Maria Borelius: Att leva med terrorn som granne

Så har det hänt igen. Terrorn drabbar mitt London.

Beväpnad polis utanför parlamentet i London.
Beväpnad polis utanför parlamentet i London.Bild:TT

Förra gången, den 7 juli 2005, var jag småbarnsmamma. När nyheterna exploderade, strax efter niotiden på morgonen, satt jag hysteriskt och ringde efter ett barn, som var på väg i en skolbuss in till centrala London. Han kom hem långt senare den dagen, från en stad i chock. Femtiotvå människor hade fått sätta livet till och över 700 skadats i landets värsta terrorattack sen ett PanAm plan sprängdes över Lockerbie 1988.

Den här gången är jag på besök i Los Angeles, men har just talat med maken hemma i London, som knappt kunnat komma hem från jobbet efter terrordådet vid Westminster. Trafiken står stilla, inte bara vid parlamentet, utan också längre bort längs med floden, där vi bor. Polishelikoptrar ligger på spaning över de stora trafikstråken. Sirener ljuder över staden. Jag hör ljuden i bakgrunden på telefonlinjen som bryts flera gånger. Skönt – han är säker och barnen är numera stora och bor på andra håll.

Men de franska föräldrar som skickade sina skolbarn till London, i en av de internationella skolgrupper vi ständigt ser på gatorna, har drabbats av den ultimata sorgen. Dessa unga tjejer och killar, som skulle haft hela livet framför sig, kommer inte någonsin mer att komma hem, efter att ha blivit nermejade av en okänd ung mans bil i ett annat land. Det hade lika gärna kunnat vara vem som helst av oss. Je suis Maman, vilken fransk mamma som helst just nu.

När David Cameron blev premiärminister lär han ha sagt att det som chockerade honom mest var den briefing han fick av landets säkerhetstjänst. Den visade honom med all tydlighet hur extremt högt och ständigt pågående hotet var mot landet från främst islamistiska terrorgrupperingar. Det sägs att brittisk säkerhetstjänst undanröjer 5-6 större terrorattacker varje år. Men i går misslyckades man.

Jag vet ingenting om den unge man som valde att meja ner 20 okända människor, mer än att brittisk media beskriver honom som ”asiatisk” samt att han hade två 24 centimeter långa knivar. Jag vet inte om det är korrekt information, heller ingenting om motiv eller bakgrund. Jag vet däremot numera, efter 17 år i Storbritannien, ganska mycket om hur det är att leva med terrorn som granne.

Man är ständigt vaksam. I tunnelbanan letar ögonen efter annorlunda beteenden, övergivna väskor, undviker trånga vagnar. På bussen och flygplatsen scannar ögonen omgivningen, miljön, människorna. Jag åker ogärna tunnelbana tidigt på morgonen, tar hellre bussen, eftersom de flesta terrordåd sker på mornarna.Vi accepepterar hård och ibland mördande långsam kontroll på Heathrow, som sker i flera steg, och upprepas på flera ställen. Pass, skor, bälten, väskor, datorer, telefoner.

Så vi är vaksamma. Men vi är inte rädda.

För det har jag lärt mig av britterna, och britterna lärde sig detta under de fruktansvärda bombraiderna under Battle of Britain. Att man kan bli bombad, om och om igen, tusentals gånger. Men även om grannhuset är sönderbombat, och grannen död, går man upp nästa dag igen, tvättar sig, kammar sig. Och går till jobbet. Drottning Elizabeths föräldrar, Kung George och Drottning Elizabeth, valde att aldrig lämna sitt Buckingham Palace, trots att slottet bombades upprepade gånger och var ett lätt identifierbart mål från skyarna övanför London. 

Lärdomen: den dagen man låter fienden flytta in i ens huvud, och ändra ens beteende till rädslans beteende, det undvikande och tillbakadragna beteendet, har fienden vunnit sin största seger.

Så man skall göra tvärtom. Visa vardagsmod och öppenhet. En polisman knivhöggs i går, och en minister med bakgrund som soldat, sprang med fara för eget liv ut för att hjälpa den svårt skadade polismannen. Polismannen avled, när sedan ambulanserna kom och ministern gick tillbaks till sitt arbete med nerblodade händer. Keep calm, and carry on. Även om händerna är blodiga.

Efter dåden i juli 2005, kunde polis och säkerhetstjänst slå till redan efter fem dagar. Tre av terroristerna hade identiferats, och den 12 juli gjorde The Metropolitan Police tidiga morgonräder mot områden utanför Leeds samt i västra Yorkshire. Detta att jämföra med fransk och belgisk polis som i veckor arbetade i blindo efter terrordåden i Paris och Bryssel nyligen. Så är också brittisk säkerhets- och terrorexpertis eftertraktad, för sin kompetens, höga teknologiska nivå och snabbhet. Ett framtida spelkort, när britterna utlyser artikel 50 nästa vecka och förhandlingarna med EU börjar.

Men här och nu handlar det inte om brexit, utan om människor som mist sina liv, om demokratin och värnandet om det öppna samhället.

