1515
Annons

Kvinnorna tar över konstscenen den 8 mars

50 av Sveriges mest framstående kvinnliga konstnärer de senaste 100 åren samsas på Artipelags nya utställning ”Signature women”, som öppnar på Internationella kvinnodagen den 8 mars.

Bo Nilsson, museichef på Artipelag.
Bo Nilsson, museichef på Artipelag.Foto:Jack Mikrut
”Min grova kalkyl visade att över tid var 95 procent av konstnärerna män, även om det successivt har blivit lite bättre”, säger Bo Nilsson.
”Min grova kalkyl visade att över tid var 95 procent av konstnärerna män, även om det successivt har blivit lite bättre”, säger Bo Nilsson.Foto:Jack Mikrut
Foto:Jack Mikrut
Foto:Jack Mikrut
Foto:Jack Mikrut
Foto:Jack Mikrut

Från Sigrid Hjertén och Hilma af Klint i början av 1900-talet, till Ann-Sofi Back och Carolina Falkholt i nutid. Artipelags nya stora utställning hyllar det kvinnliga konstnärskapet under 100 år, men visar också på utvecklingen från kvinnliga konstnärers tidigare marginalisering till 2000-talets ”totala dominans på konstscenen”, som museichef Bo Nilsson uttrycker det.

Totalt är 50 konstnärer representerade med 350 verk. Varje konstnär har ett helt eget utrymme. 

”Det gör vi för att visa att de är med som självständiga konstnärer, de buntas inte ihop för att de är kvinnliga konstnärer”, säger Bo Nilsson.

Han fick idén till utställningen när han på uppdrag av Kristiansand konstmuseum skulle välja ut vilka svenska konstnärer som borde finnas representerade i deras nordiska samling.

”Jag behövde förkovra mig i konsthistorien och började läsa på. Och även om jag så klart visste att män är överrepresenterade så blev jag förvånad över att det var så massivt. Min grova kalkyl visade att över tid var 95 procent av konstnärerna män, även om det successivt har blivit lite bättre.”

Foto:Jack Mikrut
Foto:Jack Mikrut

På flera håll i världen pågår ett arbete med att revidera konsthistorien och lyfta fram kvinnliga konstnärskap. Till exempel har konstmuseet i Philadelphia, USA, beslutat att bara köpa in kvinnliga konstnärer till sin samling under 2020. 

”Man tittar på historien och lyfter fram det som gått förlorat”, säger Bo Nilsson.

Av kvinnliga svenska konstnärer under de senaste 100 åren är det dock många som inte kommer med i ”Signature women”.

”Man ska inte se detta som det ultimata urvalet, utan ett diskussionsunderlag. Hur skulle en konsthistoria som bara bestod av kvinnliga konstnärer se ut?”, frågar Bo Nilsson retoriskt.

Hur har responsen varit?

”De konstnärer som fortfarande lever har gärna velat vara med, trots att många har utställningar över hela världen och föremålen är utlånade. Ingegerd Råman är till exempel inte så lätt att få tag på, men nu har vi en stor installation av henne och hon har älskat det.”

Finns det något du hade velat ha med men inte fått?

”Ja. Lena Cronqvist är inte med eftersom hon öppnar en separatutställning samma dag på Waldemarsudde och vi ville ha ungefär samma verk som de. Men det är jättefint att man kan gå dit och se en större del av hennes konstnärskap.”

Många av konstnärerna har varit verksamma över många decennier, men Artipelag har valt att placera dem i ett visst årtionde. Tidigare nämnda Ingegerd Råman, som fortfarande är verksam, återfinns i 1990-talet.

”Det var då hon hade ett massivt genomslag. Och för Hertha Hillfon har vi valt hennes abstrakta produktion från början av 1960-talet, som ligger tidigare än de knäckebröd och figurer som blivit folkkära.”

I samma rum som Hertha Hillfon finns en annan viktig 1960-talskonstnär. Maud Fredin-Fredholms mönstrade klänningar och blusar i raka modeller representerade det nya kvinnoideal som växte fram i mitten av förra seklet.

”Kvinnan var inte en borgerlig varelse utan en konstnärligt fri varelse. Jag ser gärna dessa plagg som en slags förebild för dagens kulturtant.”

Förutom textil, måleri och skulpturer finns många andra konstarter representerade, för att visa på bredden i det kvinnliga konstnärskapet. Smycken, hantverk, arkitektur, film och inte minst foto, där kvinnliga svenska fotokonstnärer som Denise Grünstein, Tuija Lindström och Maria Miesenberger hade ett enormt genombrott under 1990-talet.

