ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS
Mobilitet

Pandemin kan öppna fönstret som leder oss åt fel håll

  • Karolina Isaksson, senior forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) vill se en djupare diskussion om framtidens mobilitet. Foto: privat

Pandemin ses av många som en möjlighet att hitta nya vägar för samhället. Men risken finns också att vi släpper årtionden av arbete mot en hållbar samhällsutveckling och mobilitet. Det är inte covid-19-krisen i sig som leder till förändring, utan hur vi förvaltar denna möjlighet till djupa samtal och omprövning. Det skriver Karolina Isaksson, senior forskare på statliga VTI, i en analys för Di Mobilitet.

Diskussionen om covid-19 väcker en rad frågor om handlingsalternativ för samhället och individen. Det finns förhoppningar om att pandemin skulle kunna fungera som ett ”möjlighetsfönster” för en hållbar samhällsutveckling – där mobilitet är en central fråga.  Men för att nyttja detta fönster krävs ett djupare samtal om hur vi vill att framtidens mobilitet ska se ut.

Ett hållbart transportsystem förutsätter förändring. I forskningen råder stor enighet om behovet av att minska den negativa påverkan som våra färdmedel har på miljön. Det kräver att vi flyttar över vårt resande från privatbil och flyg till mer hållbara alternativ som gång, cykel, kollektivtrafik och andra former av delad mobilitet.  Det kräver också att vi totalt sett minskar vårt resande.  

Under 2010-talet har vi sett en ökad uppslutning kring principer för hållbar mobilitet i urban trafikpolitik. Frågan är nu vad covid-19 och dess hantering kommer att innebära på sikt.  Situationen ställs på sin spets i urbana miljöer där människor samsas på liten yta. Motstridiga tendenser märks i pandemins spår. 

Reserestriktioner och ökat distansarbete för de som har möjlighet har lett till minskat resande. Digitala verktyg som ger tillgänglighet utan förflyttning är på uppsving, och vi lär oss mycket om möjligheterna att arbeta tillsammans utan att behöva resa. 

Flera städer runtom i världen, nu senast London, satsar på att öka utrymmet för gång- och cykeltrafik i staden. 

Krisen slår dock hårt mot kollektivtrafiken, som är en stomme för hållbart resande, och som för många medborgare också är det enda rimliga och ekonomiskt överkomliga alternativet. Vi har fått ta del av rapporter om risksituationer för både resenärer och förare. I denna situation väcks frågor om etik och rättvisa, till exempel om vem som har mest rätt att nyttja transportsystemet när utrymmet är mer begränsat än tidigare, och vilken typ av mobilitet som ska prioriteras.

Det står även klart att flera av de åtgärder som är centrala i arbetet för att minska trängsel och främja tillgängliga och hållbara stadsmiljöer nu ifrågasätts. Behovet av tillfälliga undantag gällande parkeringsavgifter och trängselskatt – av hänsyn till hälsa och säkerhet för vårdpersonal och andra grupper som måste ta sig till jobbet – kan vara motiverat i ett kort perspektiv. Men det anas även ett generellt ifrågasättande av den inriktning mot hållbart resande som har präglat trafikpolitiken det senaste dryga decenniet. Finns det en risk att vi nu släpper flera av de verktyg för hållbar mobilitet som det har tagit decennier att etablera? 

Frågan om ett långsiktigt hållbart transportsystem är svårhanterlig, eftersom den präglas av konflikter och spänningar gällande de normer, värderingar och praktiker som genomsyrar vårt högmobila samhälle. I samhällsvetenskaplig och humanistisk klimat- och miljöforskning diskuteras återkommande behovet av transformativt lärande som en nödvändig del i arbetet för en hållbar samhällsutveckling. Med detta avses processer som handlar om att på djupet ompröva sådant som vi tidigare har tagit för givet, och öppna upp för ett mer målmedvetet utforskande av nya idéer och möjliga handlingsvägar för framtiden. 

Om covid-19 ska kunna fungera som ett möjlighetsfönster för hållbar samhällsutveckling och hållbar mobilitet, så behöver det skapas sammanhang som främjar ett transformativt lärande. Detta förutsätter en ny typ av samtal mellan beslutsfattare, myndigheter, medborgare, näringsliv och civilsamhälle. 

Den viktiga uppgiften nu är att arbeta med den akuta krishanteringen på ett sätt som också främjar – och inte motverkar – det som är den fortsatt största utmaningen, nämligen livet efter pandemin. Det är inte covid-19-krisen i sig som leder till förändring, utan hur vi förvaltar denna möjlighet till djupa samtal och omprövning.

Karolina Isaksson är verksam som senior forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, samt adjungerad professor vid institutionen för Samhällsplanering och miljö, KTH. Åsikterna som framförs i artikeln är författarens egna.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer