit och gips. Förr jobbade jag främst i lera, men det här nya sättet gör att jag kan, vågar och orkar komma upp i skala.” 

I över 60 år har Eva Lange verkat som skulptör. Hennes verk finns på offentliga platser i bland annat Riga, Göteborg och Malmö, och nu arbetar hon på en ny skulpturgrupp – denna gång till platsen framför Svenska Teatern i Helsingfors. 

I ett av ateljéns hörn står en modell av det nya verket Tro Hopp Kärlek i skala 1:10. Den består av fyra skulpturer som, utifrån gipsförlagorna hon nu lägger sista handen vid, kommer att formas i de betydligt beständigare materialen stål och granit. Det är cirkeln, pinnen, klotet och kolonnen som heter Elefanten. 

Varför Elefanten?

”Den frågan fick jag i Finland också, men det är för att det är en elefant!”, säger hon och plirar. 

Hon berättar att skulpturernas namn alltid uppstår intuitivt. En dag bara vet hon vad de heter och på samma osökta sätt arbetar hon fram sina verk. Ingenting är uttänkt, resultatet upptäcks efter många timmar av raspande mot det äggskalstunna gipset. 

”Det går inte att klämma ur sig en skulptur. Jag provar mig fram och en dag när man ska gå för dagen och redan har kappan på så ser man det bara.” 

Som ung var hon intresserad av teckning och brukade göra små formationer av lera hon hittade i havet. Kroki började hon med som 16-åring, två år senare sökte hon till Konstfack. Något annat alternativ än att bli konstnär fanns aldrig.

Hennes vita, geometriska estetik beskrivs ofta som stram och klassisk. Men att hon hämtat inspiration från antika skulpturer kring medelhavsområdet, är en allt för enkel slutsats. Särskilt när den där pelarskulpturen hon står intill, och som årligen delas ut till DN:s kulturpristagare, inte alls är en variant av en jonisk kolonn, utan en statisk avbildning av ett litet moln med fallande regn. 

”Jag skulle säga att min största inspiration kommer från orden”, säger hon och börjar rota efter en lettisk dikt hon gillar, i en liten pappershög:

”Men det behöver inte vara en dikt. det kan vara enstaka ord också. Trots att jag har haft svårt för dem, har de en förmåga att sätta fart på mig.” 

För något år sedan visades verk av Eva Lange och Eric Grate under det svenska modemärket Tôtemes visning på Bukowskis. Det gav konstnären uppmärksamhet hos en mode- och designintresserad, yngre publik. De senaste åren tycker Eva Lange också att det finns ett generellt ökat intresse för skulptur. 

Men trots ett livslångt skapande dröjde det till början av 1990-talet innan hon själv, som också undervisat i skulptur och teckning, fick sitt genombrott. 

”Jag skulle visa verk på galleri Doktor Glas och inför den utställningen minns jag att jag tänkte att det här är min sista chans. Men när jag ser 60-åringar nu, tänker jag att de är så unga”, säger hon och skrattar, innan hon blir allvarlig igen: 

”Men det där är lite av konstnärens lott: tills man dör är frågan hela tiden om man ska få existera - eller inte.”

Har du känt dig illa behandlad som konstnär? 

”Jag har det bra, men jag vet hur konstnärens liv är. Det är trassel med betalningar, och ett ständigt sökande. Först till konstskola, sedan med skissuppdrag och jobb och hela tiden undrar man om man kommer att få chansen - eller inte. Men jag kan inte klaga, däremot beklagar jag samhället.”

Varför då? 

”För att konst är viktigt, ändå tycks det få allt mindre plats, när man till exempel tar bort de estetiska ämnena i skolan. För mig är det som att stjäla liv. Då har man inte förstått att skapande är det viktigaste i vårt samhälles blodomlopp. Att konst ger idéer till vårt liv, och att vi alla behöver det. Inte minst industrin som är beroende av skapande.” 

Men för egen del är hon inte orolig. När hon flyttade in i ateljén 2001 var det för att ta det lite lugnare. I stället blev det tvärtom för konstnären som fyller 84 år i höst, och som har fullt upp med att vara dubbelaktuell. Parallellt med invigningen i Helsingfors har hon nämligen en utställning på Konstakademien i Stockholm, där hon bland annat visar några av gipsskulpturerna hon har omkring sig här i ateljén samt en gipsversion av skulpturgruppen Tro Hopp Kärlek i full skala. 

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies