1515
Annons

Skuldfällor kan ge Kina ny makt i Afrika

HONGKONG. Uganda riskerar att förlora kontroll över en internationell flygplats till Kina. Det är bara ett exempel på de skuldfällor som kinesiska lån och investerar kan leda till i Afrika. Nu väntas Kina ändra modellen mot mindre riskfulla och mer hållbara investeringsprojekt.

Till vänster: President Xi Jinping under ett tal om Kinas ”Nya Sidenvägen”-initiativ. Till höger: En kvinna i Senegals huvudstad Dakar hälsar Xi välkommen under ett statsbesök 2018.
Till vänster: President Xi Jinping under ett tal om Kinas ”Nya Sidenvägen”-initiativ. Till höger: En kvinna i Senegals huvudstad Dakar hälsar Xi välkommen under ett statsbesök 2018.

Investeringar från kinesiska företag och organisationer har målat om stora delar av länderna i Afrika, med nya vägar, broar, flygplatser, pipelines, telekommunikation och finanssystem och annan viktig infrastruktur.

Medan många välkomnar investeringarna, som är kopplade till Pekings gigantiska infrastrukturinitiativ Nya Sidenvägen, oroas andra för Kinas ökade ekonomiska och geopolitiska inflytande över kontinenten.

Samtidigt ökar kritiken att lån kopplade till många infrastrukturprojekt är övermäktiga för många länder och leder till skuldfällor – och risken att kineserna helt enkelt tar över flygplaster eller hamnar, vilket skulle stärka Pekings geopolitiska grepp ytterligare.

”Jag tror inte att Kina har som mål att lägga vantarna på afrikanska tillgångar som hamnar eller flygplatser via utlåning. Kina, som alla kreditgivare, vill att lånen återbetalas och inte bli sittandes med ett mischmasch av infrastruktur runt hela kontinenten” säger Yvonne Mhango, chefsekonom för Afrika på investmentbanken Renaissance Capital i Johannesburg, Sydafrika, till Di.

Men hon lägger till att faran för skuldfällor – och att lån inte betalas – har ökat i och med att pandemin pressat flera afrikanska länders ekonomi och betalningsförmåga.

”Framöver så tror jag att Kina kommer att bli mer försiktigt i sin utlåning till Afrika. Anledningen är att skuldnivåer har stigit, och många afrikanska länder har redan påtagligt stora problem med skulder. Kina har redan börjat diversifiera utlåningen”, säger Yvonne Mhango, som ursprungligen kommer från Malawi och tidigare har jobbat i ett flertal länder runtom kontinenten.

I ett tal i höstas sa Kinas president Xi Jinping att investeringar i och utlåning till Afrika i mindre grad ska fokusera på stora infrastrukturprojekt och mer på små och medelstora företag och gröna och hållbara projekt.

Kinesiska ledare har upprepat slagit undan idén om att Kina har som mål att indirekt kolonisera Afrika genom dyra och dåliga lån och investeringar, något de ibland anklagas för.

Traditionellt är Afrika den första kontinent som Kinas utrikesminister reser till varje år, och så även i år. Under en turné till fem östafrikanska länder: Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Botswana, Tanzania och Seychellerna. 

Tidigare i januari sa Pekings utrikesminister Wang Yi att de diplomatiska förbindelserna tyder på starka vänskapsband. Samtidigt slog han från sig kritik kring de kinesiska infrastrukturinvesteringarna i länderna.

”Den så kallade ’skuldfällan’ är inte ett faktum, utan elakartad överdrift”, sa han under ett möte med sin kenyanska motpart Raychelle Awuor Omamo i hamnstaden Mombasa.

Kinesiska investeringar är ett omtvistat ämne i Afrika. Enligt en studie i 34 afrikanska länder av forskningsnätverket Afrobarometer uppgav 63 procent av de tillfrågade att de har positiv syn på Kinas inflytande på kontinenten. Det var högre än vad de tycker om USA och FN, där 60 respektive 57 procent ansåg deras närvaro positiv.

De kinesiska pengarna har vält in över kontinenten under de senaste åren. Från 2003 (första året som investeringarna började mätas) till i dag har den sammanlagda mängden direktinvesteringarna från Kina till Afrika nästan hundrafaldigats, och uppgick år 2020 till motsvarande över 400 miljarder kronor. Det är något mer än från USA. (Störst andel kommer från Nederländerna, vilket har med skatteskäl att göra.)

Under 2020 uppgick de kinesiska direktinvesteringarna till drygt 40 miljarder kronor, enligt landets handelsdepartement.

Det stora inflödet är dock inte från direktinvesteringar utan lån. Mellan 2000 och 2018 uppgick de sammanlagda lånen från kinesiska institut till afrikanska länder till 1.350 miljarder kronor, enligt uppskattning av Internationella valutafonden IMF. Under de senaste fem åren har de flesta lånen till projekt inom transport och energi, enligt sammanställning av Economic Times.

