ANNONS:
Till Di.se
ONSDAG 23 MAJ Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR
ANNONS

Låga industriavtal gör att tjänstemän drar iväg

Enligt den första delrapporten i 6F:s utredning av nuvarande lönebildningsmodell innebär ett lågt industriavtal att tjänstemännen får högre löneökningar lokalt.

Det sade rapportförfattaren Mats Morin, tidigare LO-ekonom, vid ett seminarium på tisdagen.

"Det lönenormerande avtalet styr de centrala avtalen, men inte de lokala avtalen. Om det lönenormerande avtalet underskattar löneutrymmet finns ganska mycket pengar kvar till de lokala förhandlingarna och då tillfaller det i första hand tjänstemännen. Tjänstemännen får en större del av sina löneökningar i lokala avtal än arbetarna", sade han.

Han sade att arbetarna i alla avtalsrörelser sedan 1998 fått lägre löneökningar än tjänstemännen, förutom avtalsrörelsen 2007 då jämställdhetspotterna fick arbetarnas löner att öka mer. Totalt har arbetarna tappat cirka 8 procentenheter i lön i förhållande till tjänstemännen mellan åren 1998-2017.

Enligt rapporten har det normerande löneavtalet underskattat löneutrymmet i alla avtalsperioder, utom 2007, då finanskrisen gjorde att löneutrymmet minskade.

"Då träffade man rätt. Det är också den enda avtalsperioden då arbetarnas löner ökade mer än tjänstemännens", sade Mats Morin.

Enligt rapporten finns ett tydligt samband, där underskattningen på löneutrymmet hänger samman men hur mycket arbetarna tappat i förhållande till tjänstemännen.

Enligt Mats Morins beräkningar skulle arbetarna ha fått 5 procent mer i lön, motsvarande ungefär 1.300 kronor, om deras löner ökat i linje med utrymmet. Tjänstemännen skulle ha fått 3 procent lägre löner.

Mats Morin sade att vill man uppnå oförändrade lönerelationer mellan arbetare och tjänstemän är 2007 års avtal en bra utgångspunkt, eftersom höga normerande avtal kombinerat med jämställdhetssatsningar då gav mer till arbetarna i förhållande till tjänstemännen. 

Mikael Johansson, ordförande för Målareförbundet (ett av förbunden inom 6F), sade att det är ett problem är att klyftorna i samhället ökar och att en av de största svagheterna i industriavtalet är just relativlöneskillnader.

"Ska modellen överleva måste vi hitta sätt för att hantera detta. Industriavtalet är ingen predestinerad sanning", sade han.

Han sade att ett av LO:s långsiktiga mål är att minska löneskillnderna mellan arbetare och tjänstemän och ska det målet uppnås måste man göra något.

"Gör man ingenting kommer inte de skillnaderna att minska, de kommer snarare att öka", sade han.

Enligt Mikael Johansson visade exemplet med jämställdhetspotter 2007 att det får effekt om LO enar sig och man väljer att satsa på de lägst avlönade.

"Hur kan det äventyra svensk industri om de som har det absolut sämst får det lite bättre?", frågade han sig.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe menade att rapportens utgångspunkt är fel eftersom industriavtalet inte syftar till att skatta något samhällsekonomiskt löneutrymmet i Sverige - något sådant finns inte - utan industriavtalet ska se till att svensk industri ska kunna förbättra sin konkurrenskraft i förhållande till andra länder.

"Rapporten är väldigt dålig och har inget vetenskapligt värde alls", sade han.

Han sade också att om något har lönerna i industriavtalet blivit för höga där en "ständigt fallande krona" fått kompensera för en försämrad konkurrenskraft.

"Vi kan inte bygga lönebildningen på en ständigt fallande valuta", sade han.

Anders Weihe sade också att en viktig strukturförändring är att enkla tjänstemannajobb i industrin försvunnit på senare år, till följd av digitalisering och outsourcing, vilket gör att tjänstemännens arbeten blivit mer kvalificerade. Detta fångar inte rapporten.

Sveriges Ingenjörers ordförande Ulrika Lindstrand var kritisk till att rapporten räknat in tjänstemännens högre avsättningar till tjänstepension (ITP) i avtalen 1998 och 2001 som en löneökning. Räknar men bort dem försvinner mycket av skillnaderna i löneökningstakt.

"Vi tycker dessutom inte att arbetare och tjänstemän ska ha samma löneutveckling", sade hon.

Även Eva Guovelin, ordförande för Livsmedelsarbetareförbundet, var kritisk till att rapporten räknar in tjänstemännens höjda ITP-avgifter. Hon sade att räknar man bort dem och korrigerar för andra tillfälliga effekter försvinner mycket av tappat för arbetarna.

Mats Morin sade att man kan diskutera om ITP-avgifterna ska vara med eller inte, men att sambandet finns kvar även om de räknas bort, även om det blir svagare. Han påpekade att en viktig slutsats i rapporten är att man inte kan tro att det går att rädda arbeten genom låga centrala avtal.

"Det finns en risk att man gör om misstaget och igen försöker rädda jobb med låga avtal. Gör man det finns en stor risk att det inte blir så mycket fler jobb utan bara extra pengar till tjänstemännen", sade han.

Facken inom 6F (Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko) satte i slutet av förra året i gång sin utredning om en ny lönebildningsmodell som alternativ till nuvarande system med industrinormering. De är dels kritiska mot att dagens ordning inte utjämnat löneskillnader och dels mot att fackförbunden utanför industrin saknar inflytande över löneavtalen.

6F kommer att ta fram ett antal underlagsrapporter, som sedan ska utmynna i en slutrapport som beräknas vara klar i juni 2019.