Annons

PM Nilsson: Löfven ökar osäkerheten

Stefan Löfven
Stefan LöfvenBild:Pontus Lundahl

Bara för några år sedan cirkulerade regeringskansliet en karta över norra Europa med Sverige tryggt i mitten, omringad av Nato-länder plus EU-landet Finland i nordost.

Det var bilden av en säkerhetspolitisk fästning och ett historiskt exceptionellt gynnsamt svenskt läge.

Det var också bilden av det svenska investeringsområdet. Huvuddelen av de svenska företagens direktinvesteringar ligger i denna fästningsmur. Bara investeringarna i de baltiska länderna plus Polen är större än de i USA och större än i Kina. Swedbank har fler kunder i Baltikum än i Sverige.

Och det var bilden av att Sverige gjorde rätt som tog freden på allvar när hela invasionsförsvaret lades ned och kanonforten utmed kusten fylldes med cement och hallonsnår. Dogmen var att ett anfall på Sverige var osannolikt. Tryggare kan ingen vara.

Sedan svängde det snabbt som en plötslig östlig kuling över Hanöbukten.

I Försvarsmaktens senaste perspektivstudie, en analys av den militärstrategiska utvecklingen, säger man att utvecklingen i vårt närområde snabbt försämras och att Sverige oundvikligen dras in i en konflikt. Det är inget val, det är ett geostrategiskt tvång. Vid en konflikt mellan Nato och Ryssland är Sverige mer utsatt jämfört med Nato-medlemmar.

Perspektivstudien pekar också på att Rysslands hybridkrigföring eskalerar, det vill säga att med andra medel än direkt militära påverka motståndaren. Till detta ska läggas att omdömesgilla personer i försvarsmakten och försvarspolitiken anser att Sverige redan ligger i ett hybridkrig med Ryssland, liknande det som de amerikanska underrättelsetjänsterna vittnade om i fredags, och att Sverige måste svara.

För företag med investeringar i Ryssland innebär detta en betydande risk med ökad osäkerhet och sämre förutsättningar för investeringar och handel.

Ställda inför denna dramatiskt försämrade situation skulle man kunna tro att politiken samlar sig till en hållbar linje med en hållbar budget, men så har inte skett. Med den senaste försvarsuppgörelsen mellan regeringen, M, C och KD kommer Försvarsmaktens förmåga att fortsätta sjunka. Frågan om snabb anslagsförstärkning är akut, och inte något ”slängande med siffror”, som försvarsminister Peter Hultqvist sa i P1 i lördags.

Än mer anmärkningsvärt är att riksdagspartierna snabbt har utvecklat tre helt egna säkerhetspolitiska linjer. V och SD vill tillbaka till den gamla neutralitetspolitiken. Allianspartierna vill ansluta Sverige till Nato. S och MP vill bygga bilaterala försvarssamarbeten med framför allt Finland och USA. Principerna för samarbetet med Finland är något vagt i konturerna men sträcker sig ”bortom fred”, vilket ju är ett mycket stort åtagande. Avtalet med USA innehåller främst en förhoppning om att ”detta territorium är okränkbart” som USA:s avgående vicepresident Joe Biden uttryckte det på besök i Stockholm, det vill säga att USA ska komma svenskarna till undsättning, eller i alla fall skydda den del av Sverige som USA behöver för att undsätta Estland.

Samtidigt kämpar S-MP-regeringen hårt för att EU inte ska ta ett större säkerhetspolitiskt ansvar, bland annat av hänsyn till ”den transatlantiska länken”, det vill säga Nato, som man inte vill vara med i.

Låter det motsägelsefullt? Inte ens regeringens experter godkänner logiken.

Försvarsmakten beskriver lakoniskt situationen som att ”utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas”. Regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus skrev i sin utredning att Sverige kommer att befinna sig i ett ”beslutsmässigt skymningsland” vid konflikt. Ingen vet vad som händer.

Det är mardrömslikt att försätta framtida regeringar i en sådan situation, för att inte tala om de ungdomar som i värsta fall ska riskera sina liv.

Regeringens nya nationella säkerhetsstrategi, som presenterades under söndagen i Sälen, är ett intressant försök att överbrygga motsättningarna genom att bredda säkerhetsbegreppet. Det är naturligtvis sant att hoten också finns i en ekonomisk kris, klimatförändringar, epidemier, informationskampanjer, med mera, men ingen nation undkommer den hårda kärnan: vem och hur ska försvara oss vid väpnade angrepp?

Även ett informationskrig är beroende av den hårda kärnan. Ryska påverkanskampanjer, hackerattacker och spräckta mejlkorgar hos centrala politiker destabiliserar samhällsklimatet i större utsträckning när det råder osäkerhet om grundläggande säkerhetspolitiska frågor. Även om gränsen mellan krig och fred blir diffus är det skillnad på liv och död, våld och ickevåld.

Man ska ha respekt för att det är svårt att orientera sig i en så omvälvande tid. Men man ska inte heller underskatta den känsla av vanmakt och misstro som kommer när allmänheten ställs inför så många, motstridiga och vaga budskap. Om en konflikt bryter ut är det direkt farligt om breda delar av allmänheten inte har en förförståelse av vad Sverige gör, med vem, hur och var.


Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?