ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Möt Trump gemensamt

  • Donald Trump. Foto: AP

På kvällen söndagen den 15 augusti 1971 gick USA:s president Richard Nixon upp i direktsändning och meddelade att efterkrigstidens viktigaste ekonomiska samarbete var över.

Eftersom Vietnamkriget orsakade stora budgetunderskott, arbetslösheten klättrade upp mot 7 procent, inflationen mot 6, USA:s totala ekonomiska dominans urgröptes av Japan och Europa, nyckelländer som Västtyskland och Frankrike visade ingen lojalitet, till och med Schweiz svajade, beslöt USA att bokstavligen över en natt släppa dollarns koppling till guldet samt införa en skatt på 10 procent på alla importvaror.

Det gjorde i sin tur att de fasta växelkurserna inom Bretton Woodssystemet bröts upp och världen gick över till olika varianter av flytande valutor. Ett halvår efteråt chockade USA världen igen när Nixon åkte till Kina för att träffa Mao och normalisera relationerna mellan länderna.

Henry Kissinger, som i hög grad var arkitekten bakom USA:s nya Kinapolitik, tecknade långt senare, 1994, ett uppriktigt porträtt av sitt lands utrikespolitik i boken Diplomacy: USA är omoget, okunnigt och nyckfullt och har hittills inte hittat sina långsiktiga geopolitiska intressen. Washington kommer därför fortsätta att pendla mellan idealism och realism och är kort och gott inget att lita på.

Inför Trumps maktövertagande den 20 januari tecknar många bilden av att den liberala världsordningen som byggts upp sedan 1945 definitivt är över. USA kommer att gå från en i huvudsak regelstyrd internationellt aktiv aktör till en makt som sätter det egna intresset främst.

Hur dramatiskt detta skifte blir återstår att se. Absolut ingen vet. En del har stor tillit till det amerikanska politiska systemets uppfostrande och balanserande verkan. Det finns trots allt en kongress, ett parti och starka byråkratier att ta hänsyn till. En liknande tolkning, men spegelvänd, är att det amerikanska politiska systemet har så svåra inre motsättningar att en så oerfaren president som Trump kommer att utlösa kaos och en öppen rivalitet mellan Pentagon, UD och underrättelsetjänsterna.

En helt annan tolkning kom från den makt som i många avseenden har den längsta, djupaste och mest komplicerade relationen till USA. Justin Vaisse, policychef på det franska utrikesdepartementet, skrev före nyåret en mycket intressant text på thinktanksajten ”War on the rocks” (följ den).
Han menar dels att det krävs en ganska idyllisk blick på USA för att utnämna Trump som slutet på en gyllene era.

USA har återkommande gått sin egen väg, definierat och omdefinierat sina relationer med omvärlden, ibland stöttat demokratier, ibland diktaturer, ibland varit en stark konstruktiv partner, som i Europa, ibland varit destruktiv, som i Latinamerika. De amerikanska krigen har i huvudsak varit utanför ”det liberala regelsystemet” och ibland varit ett brott mot dess anda. Landets roll i det ekonomiska systemet kan plötsligt kastas om, som 1971.
Anpassningen till en mer multipolär värld och avvecklingen av rollen som den enda stormakten är Obamas arv. Trump kommer troligen att radikalisera det och utvecklingen blir mer disruptiv än långsamt tynande.

Vaisses andra tes är att man inte ska leta efter förklaringar på andra ställen i USA utan hos Trump själv. Underskatta inte en man som har vunnit amerikanska presidentval. Trump var en total outsider som lyckades manövrera ut långt mer erfarna motståndare. Uppenbarligen har han sinne för maktspel och hittills har han lyckats.

Därför ska man lyssna till honom. Trump kommer nämligen att göra vad han säger. USA kommer snabbt att skaka av sig rollen som världspolis och förhandla om sina åtaganden världen över. Det betyder inte att han överger Nato, men inget är längre självklart. Han kommer också att inleda förhandlingar med Ryssland och Kina för att förbättra USA:s positioner i Europa och Sydostasien, vilket kan öppna för att dessa makter vill pröva lyckan tills USA sätter stopp.

Att detta är dåliga nyheter för de europeiska länderna är en underdrift. Ingen annan kontinent har vilat så tungt mot amerikanska säkerhetsgarantier. Men för amerikaner kan det vara bra. Deras krigsrisk och kostnader minskar och de agerar därefter tills alternativkostnaden blir för hög.

I diplomatkretsar viskas det nu om ett slags skönhetstävling mellan EU-länderna där alla försöker vinna fördelar i det nya förhandlingsspelet. Om Nato inte riktigt är att lita på kan man bli storkund hos amerikanska försvarsmaterielföretag, erbjuda egen teknologi, viktig infrastruktur eller underrättelsesamarbete. Var och en ska ha sin egen lilla pakt. Tyvärr tillhör Sverige redan en av de största ivrarna för bilaterala förhållanden. Vi förtalar det multilaterala systemet, Nato, och söker egna samarbeten. Och vi är inte med i EU:s viktigaste samarbeten.

Det är helt fel väg. Varje EU-land har nu ett viktigt val att göra. Européerna bör stärka sina samarbeten inom EU och Nato och möta USA gemensamt och med gemensamma åtaganden.

Bretton Woods sammanbrott ledde till en gemensam valuta i Europa. Amerikaner bor långt bort och gör vad de vill. Ansvaret är vårt eget.

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies