1515
Annons

PG Gyllenhammar: Volvo Cars bygger fula bilar

Sverige står inte högt i kurs när exil-svensken Pehr G Gyllenhammar talar ut.

Coronastrategin är slapp, januariavtalet bedrövligt och Volvo Cars bygger fula bilar, anser den gamle Volvochefen.

Tidigare Volvochefen Pehr G Gyllenhammar.
Tidigare Volvochefen Pehr G Gyllenhammar.Foto:Hampus Andersson

Bokaktuelle Pehr G Gyllenhammar bor sedan drygt ett år i Toronto, Kanada. På uppfarten till kedjehuset står en BMW parkerad.

”Jag provkörde Volvo XC 90, när den första varianten kom. Men...för det första var den ful. För det andra för grov. För det tredje hade man dålig utsikt när man satt i den. Jag tyckte inte om den – och inte min fru heller”, säger han till TT.

Det usla betyget till en av Volvos storsäljare på senare år kommer inte från vem som helst. Gyllenhammar kallas ofta Mr Volvo och han var vd och ordförande för den svenska fordonstillverkaren 1971–1993.

Dagens elbilar håller inte heller måttet, enligt Gyllenhammar. Batterierna är för stora, tunga och har för kort livslängd.

I boken ”Perspektiv”, som ges ut av förlaget Bazar i oktober, ägnar Gyllenhammar ett helt kapitel åt innovation. Han lyfter fram hur han som Volvochef försökte få bort löpandebandproduktionen från fordonsjättens fabriker och arbetet med att ta fram kronjuvelen på 1980-talet: Volvo 240.

Vid en ceremoni där Volvo firade 240 skriver han att han på fullt allvar kunde säga att de hade ”världens säkraste bil, en av de bilar på marknaden som skapar mest värde”.

Han skrattar bort TT:s fråga om han hellre kört en 240 än en Tesla i dag. I själva verket kör han inte alls längre, förklarar han.

Men klart är att Tesla inte står särskilt högt i kurs hos Mr Volvo.

”En Tesla har en tredjedel av sin vikt i batteriet. Den har ju två golv, ett för batteriet och ett för passagerarna. Det är egentligen en väldigt klumpig produkt – dyr och klumpig. Och så förlorar företaget pengar hela tiden”, hävdar Gyllenhammar.

Med undantag för några år på 2000-talet har han bott utomlands sedan 1990-talet, mest i London. Som 85-åring, i självpåtagen karantän under pandemin, har han nu gott om tid att se tillbaka på sitt liv.

Förutom tillbakablickar på Volvoåren berättar han i sin nya bok om en lång rad avgörande möten och händelser.

”Det är en revy, delvis historisk men också om nutiden”, säger han själv om boken.

Gyllenhammar tar bland annat med läsaren på hemliga medlingsuppdrag i Mellanöstern, men också en lång rad möten och projekt där toppolitiker och företagsledare från hela världen figurerar.

I Sverige hann Gyllenhammar i början av 1980-talet både tacka nej till att ta över som partiledare för Folkpartiet – som Liberalerna hette då – och bli erbjuden topposten inom Wallenbergsfären. Tronskiftet kunde dock aldrig genomföras då mannen som ville rekrytera Gyllenhammar – Marcus Wallenberg – avled.

TT: Vad hade Wallenbergsfären varit i dag, om du hade tagit över?

”Jag tror sfären definitivt hade varit större. Den hade varit ganska aktiv. I dag är den ju ganska passiv. Det är som en penningförvaltare på något sätt. Man förvaltar vissa aktier man har, men i övrigt har de ju inte vuxit”, säger han.

Relationen till familjen Wallenberg kompliceras av att Gyllenhammar är övertygad om att de låg bakom att Volvos så kallade Norgeavtal i slutet av 1970-talet sköts i sank. Och när en långt gången plan på att fusionera Volvo med franska Renault också stoppades tio år senare fick Gyllenhammar nog.

”Jag var färdig. Klar med Volvo, klar med Sverige”, skriver han i boken.

”Jag hade förlorat tilliten till Sverige”, tillägger han.

Men med utlandssvenskens begränsningar följer Gyllenhammar fortfarande vad som händer i det gamla hemlandet. Han är bland annat kritisk till den svenska covidstrategin:

”Det är rätt typiskt svenskt att i stället för att ta i och se till att dämpa smittan som kommer så får det gå som det gör”.

”Vi får se vad det blir, men det är ingen särskild strategi med det där. Jag tycker inte att det verkar särskilt genomtänkt. Det är en slapphänthet”.

Alla rapporter om skjutningar och gängkriminalitet oroar honom också. Och som gammal folkpartist är han upprörd över Liberalernas och Centerpartiets stöd till den rödgröna regeringen.

”Det är bedrövligt. Jag tycker inte de har något kurage några av de där partierna längre”.

Han ser segregation och ett dåligt integrationsarbete i Sverige som huvudförklaringen till problemen med dagens gängkriminalitet och pekar på hur tidigare migrantgenerationer – från exempelvis Finland och det forna Jugoslavien – klarade sig betydligt bättre än dagens nyanlända.

”Jag tror inte man har tagit hand om invandrarna på rätt sätt”.

”Det har förfallit tycker jag, under en ganska lång tid, då det inte funnits någon fasthet i svensk politik”.

Han står samtidigt fast vid tidigare uttalanden om att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti.

”Jag har inte sett något som avviker från min uppfattning att de är fascister”, säger han.

I boken ger han även kungahuset en känga. Gyllenhammar är republikan, men i boken framkommer att det inte bara handlar om det. Det handlar kanske ännu mer om personliga motiv. Gyllenhammars mor var judinna och stora delar av hans tyska släkt utplånades i Förintelsen, vilket gör Sveriges tyskvänliga politik under delar av andra världskriget svår för honom att acceptera.

”Mitt verkliga problem med den svenska kungafamiljen är att den har rötter i nazismen”, skriver Gyllenhammar.

”Drottning Silvias far, som var tysk, var nazist och berikade sig själv genom att beslagta en judisk vapenfabrik 1939. Han tog över dess verksamhet och stoppade hela vinsten i egen ficka”, fortsätter han.

Men det som oroar honom mest just nu är USA.

”Vi hade tänkt flytta till New York: Men när Trump kom till makten sa vi nej. Vi tål honom inte: Han är grym och kriminell”.

Gyllenhammar räknar kallt med att president Donald Trump kan vinna valet den 3 november och få fyra år till i Vita huset. Och detta kan sluta med katastrof, befarar han.

”Han är på väg att förstöra en stor del av USA”.


Gamla fenomenet pilgrimsvandring åter populärt

I en tid med prestationskrav och stress finns också behovet av att koppla av och ur, att ge sig tid för inre reflektion och att vårda sin själ. Ett tydligt tecken är att allt fler ger sig ut på pilgrimsvandring.

”Vi går på vägen och vi har långa och korta mål. Men det är själva vandringen som är livet och som är viktig”, säger pilgrimsvandraren Marina Maria Granlund.

Pilgrimsvandring med Sofia Olsson, som leder gruppen runt Frälsarkransstenar i slottsparken, Marina Maria Granlund, Gunnar Olsson och Kristina Liedke.
Pilgrimsvandring med Sofia Olsson, som leder gruppen runt Frälsarkransstenar i slottsparken, Marina Maria Granlund, Gunnar Olsson och Kristina Liedke.Foto:Joey Abrait

Fenomenet att pilgrimsvandra har funnits i årtusenden och i alla religioner och inte minst i Europa och Norden. Under medeltidens vandringar i den kristna katolska traditionen var de populära målen Jerusalem och den heliga gravens kyrka, Petrus grav i Rom, Jakobs grav i spanska Santiago de Compostela och Olof den heliges grav i Nidarosdomen i Trondheim. Pilgrimsvandring förbjöds dock av Gustav Vasa 1545 – enligt sägnen ska han ha velat att folk ”arbetade mer och vandrade mindre”. Inte heller den lutherska traditionen har uppmuntrat pilgrimsvandringen, eftersom Luther ju menade att man inte behöver vandra till någon helig plats, för det heliga ansågs finnas inom en.

I modern tid har pilgrimsvandringen gjort comeback även i Sverige där prästen och författaren Hans-Erik Lindström varit en viktig föregångare. Kring sekelskiftet byggde han upp Nordens första pilgrimscentrum i Vadstena och han formulerade också sju nycklar som ska fånga essensen i vad vandringen går ut på; frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Hans-Erik Lindström beskriver nycklarna som ”Vanliga ord, som samtidigt berättar om en brist i vårt samhälle”. 

Vandringen ger frihet genom att man skiljs från almanackor och måsten. Du har heller inget att bekymra dig för utom att flytta fötterna och ta ett steg i taget. Vandraren skalar också bort allt onödigt och bär bara med sig det absolut nödvändigaste. Färden sker i tysthet och stillhet och i ett långsamt tempo som ger möjlighet att sakta ner och betrakta sig själv. Vandrare delar med sig av dryck och mat, men delar även det inre genom samtal och möten.

