Kvinnorna tar över konstscenen den 8 mars

Från Sigrid Hjertén och Hilma af Klint i början av 1900-talet, till Ann-Sofi Back och Carolina Falkholt i nutid. Artipelags nya stora utställning hyllar det kvinnliga konstnärskapet under 100 år, men visar också på utvecklingen från kvinnliga konstnärers tidigare marginalisering till 2000-talets ”totala dominans på konstscenen”, som museichef Bo Nilsson uttrycker det.

Totalt är 50 konstnärer representerade med 350 verk. Varje konstnär har ett helt eget utrymme. 

”Det gör vi för att visa att de är med som självständiga konstnärer, de buntas inte ihop för att de är kvinnliga konstnärer”, säger Bo Nilsson.

Han fick idén till utställningen när han på uppdrag av Kristiansand konstmuseum skulle välja ut vilka svenska konstnärer som borde finnas representerade i deras nordiska samling.

”Jag behövde förkovra mig i konsthistorien och började läsa på. Och även om jag så klart visste att män är överrepresenterade så blev jag förvånad över att det var så massivt. Min grova kalkyl visade att över tid var 95 procent av konstnärerna män, även om det successivt har blivit lite bättre.”

På flera håll i världen pågår ett arbete med att revidera konsthistorien och lyfta fram kvinnliga konstnärskap. Till exempel har konstmuseet i Philadelphia, USA, beslutat att bara köpa in kvinnliga konstnärer till sin samling under 2020. 

”Man tittar på historien och lyfter fram det som gått förlorat”, säger Bo Nilsson.

Av kvinnliga svenska konstnärer under de senaste 100 åren är det dock många som inte kommer med i ”Signature women”.

”Man ska inte se detta som det ultimata urvalet, utan ett diskussionsunderlag. Hur skulle en konsthistoria som bara bestod av kvinnliga konstnärer se ut?”, frågar Bo Nilsson retoriskt.

Hur har responsen varit?

”De konstnärer som fortfarande lever har gärna velat vara med, trots att många har utställningar över hela världen och föremålen är utlånade. Ingegerd Råman är till exempel inte så lätt att få tag på, men nu har vi en stor installation av henne och hon har älskat det.”

Finns det något du hade velat ha med men inte fått?

”Ja. Lena Cronqvist är inte med eftersom hon öppnar en separatutställning samma dag på Waldemarsudde och vi ville ha ungefär samma verk som de. Men det är jättefint att man kan gå dit och se en större del av hennes konstnärskap.”

Många av konstnärerna har varit verksamma över många decennier, men Artipelag har valt att placera dem i ett visst årtionde. Tidigare nämnda Ingegerd Råman, som fortfarande är verksam, återfinns i 1990-talet.

”Det var då hon hade ett massivt genomslag. Och för Hertha Hillfon har vi valt hennes abstrakta produktion från början av 1960-talet, som ligger tidigare än de knäckebröd och figurer som blivit folkkära.”

I samma rum som Hertha Hillfon finns en annan viktig 1960-talskonstnär. Maud Fredin-Fredholms mönstrade klänningar och blusar i raka modeller representerade det nya kvinnoideal som växte fram i mitten av förra seklet.

”Kvinnan var inte en borgerlig varelse utan en konstnärligt fri varelse. Jag ser gärna dessa plagg som en slags förebild för dagens kulturtant.”

Förutom textil, måleri och skulpturer finns många andra konstarter representerade, för att visa på bredden i det kvinnliga konstnärskapet. Smycken, hantverk, arkitektur, film och inte minst foto, där kvinnliga svenska fotokonstnärer som Denise Grünstein, Tuija Lindström och Maria Miesenberger hade ett enormt genombrott under 1990-talet.

Utställningen pågår till slutet av september.