Otroligt säger du. Ja, historien är inte riktigt sann. Det handlar i stället för Volvo om en företagare som drev blomsterhandel i ett utsatt område, och som ensam tog striden mot de lokala narkotikagängens brutala härskartekniker på gatan utanför hennes butik. För denna entreprenöriella invandrare fanns inget rättsstöd, när molotovcocktails bombade sönder hennes företagardröm.
Vi har de senaste månaderna hört om poliser som får handgranater inkastade i sina hem, ambulansförare som får stenar kastade mot sig, mordhotade lärare samt sjukhuspersonal som sover med baseballträ under sängen av rädsla för personliga hot. Som om Sveriges misslyckanden med integrationen var deras problem att bära. Personligen.
Någonstans mellan 1.000 och 2.000 unga män tillåts sätta gränser för den hjälp våra hjältar i vården, polisen, våra lärare och vår blåljuspersonal ger till människor. Speciellt till de utsatta som råkar bo och verka bredvid dessa våldsverkare.
Gamla invandrarkvinnor får hjärtinfarkt - men ambulansen dröjer. Tysta barn i skolan som behöver hjälp - men lärarna är upptagna med buset. Äldre, halvt dementa patienter, akutintagna för blodförgiftning - men personalen måste lägga tiden på gängmedlemmar som sparkar i dörrar på avdelningen.
Detta är Sveriges nya berättelse. Det välfungerande landet för sin välfungerande medelklass. Men när det gäller mer utsatta grupper, brister vårt rättssamhälle, som ju just utvecklades för att begränsa den starkes rätt, till förmån för rättvisa för alla. I vår tafatthet inför buset rullar vi tillbaka samhällsutvecklingen till tiden före Magnus Erikssons allmänna landslag 1350, och låter igen den elakaste, skränigaste och fräckaste vinna.
Vi måste värna vårt rättssamhälle och därmed dess förlängda armar i samhällets frontlinjer. Våra hjältar i vården, polisen, lärarna, ambulans och brandkår - de ska inte ensamma och utsatta behöva ta konsekvenserna av de spänningar som bristande integration skapat. Vi måste tänka nytt och kreativt kring deras mandat, möjligheter till uppföljning och bemanning. Och företagare i utsatta områden ska inte ensamma behöva värna sig mot våld, annars blir no-go zonerna också no-go zoner för företagande och arbete.
Varje samhälle behöver en meritokratisk trappa, en skimrande väg upp och bort från det svåra, en tydlig dörr vidare. Företagare i utsatta områden är lokala förebilder, skapar jobb och en känsla av att det faktiskt finns en resa in i Sverige på riktigt. När de drabbas, utan att någon från det officiella Sverige lyfter en hand, då dör också drömmen om ett annat liv.
Du har väl inte missat Di TV – Sveriges nya ekonomi-tv-kanal?