Enkelheten i vandringen lockar allt fler och pilgrimsvandring är en växande gräsrotsrörelse inom den Svenska kyrkan. Även om det saknas hårda data för hur många som pilgrimsvandrar i kyrkans regi, så syns det framför allt under de senaste tio åren en tydlig ökning av intresset för pilgrimsvandring, säger Sofia Olsson, koordinator på Stockholms Pilgrimscentrum i Tyresö.

”Det jag kan se, efter att ha jobbat med det här i tio år i Stockholmsområdet, är att vi från början var det enda pilgrimscentret. Men nu finns det även i Vallentuna, och vi har sett flera leder öppna under perioden, Birgittaleden i Fresta församling, Sankt Botvids pilgrimsled och Ingegerdsleden, är några exempel som har tillkommit under de här tio åren. Plus att många församlingar ordnar med både vandringar och resor till olika platser.”

Sofia Olsson.
Sofia Olsson.Foto:Joey Abrait

Sofia Olsson poängterar att även om pilgrimsvandringen för många är ett andligt sökande efter kontakten med sin innersta kärna, så måste man absolut inte bekänna sig till någon trosriktning för att ha glädje av att vandra.

”Det kan vara att du har en längtan, en stor sorg, eller ett dilemma som du måste fatta beslut om. Något som är svårt för dig som människa att hantera. Det har kanske skett en stor förändring i ens liv och man måste hitta en ny väg. I grund och botten är vandringen ett sökande efter sig själv.”

Det kan också handla om att bruset från omvärlden och samtiden gör det svårt för den enskilde att komma i kontakt med sitt inre, och där kan den rituella vandringen blir en hjälp eller ett redskap för att nå kärnan. 

Marina Maria Granlund.
Marina Maria Granlund.Foto:Joey Abrait

Passar pilgrimsvandring lika bra i vår tid som historiskt?

”Ja, jag tänker att ett skäl till att det har blivit så populärt igen är att vi fortfarande är människor, och vi kan inte bara tuffa på som maskiner som vi förväntas att göra i det samhälle som vi lever i. Många söker sig till naturen och tystnaden och vissa behöver en form eller rit att gå in i. I pilgrimsvandringen ingår moment som kan hjälpa en med ens inre fråga eller process.”

På Stockholms Pilgrimscenter arrangeras under sommarhalvåret regelbundet kortare pilgrimsvandringar i Tyresö slottspark. Vissa av vandringarna är så korta som en timme och öppna för vem som helst att delta i. För en del blir dessa kortare vandringar ett prova-på-tillfälle, en inkörsport till längre vandringar. Andra återkommer titt som tätt för att både söka ro och stillhet och sällskap av andra. 

Erfarna pilgrimsvandraren Marina Maria Granlund gick St Olafsleden för tre år sedan, som leder från Sundsvallstrakten till Trondheim. Det var i samband med att hennes son blivit svårt sjuk i cancer.

”Det var mycket att ta in. Det var ett starkt tillfälle att gå den här vandringen med andra människor och bearbeta sina känslor. När man vandrar får man lov att vara som man är, man får känna sin sorg och man får gråta. Man behöver inte kontrollera de känslorna.”

Nu både går och leder hon vandringar med utgångspunkt från pilgrimscentret i Tyresö.

”Det är skönt att möta människor runt livsfrågor, där man delar med sig av det man vill, och får höra andra människors tankar. Det ger nya infallsvinklar, skapar helhet och gemenskap, förståelse och respekt för varandra och varandras åsikter. Lyssnandet ger oss känslan av att vi inte är ensamma i hela världen, att man är en del av den här skapelsen.”

Att hitta tillbaka till och betrakta sig själv beskriver hon som att hitta tillbaka till livet.

”Man säger ju som pilgrim att vi vandrar på vägen, och vi har långa och korta mål. Men det är själva vandringen som är livet och som är viktig.”

Kristina Liedke.
Kristina Liedke.Foto:Joey Abrait

För Kristina Liedke, som dykt upp en majtisdag för att vandra i Tyresö, är pilgrimsvandringarna ett sätt att bryta ensamheten.

”Jag kan känna att nu är jag trött på min ensamhet, jag vill träffa fler människor! Det är något meningsfullt med det här, det är mer än en vanlig promenad. Du vet, jag har ingen hemma som säger till mig att jag är gullig, jag har mina kompisar, men de träffar man ju inte varje dag. Så det här är påfyllning och att man får en bekräftelse att man är värdefull, för det har jag lite svårt att säga till mig själv.”

Gunnar Olsson håller med om att det sociala under vandringarna är viktigt, samtidigt som det kan vara skönt att gå i tystnad ibland.

”Det är skönt att gå ensam ibland, tystnaden och stillheten har sitt värde också.”

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?