”Möen mad, go mad å mad i rättan ti” (på rikssvenska ”Mycket mat, god mat och mat i rätt tid”) är skåningarnas egen slogan. Därför är det inte konstigt att det fortfarande går att hitta ett antal gästgiverier i Sveriges södra landsdel.
För snart 300 år sedan bestämde statsmakten att det längs alla landsvägar skulle finnas gästgiverier som erbjöd mat och logi för resande. I början av 1900-talet slog först tågtrafiken och sedan bilismen ihjäl många gästgiverier, men i Skåne lever och frodas fortfarande det klassiska konceptet, om än i uppdaterad form.
Förordningen från 1734 stadgade att utskänkningsställena skulle ligga med ett par mils mellanrum. Detta gör de överlevande gästgiverigårdarna till lämpliga rastplatser för den som väljer att vika en helg åt en sensommarvandring längs Ålakusten, norr om det mer välbesökta Österlen på Skånes östkust.
Sträckan längs med Hanöbukten, från Åhus i norr till Stenshuvud i söder, är döpt efter ålfisket som bedrivits vid stranden i hundratals år. Här kan man under september fortfarande fira ålagille i fiskebodarna och mumsa på en akut utrotningshotad art – om man känner för det. Traditionen bjuder att det vid ett äkta ålagille ska serveras minst fyra varianter av den mytomspunna fisken – vanligen luad ål vilket betyder att den är både rökt och stekt, kokt ål, rökt ål och stekt ål - och äppelkaka till efterrätt.
Vi väljer bort dock ålakalaset och startar vår tur på Åhus Gästgivaregård just där Helge å rinner ut i havet. Åhus med sin lilla hamn var länge mest känt för sina tobaksodlingar, men har i dag förvandlats till ett välmående samhälle där Absolut Vodka tillverkas i fabriken bredvid gästgivargården.
Åhus Gästgivaregård har i sin tur vuxit till ett mindre konferenshotell med 70 bäddar, delvis inrymda i en gammal tobakslada.
På restaurangen vid åkanten äter vi en högst anständig lunch på rapsgris respektive halstrad sej samtidigt som vi leker ”gissa huspriset”, villorna på andra sidan vattnet ser inte billiga ut.
Mätta efter en stadig efterrätt på färska bär beger vi oss iväg på den knappt sju kilometer långa vandringen till grannbyn. Här går det att välja på att vandra stigar i tallskogen, ta den rakare cykelvägen eller bara följa strandlinjen och plaska fram i vattenbrynet – vi väljer att pröva alla tre.
Vi snirklar oss fram på skogsstigarna genom Äspet, ett gammalt sommarstugeområde på väg att bli en välbeställd villaförort till Åhus. De nybyggda husen och bilarna på garageuppfarterna skvallrar om att det var länge sedan fattiga fiskare befolkade trakten och att Ålakusten i dag borde döpas om till BMW-kusten.
Promenadens mål är byn Yngsjö, mest känd för mord- och incestdramat där Anna Månsdotter och hennes son Per Nilsson 1889 slog ihjäl svärdottern Hanna Johansdotter.
”Den arma qvinnans tårar och böner rörde dem alls intet”, står det på offrets gravsten på kyrkogården i Brösarp.
Men i Yngsjö ligger också Kastanjelunds Wärdshus som ”bara” har närmare 60 år på nacken. Därmed är värdshuset i formell mening inget gästgiveri, men det duger mer än väl för ett stopp på en krogrunda.
De senaste tio åren har krögarparet David och Marinette Nordal målmedvetet och med höga ambitioner förvandlat en sliten byggnad från 1900-talets början till ett charmigt värdshus med utsökt mat och mysiga rum.
Kocken Daniel Nordal presenterar en trerättersmeny med väl valda viner. Han glömmer inte heller bort att berätta vilka gårdar i närheten som har levererat ingredienserna. Trots att vi sitter och äter bara en kilometer från Östersjön är fisken som serveras till förrätt rödstrimma, odlad i bassänger på en gård i Tommarp, en mil från kusten.
