ANNONS:
Till Di.se
SÖNDAG 27 MAJ Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Låna till höghastighetsbanan

  • Foto: TT/Di

När Sverige i slutet av 1800-talet byggde de banvallar som tågen kör på i dag lånefinansierades hela investeringen. Framtiden rullade på räls. Tyskar och engelsmän ville gärna låna kapital till det nya tillväxtlandet uppe i norr som lovade guld med gröna skogar och nyfunna malmkroppar.

Samma finansieringsmetod återkom när Kungliga vattenfallsstyrelsen byggde de första stora kraftverken under 1910-talet i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. Med självklar självmedvetenhet sprängde svenskarna internationellt unika underjordiska anläggningar, med tunnlar för tillopp och avlopp. Det blev dyrt och toppmodernt, samt ritat av Erik Josephson, den tidens hetaste arkitekt.

Och när el- och telenäten började rullas ut över landet tog man också lån. Att låna till tunga investeringar ansågs klokt och riktigt. Däremot lånade inte svenskarna till krig, det hade man dyrköpta erfarenheter av.

Sverige samlar sig nu för att bygga nästa generations järnväg för att effektivt knyta ihop de växande städerna i triangeln Malmö–Göteborg–Stockholm, de så kallade höghastighetstågen. Men regeringen har inte bestämt sig om man ska bygga helt nytt till en hög kostnad eller investera vidare i de gamla banvallarna.

Förra måndagens ledartext handlade om varför de gamla vallarna inte är bra att bygga vidare på. De är mycket hårt belastade, svårt slitna, föråldrade och tål inte tjäle. Kontaktledningsnätet är om möjligt lika dåligt, med nedrivna ledningar som daglig följd.

Alla sakkunniga bedömare anser att ett höghastighetstågsystem fungerar bäst på en helt ny bana, rak i sid- och höjdled och med stabilt underlag. Men kostnaden är hög, runt 350 miljarder kronor, och får dåligt plats i ”ramen”, kodordet för den budget staten har avsatt för infrastruktur.

Därför har hästarna börjat bita varandra. Stockholmarna prioriterar pendel- och t-bana, samt renovering av stadens broar. Göteborgarna är mitt uppe i en gigantisk förtätning av sin glesa stad och är oroliga för att pengarna inte räcker. I Bergslagen och norrut påpekas stillsamt att här är järnvägarna så dåliga att godstågen får krypa i mopedfart. Dessutom behövs pengar till vägar.

Men sett till uppgiften är ”ramen” ett slags vansinne. En så stor och ny investering som en höghastighetsbana måste ha en helt egen budget som inte tränger ut allt som måste göras ändå. Problemet är att ingen regering vill ta den smällen själv, vilket är helt rationellt. En anläggning som ska användas i 100 år ska inte betalas av en enda skattebetalargeneration.

Återstår lån. Tillfället är extremt gynnsamt. Riksgälden kan låna på 30 år till 1 procents ränta. Kapitalmarknaden skriker efter säkra och stora projekt. Därtill är det inte självklart bra att statsskulden fortsätter att minska.

Förre vice riksbankschefen Kerstin Hessius gjorde 2013 en utredning om den svenska statsskulden. Den går trendmässigt mot noll, vilket på sikt gör att marknaden för svenska obligationer torkar bort. Hessius ansåg att det är bra för Sverige att finnas på marknaden och hålla kanalerna öppna, man kan ju behöva låna, varför Riksgälden bör kompensera den sjunkande statsskulden med att låna upp och investera i lämpliga infrastrukturprojekt. Men bara i andra länder eftersom budgetunderskott och statsskuld fortfarande är så politiskt laddade ord i Sverige. Moderater och socialdemokrater tävlar om att fördöma varandra för att slarva med statsfinanserna. Vilket, med all respekt, är trams.

Den svenska statsskulden ligger i dag på 1.300 miljarder kronor, eller knappt 30 procent av BNP. Om den över en natt skulle öka med 350 miljarder skulle skulden utgöra 38 procent av BNP. Då är vi fortfarande bland de bästa i EU och långt under eurozonens krav på 60 procent. Ingen marknad i världen skulle tvivla på Sverige om vi lånar till räls för snabba tåg.

Den enda rationella låsningen är att det råder politisk oenighet om vad som är investeringar. Moderaterna anser att klassisk infrastruktur är investeringar men stannar där, S tycker att även a-kassa kan räknas som investering, för att inte tala om utbildning, alltså bättre att inte låna till investeringar över huvud taget så slipper man ärva varandras politiserade budgetunderskott.

En lösning på denna informella järnpakt är att staten bildar ett nytt helägt bolag, Statens höghastighetsjärnväg, SHJ, som bygger höghastighetsbanan och finansieras med lån från staten. Upplåningen märks exklusivt för detta projekt och görs immun mot politiskt missbruk. Ingen ska kunna hänga finansministern för att hon låtit budgetunderskottet skena.

En annan fördel med ett eget bolag är att en ny höghastighetsbana bör byggas i ett svep och inte styckevis. Hela poängen med tekniken är att omedelbart kunna erbjuda passagerarna ett oslagbart alternativ, inte att kunna köra fort på vissa delsträckor. En höghastighetsbana kräver också en annan logik för underhåll och bör hålla stängt under natten för reparation och städning av spåren. Systemet fungerar som en helhet och är mer likt ett pendeltågssystem än en nationell järnväg.

Slå till nu och börja bygget i nästa lågkonjunktur.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies