Boken är en uppföljare till ”Mitt storslagna liv” och tänkt som del två i en trilogi.
”Tredje boken ska heta 'Min storslagna kärlek. Livet, döden och kärleken' – vad mer finns det att berätta?”, frågar Jenny Jägerfeld retoriskt på ett pandemitomt Norstedts förlag i Stockholm.
Trilogin om Sigge blir hennes första bokserie. Hon debuterade 2006 med vuxenboken ”Hål i huvudet” och vann Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2010 för ”Här ligger jag och blöder”.
Egentligen ville hon bli journalist, men efter mycket resande och boende utomlands blev hon underkänd i antagningsprovets allmänbildningsdel och blev legitimerad psykolog i stället.
Den egna mottagningen är pausad på grund av skrivandet, podden ”Superältarna” med Johanna Thydell likaså. Men hon har kvar frågespalten i Svenska Dagbladet och tillfrågas ofta som expert:
”Många, inte minst poddar, vill att psykologer ska kommenterar saker – politiska skeenden, Trump, corona, varför folk tittar på nostalgiserier på tv... Om jag tackade ja till alla sådana förfrågningar skulle jag inte göra något annat.”
Jenny Jägerfelds böcker tar upp psykisk ohälsa, adhd, barnfattigdom, könsidentitet, självmord och utanförskap. Själv fick hon diagnosen adhd för sex år sedan.
”Jag var 42 år. Jag har alltid varit rastlös, rest mycket, flyttat runt och tappar lätt bollen, jobbduttar. Utan pomodorometoden hade jag aldrig kunnat försörja mig som författare.”
Pomodorometoden skapades av italienaren Francesco Cirillo på 1980-talet som ett planeringsverktyg genom att han satte sin matlagningsklocka, utformad som en tomat, på 25 minuters arbete följt av en kort rast, 25 nya minuter och så vidare.
”Jag behöver arbetsrutiner, läser till exempel mejl tre gånger per dag, klockan 9, 12 och 15. Ibland låser jag in mobilen i ett tidsinställt skåp. Det borde alla göra då och då, och så har jag en särskild spellista, ”Ultimate working”, med instrumentell och suggestiv musik, episk filmmusik, som hjälper mig att fokusera i skrivandet.”
Jenny Jägerfeld har vunnit flera priser för sitt sätt att gestalta det svåra. Däribland Stora Läsarpriset, Lavapriset, Astrid Lindgrenpriset, Broocmanpriset och Expressens kulturpris Heffaklumpen.
Vad har dina böcker som andra med liknande ämnen saknar?
”Många säger att de är roliga. Även om man gestaltar tråkiga människor måste man göra det på ett roligt sätt. Humor är ett fantastiskt sätt att nå andra, ihop med värme kan det bli förlösande.”
Yrkeserfarenheterna som psykolog gör sitt till.
”Tystnadsplikten är absolut, jag kan aldrig skriva om saker som klienter har berättat. Men jag kan se mönster tydligare, att till exempel barn till missbrukare ofta har tillitsproblem eller i människors sorgebearbetning efter att en familjemedlem tagit livet av sig.”
Hennes egen uppväxt i Skärblacka utanför Norrköping beskrivs som normaltrygg.
”En sak som intresserar mig är den svaga länken. Om till exempel sönderstressade sjuksköterskor går sönder för att de är för få på jobbet så är det ett strukturellt problem. Men i stället för att göra något åt det pekar man ut individen som den svaga länken och skickar drabbade på kurs i mindfulness. Som om att andas rätt och klämma på russin i nuet skulle råda bot på underbemanning på jobbet.”
”Mindfulness kan vara bra, jag har själv jobbat med det. Men jag provoceras av att det blivit så överhajpad, som ett slags universalmedel mot allt möjligt, även strukturproblem.”
Så hur mycket ska man ge avkall på sig själv för att, som 12-årige Sigge, få hänga med de coola killarna?
”Omöjligt att svara generellt på, men att undvika otillåtande människor kan vara en bra början. Tillvaron är ju inte statisk. Det är det som är grejen med livet.”