Gårdsfisken följs upp av skånsk oxfilé med tillbehör som kålrabbi och syltade kantareller och desserten är en fullträff med jordgubbar, rabarber och lakritsmaränger.
Vi toppar detta med kaffe, avec och chokladpralin och lägger oss därför proppmätta. Det hindrar inte att vi nästa dag, efter det obligatoriska morgondoppet, trycker i oss en stadig frukost med allting på. Vi inbillar oss att vi behöver kolhydratladda, för nu väntar tre mils promenad till nästa gästgivaregård.
Vandringen från Yngsjö till Brösarp bjuder, precis som sträckan dagen före, på stränder, tallskog och grusväg. Ålakusten utmärker sig med sin milslånga strand som saknar hamnar, och här ligger de fåtaliga båtarna direkt på stranden. Ovanför ruvar ålabodarna där nät och hommor (på rikssvenska ryssjor) hänger på tork. Längs med kusten finns det i dag ett 30-tal ålabodar med namn som Tvillingaboden, Stockaboden och Nya Rompeboden.
Det är sensommartid och därför glest med badare och vi är långa stunder helt ensamma på sandstranden. Det krävs frosttåliga ben för att höstbada här, Hanöbukten är så djup att vattnet aldrig blir riktigt uppvärmt och så fort det blåser kommer det kalla vattnet smygande upp ur djupet.
Efter en dryg mil är dags att lämna stranden och börja snedda upp över Ravlunda skjutfält som denna helg är öppet. Här gäller det att ha koll på skyltarna, det blir riktigt dålig stämning om man kliver in på militärt område vid fel tillfälle.
Vi delar denna vidsträckta hed med betande får, kor, lamor (!) och hästar som ser till att hålla markerna öppna. Här är himlen enorm och ser man åt öster stiger havet upp ovanför ängarna. Det kan blåsa bra på Ravlunda, men vi travar på och kommer snart in i den täta bokskogen som ger lä mot vinden.
Hade vi inte siktat in oss på gästgiverier kunde vi vikt av mot Drakamöllans gårdshotell med hög mysfaktor, god mat och oslagbart läge mitt i ett naturreservat. Vi kunde också ha stannat på prisade Talldungens gårdshotell som 2018 utsågs till Årets resmål av Dagens industri.
Men vårt mål är Brösarps Gästgifveri som funnits i byn sedan slutet av 1600-talet och som gjort sig känt för sitt skånska kök. I dag är det mer ett ruschigt stadshotell med fina rum men numera halvdan mat. De frejdiga servitriserna springer med maträtter som är lite för avancerade för köket som kompenserar sina brister med stora portioner. Här går ingen hungrig från bordet efter en bruschetta med spickeskinka, helstekt oxfilé med potatisstomp (läs mos) och en dessert som består av både en crème brûlée och husets sorbet med färska bär.
Det är symptomatiskt att Brösarps Gästgifveris paradrätt är äggakakan som serveras till frukost, lunch och middag. En klassisk äggakaka ska vara minst 5 centimeter tjock och tilllagas av oändliga mängder ägg, smör och mjölk. Till denna blandning av omelett och ugnspannkaka ska det serveras drivor av stekt fläsk och lingon. Så görs det även i Brösarp, vid borden i matsalen på gästgiveriet sitter allt svettigare gäster och kämpar med sina gigantiska portioner av Skånes stolthet.
Vi väljer att dagen efter toppa vår stadiga frukost med en kvarts äggakaka, mycket välsmakande, och efteråt kan vi bara med yttersta svårighet resa oss från bordet för att påbörja resan hemåt.
Stegräknaren på telefonen visar att vi tagit närmare 100.000 steg på en helg, ändå skriker badrumsvågen när vi kommer hem. Men så blir det när man utmanar ordspråket ”möen mad, go mad å mad i rättan ti”.
