Det är en dryg månad sedan Chicago Cubs vann World Series i baseball inför drygt 40 miljoner amerikaner som följde avgörandet på tv. När jag i veckan var i New York släppte baseballigan Major League Baseball, MLB, nyheten om ett nytt avtal med spelarna som garanterade fred på arbetsmarknaden i fem år till, och där ingick bland annat en satsning på matcher i utlandet för att driva på intäkterna än mer.
MLB gav även en ekonomisk prognos för hur det gått under 2016. För fjortonde året i rad så sätter man nytt intäktsrekord. Ökningen låg på 5 miljarder kronor och omsättningen under året når nästan 95 miljarder kronor. Allsvenskan ligger på 1,5 miljarder. Premier League tog in cirka 40 miljarder och Europas fem största ligor ihop nådde 116 miljarder kronor.
Baseball är den äldsta av de amerikanska proffsidrotterna och det finns en oro för att unga amerikaner inte kan ta till sig de tidskrävande matcherna och den långa säsongen där 30 lag spelar 162 matcher var.
Fast ekonomiskt går man starkt. Tv-avtalen genererar miljarder. Över 73 miljoner åskådare ger pengar. Kepsar, tröjor och andra varor fyller kassan.
Lägg till att man varit långt framme digitalt för att sälja matcher via internet och har tagit in Disney som delägare i BAM Tech, som är en plattform för att strömma matcher. Klubbägarna får dela på ytterligare 9 miljarder kronor som inte ens dyker upp i omsättningen.
NFL, den amerikanska proffsfotbollen, har sedan 2001 tredubblat ligans omsättning och drog in 110 miljarder kronor 2015. Att äga ett lag är något som varit lönsamt för de flesta, bara mellan 2014 och 2015 steg värdet i snitt 22 procent. Kanske inte konstigt att ligans vd Roger Godell har dragit in omkring 2 miljarder kronor i lön på tio år.
Även om basketligan NBA är en bra bit efter med drygt 38 miljarder och NHL är fyra med 36 miljarder i omsättning, så är det ofta bra affärer att äga klubbar i de olika proffsidrotterna.
Visst, man kan hitta klubbar i alla fyra sporter som sliter med ekonomin, men det är ändå slående hur man i USA accepterat en proffsidrott som är tvärtemot det amerikanska samhällets fokus på en fri marknad. Klubbarna är alltid garanterade en plats i ligan om man väl köpt in sig, det finns alltså ingen sportslig risk. Och ställer inte staden upp med en ny arena kan ägaren alltid flytta till en annan stad och utnyttja sin frihet.
För spelarna är det däremot långt ifrån en fri marknad. Kontraktslängder, löner och när man är fri att byta klubb är reglerat beroende på hur länge man spelat och var man befinner sig i karriären. Länge är man livegen, även om man är välbetald, och när någon tingar en måste man flytta dit.
En motsvarighet till Zlatan Ibrahimovic eller Peter Forsberg hade antagligen aldrig spelat för klubben i sin stad, utan hade fått flytta till den klubb som kom sist året innan.
Spelarnas fackförbund har tvingats in i systemet med en kombination av piska (lockout) och rätt feta morötter. Bland världens lagidrotter har den amerikanska basketligan högst snittlön, 62 miljoner kronor om året, följd av baseball med 40 miljoner, NHL som femma med tätt under 30 miljoner och NFL som sexa med knappa 25 miljoner.
Naturligtvis har det varit konflikter på arbetsmarknaden, men där har alla ligor på olika sätt fått spelarfacken att acceptera system för att begränsa vad klubbarna lägger ut på spelarlöner. I både NFL och NHL finns hårda lönetak, i NBA har man ett mjukare tak där man kan bjuda över för att behålla spelare som finns i klubben och i MLB har man en lyxskatt för de klubbar som går över taket (pengarna går till att bygga ligans värde än mer).
Då och då vill en del klubbar och ligor samt fans se ett lönetak inom idrotten i Europa, något som är betydligt svårare då EU sätter stopp för det i sina medlemsländer. Skälet? Det ska vara en fri marknad för varor, tjänster, kapital och personer. Tänk att EU till och med är friare än ”the land of the free”.