Attacken skedde utanför parlamentet, som ibland kallas parlmentens moder, med uråldriga rötter till perioden efter Magna Carta 1215. Ända sedan dess har folkets företrädare, i olika skepnader träffats här vid floden, och långsamt byggt en gedigen och säregen demokrati med extremt stark koppling mellan folkvald och medborgare.  Detta system har inbyggda krockkuddar mot fanatism, men utmanar tydligen terrorn och fattar beslut som terrorn är missnöjd med. Detta system är vidöppet för debatter, som alla kan se på TV världen över, vidöppet för utomparlamentariska protester mot fattade beslut, som kan pågå i åratal på gräsmattan framför parlamentet.

Men i stället för att driva intellektuella motkrav och försöka med goda argument ändra dessa parlamentariska beslut den sega demokratiska vägen, väljer terron att fanatiskt tro på en enda rättfärdighetens väg, och anser sig ha rätt att ta andra människors liv på ett bananskal. Några skolbarn på Londonbesök, människor som råkar gå på en bro vid en viss tidpunkt, en polis som hade vakten. Människoliv blev som löv i vinden för en fanatisk hjärna och dem som inspirerat honom att använda bilen som terrorvapen, likt dåden i Berlin nyligen.

Londoborna ser denna fanatism och ser fegheten. Vi möter det med stor omtanke om dem som drabbats, vaksamhet, debatt, säkerhetstänkande, vardagsmod och stor uppslutning kring de krafter som bekämpar terrorn i samhället.

Precis så ska vi vinna kampen mot terrorn.


Innehåll från Euro AccidentAnnons

Ohälsa – påtaglig risk för företag

Långtidsfrånvarande medarbetare är en påtaglig hållbarhetsrisk för de flesta företag. Därför erbjuder försäkringsbolaget Euro Accident även ett rehabiliteringsstöd i sin företagsbetalda sjukförsäkring. Ett stöd som hjälper åtta av tio att kunna fortsätta arbeta.

Hållbarhetsfrågan med sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekter spelar en allt större roll för företag. Därmed har det också blivit viktigt för företag att förstå, identifiera och hantera sådana risker, vid sidan om till exempel affärsrisker och finansiella risker.

En av de viktigaste, men ofta förbisedda, hållbarhetsfrågorna handlar om hållbara medarbetare, alltså de egna medarbetarnas hälsa och välmående. Förutom de mänskliga sidorna så är kostnaderna för ohälsa höga i form av ökad sjukfrånvaro, högre personalomsättning och lägre produktivitet.

En modern sjukförsäkring

Att en medarbetare blir långtidsfrånvarande är emellertid en risk som du till viss del kan försäkra dig mot. Några som erbjuder en sådan försäkring är försäkringsbolaget Euro Accident Livförsäkring.

- Risken för sjukskrivning är högst påtaglig i dagens arbetsliv med många som blir långtidssjuka av stress och utmattning. Därför har vi skapat en modern sjukförsäkring som är bra både för medarbetaren som är försäkrad och för arbetsgivaren som betalar försäkringen, säger Jörgen Örnebrand, produktchef Tjänstepension, på Euro Accident Livförsäkring AB.

Vid risk för sjukskrivning

Förutom den ekonomiska ersättningen vid långtidsfrånvaro så ingår även ett rehabiliteringsstöd i Euro Accidents försäkring.

Rehabiliteringsstödet kan aktiveras redan vid första tecken på att en medarbetare riskerar att bli långtidssjukskriven eller för att hjälpa medarbetare att komma tillbaka i arbete igen. Efter en webbanmälan från närmaste chef samordnar en av Euro Accidents egna rehabiliteringskoordinatorer hela ärendet och ser till att rätt insatser kopplas in.

Goda chanser att hjälpa

Åtta av tio försäkrade som kommer in i Euro Accidents rehabiliteringsprocess genom sin sjukförsäkring blir inte långtidsfrånvarande.

- Om vi bara får möjlighet att starta processen tidigt så har vi en bra chans att komma in med rätt åtgärder innan det går för långt, säger Jörgen Örnebrand.

Det är inte alltid som rehabiliteringsstödet i försäkringen behöver aktiveras. Ibland kan det räcka långt med att medarbetaren själv tar ett eller flera samtal med psykolog, ekonom, jurist, ergonom eller hälsocoach genom samtalsstödet som också är en del av försäkringen.

- Samtalsstödet kan ge rådgivning och hjälp att komma vidare oavsett om det gäller privata eller arbetsrelaterade frågor. Det viktiga är att ta hjälp innan små problem växer sig stora, säger Jörgen Örnebrand.

Helförsäkring för trygga och friska medarbetare

Det här ingår i Euro Accidents Sjukförsäkring PlanSjuk som tecknas av företag för deras medarbetare:

- Samtalsstöd av psykolog, ekonom, jurist, ergonom och hälsocoach

- Chefs- och HR-stöd

- Rehabiliteringsstöd

- Ekonomisk ersättning för inkomstbortfall

Läs mer om Sjukförsäkring PlanSjuk  

Läs mer om Euro Accident

 

Mer från Euro Accident

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Euro Accident och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?