Rikspolischefen Dan Eliasson avgår

Lagom till att valrörelsen nu går in i slutspurten plockar partierna fram mer valfläsk för att locka väljare.

Priser ska sänkas på drivmedel, elen ska bli billigare och rättsväsendet starkare. Samtidigt ska skatter sänkas.

Det kommer att kosta. Men finansiella muskler finns att spänna. Den svenska statsskulden är låg och beräknas sjunka – så pass mycket att den kan krypa under skuldankaret.

Men samtidigt som finanspolitiken i och med löftena riskerar att bli expansiv, kämpar Riksbanken med att få stopp på inflationen genom räntehöjningar.

Frågan är därmed om den blivande finansministern kommer att klara av att avhålla sig från frestelsen att trä på sig spenderarbyxorna och istället låta delar av valfläsket härskna.

Riksbankschefen Stefan Ingves, som i förra veckan genomförde den största höjningen av styrräntan på 22 år, förväntar sig att det inte blir några excesser i finanspolitiken efter valet.

”När det gäller det offentliga sparandet så räknar vi med ganska små förändringar. Vår bedömning är att man framöver kommer att föra en vanlig finanspolitik och det är det som vi har inkluderat i våra prognoser när det gäller att få tillbaka inflationen till 2 procent genom att höja räntan”, säger han.

Du räknar med att politiken inte kommer att agera på den låga statsskulden?

”Det är i slutändan politiska frågor. Vi bara noterar att när det gäller finanspolitiken så ser den, från vårt perspektiv, ungefär ut som den brukar se ut. Då är finanspolitiken, enligt våra bedömningar, inte en faktor som är en huvudfråga när det gäller att bekämpa inflationen.”

Riksgälden, som har i uppdrag att förvalta statsskulden, beräknar att det kommer att komma 40 miljarder kronor i ofinansierade reformer under 2023 – oavsett om det blir ett maktskifte eller inte.

Då har myndigheten räknat in att det är valår, men inte att statsskuldens nivå i sig spelar någon större roll än vanligt.

”Det är en bästa gissning, främst baserat på hur det har sett ut tidigare”, säger Mårten Bjellerup, chefsekonom på Riksgälden.

Myndigheten har fortsatt hög tilltro till att ramverket kommer att hålla och att politikerna därmed håller sig på mattan.

”Sverige har ett finanspolitiskt ramverk som faktiskt fungerar, tittar man på övriga EU så har det historiskt varit nästan mer regel än undantag att de uppsatta spelreglerna inte följs”, säger Mårten Bjellerup.

Om det krångliga politiska läget står sig även efter valet den 11 september, kan det leda till att den ekonomiska politiken blir fortsatt yvig.

Lex januariavtalet visar att alla inblandade ska få något, vilket kan kosta en hel del.

Christina Nyman, chefsekonom på Handelsbanken, varnar för en spretig budget som kan bli alltför vidlyftig.

”Det kommer antagligen bli en svag majoritet och det betyder mycket kompromisser. Då finns risk att det inte blir så genomtänkt och att det saknas en helhet, då kanske man spenderar mer än vad man får ut av det”, säger hon.

Den nya regeringen får inte vika sig för lockelsen att ge för mycket till för många, anser Christina Nyman.

”Det finns risker för populism, så det kan finnas motiv för riktade insatser men de får inte vara så breda att de blir inflationsdrivande”, säger hon.

På högeroppositionens agenda finns breda jobbskatteavdrag.

Jens Magnusson, chefsekonom på SEB, ställer sig tvekande till om jobbskatteavdrag är rätt väg att gå, sett till att inflationen nu sticker.

”Det är bra att man stimulerar arbete, jag är mer tveksam till riktade skattesänkningar mot drivmedel för att det har blivit dyrt. Det är generellt sett inte breda stimulansåtgärder som behövs nu”, säger han.

Snarare än generella jobbskatteavdrag förordar Jens Magnusson riktade stöd till de mest utsatta i en eventuell konjunkturavmattning, till exempel i form av höjt underhållsstöd eller förstärkningar till kommunernas försörjningsstöd.

Bredare än så bör inte stimulanserna gå och Jens Magnusson manar till försiktighet.

”Det är ett olyckligt tillfälle att dras in i en tävling om vem som kan bjuda högst nu inför valet. Först måste man se till att vi får inflationen under kontroll för att inte riskera att fastna med för hög inflation parat med för låg tillväxt”, slår han fast.