IMF har pekat ut 20 afrikanska länder som befinner sig i, eller löper stor risk för, skuldnöd.

Ett exempel är hur Uganda riskerar att förlora kontrollen över landets främsta internationella flygplats, Entebbe, då man inte kan betala sina lån till statsägda Export–Import Bank of China, enligt lokalmedia i Uganda och Financial Times. 

Liknande oro har lyfts i Kenya och Zambia gällande olika projekt. Peking har tidigare lagt vantarna på infrastruktur när länder misslyckats med återbetalning, som övertagandet av en hamn i Sri Lanka.

”Många länder har blivit mer misstänksamma mot projekt kopplade till Nya Sidenvägen som följd av negativa upplevelser, framfört allt att det kan leda till skuldfällor”, säger Robert Carnell, chefsekonom för Asien på banken Ing i Singapore.

Kinas närvaro i Afrika kommer dock inte avta på grund av kritiken. Tvärtom så tror Robert Carnell att Peking har långsiktiga ekonomiska planer för kontinenten. Det beror bland annat på att Afrika är en framtida stor konsument- och tillverkningsmarknad.

”Afrika är, efter Asien, en av världens snabbaste växande marknader. Afrika inte bara tillgodoser Kina med råvaror, utan en potentiell framtida marknad för färdigvaror”, säger han.


Slut inte fred på Putins villkor

Fred måste komma med frihet också, skriver Di:s krönikör Maria Borelius.

Rysslands president Vladimir Putin.
Rysslands president Vladimir Putin.Foto:Mikhail Klimentyev

Jag stötte på en kamrat från studietiden i Lund. En svensk ingenjör som gav sig ut i världen, och startade fabrik i Kherson, Ukraina. Jag mötte honom och hans ukrainska fru av en slump på ICA häromdagen. Natten innan hade hennes föräldrar flytt till Sverige. Fruns syster satt inlåst i rysk ockupation. Företaget var i kris. Frun stod i affären och grät rätt ut. 

”Vi är i totalt limbo” sa de. 

Folk stannade till runtom och nickade sorgset. Ja, hur länge skall kriget hålla på? 

Brutala övergrepp sker i Ukraina. Inflation och matpriser skenar, olje- och gasleveranser är osäkra, företag, jobb, välfärd hotas. För att inte tala om 50 miljoner människor som hotas av svält när kriget stryper världens tillgång på spannmål.

Alla vill nu verkligen ha fred. Frågan är bara vilken. Om väst hittills visat enighet i kampen mot Ryssland, börjar fasaden spricka kring The Endgame. 

I Storbritannien, där jag skriver detta, är Ukrainas seger slutmålet. En seger som innebär Ukrainas fulla återtagande av sitt territorium och visar Putin att framtida övergrepp inte heller lönar sig. Man vill köra kriget ända in i kaklet. Det är inte första gången. Britter drev i Andra världskrigets slut fram en fasansfull ödeläggelse av Dresden och Berlin, som visade Hitler och Tyskland att det bara fanns en väg fram: kapitulation och radikal uppgörelse med ideologi och handlingar. 

Frankrike och Tyskland har andra slutmål, där freden får ett mer ultimat värde i sig. Macron varnar Ukraina för att inte verka ”hämndlystet”, som om Ukrainas kamp handlade om hämnd snarare än försvar. Tyskland har i årtionden levt i en praktisk Finlandisering, en följsam symbios som fått näring av historien, det stora energiberoendet och de personliga band som formats kring halvt korrupta toppolitikers liv i ryska bolagsstyrelser. Tyskland önskar nu fred och stabilitet som mål i sig. Putin får inte förödmjukas. Den linjen fick i veckan stöd när nestorn Henry Kissinger i Davos manade till en fred, där Ukraina borde lämna ifrån sig östra delar till Ryssland. Ja just det, de delar där min vän och hans fru bor. Vilka delar skulle Sverige avstå för att ”inte förnedra” Putin efter ett anfallskrig mot oss? Gotland, Skåne, kanske Tornedalen?

Att nu tala om fred utan att i samma andetag tala om frihet och rättstat leder fel, leder till en relativisering. Som att jämställa våldtäktsman och offer. Det blir en illusionernas stabilitet. Eller som Benjamin Franklin säger i det svåröversatta ”those who give up essential Liberty, to purchase a little temporary Safety, deserve neither Liberty nor Safety”.

Kampen nu handlar om fred, men inte vilken som helst. Fred utan frihet och respekt för internationella regler riskerar att bli mycket kortvarig, när tyranner får vind i seglen. Putin har spelat ett långsiktigt spel. Väst måste våga hålla i och hålla ut för att vinna den långa freden med Ukraina och långt bortom.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?