Utställningen pågår till slutet av september.

 


Gamla fenomenet pilgrimsvandring åter populärt

I en tid med prestationskrav och stress finns också behovet av att koppla av och ur, att ge sig tid för inre reflektion och att vårda sin själ. Ett tydligt tecken är att allt fler ger sig ut på pilgrimsvandring.

”Vi går på vägen och vi har långa och korta mål. Men det är själva vandringen som är livet och som är viktig”, säger pilgrimsvandraren Marina Maria Granlund.

Pilgrimsvandring med Sofia Olsson, som leder gruppen runt Frälsarkransstenar i slottsparken, Marina Maria Granlund, Gunnar Olsson och Kristina Liedke.
Pilgrimsvandring med Sofia Olsson, som leder gruppen runt Frälsarkransstenar i slottsparken, Marina Maria Granlund, Gunnar Olsson och Kristina Liedke.Foto:Joey Abrait

Fenomenet att pilgrimsvandra har funnits i årtusenden och i alla religioner och inte minst i Europa och Norden. Under medeltidens vandringar i den kristna katolska traditionen var de populära målen Jerusalem och den heliga gravens kyrka, Petrus grav i Rom, Jakobs grav i spanska Santiago de Compostela och Olof den heliges grav i Nidarosdomen i Trondheim. Pilgrimsvandring förbjöds dock av Gustav Vasa 1545 – enligt sägnen ska han ha velat att folk ”arbetade mer och vandrade mindre”. Inte heller den lutherska traditionen har uppmuntrat pilgrimsvandringen, eftersom Luther ju menade att man inte behöver vandra till någon helig plats, för det heliga ansågs finnas inom en.

I modern tid har pilgrimsvandringen gjort comeback även i Sverige där prästen och författaren Hans-Erik Lindström varit en viktig föregångare. Kring sekelskiftet byggde han upp Nordens första pilgrimscentrum i Vadstena och han formulerade också sju nycklar som ska fånga essensen i vad vandringen går ut på; frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Hans-Erik Lindström beskriver nycklarna som ”Vanliga ord, som samtidigt berättar om en brist i vårt samhälle”. 

Vandringen ger frihet genom att man skiljs från almanackor och måsten. Du har heller inget att bekymra dig för utom att flytta fötterna och ta ett steg i taget. Vandraren skalar också bort allt onödigt och bär bara med sig det absolut nödvändigaste. Färden sker i tysthet och stillhet och i ett långsamt tempo som ger möjlighet att sakta ner och betrakta sig själv. Vandrare delar med sig av dryck och mat, men delar även det inre genom samtal och möten.

Enkelheten i vandringen lockar allt fler och pilgrimsvandring är en växande gräsrotsrörelse inom den Svenska kyrkan. Även om det saknas hårda data för hur många som pilgrimsvandrar i kyrkans regi, så syns det framför allt under de senaste tio åren en tydlig ökning av intresset för pilgrimsvandring, säger Sofia Olsson, koordinator på Stockholms Pilgrimscentrum i Tyresö.

”Det jag kan se, efter att ha jobbat med det här i tio år i Stockholmsområdet, är att vi från början var det enda pilgrimscentret. Men nu finns det även i Vallentuna, och vi har sett flera leder öppna under perioden, Birgittaleden i Fresta församling, Sankt Botvids pilgrimsled och Ingegerdsleden, är några exempel som har tillkommit under de här tio åren. Plus att många församlingar ordnar med både vandringar och resor till olika platser.”

Sofia Olsson.
Sofia Olsson.Foto:Joey Abrait

Sofia Olsson poängterar att även om pilgrimsvandringen för många är ett andligt sökande efter kontakten med sin innersta kärna, så måste man absolut inte bekänna sig till någon trosriktning för att ha glädje av att vandra.

”Det kan vara att du har en längtan, en stor sorg, eller ett dilemma som du måste fatta beslut om. Något som är svårt för dig som människa att hantera. Det har kanske skett en stor förändring i ens liv och man måste hitta en ny väg. I grund och botten är vandringen ett sökande efter sig själv.”

Det kan också handla om att bruset från omvärlden och samtiden gör det svårt för den enskilde att komma i kontakt med sitt inre, och där kan den rituella vandringen blir en hjälp eller ett redskap för att nå kärnan. 

Marina Maria Granlund.
Marina Maria Granlund.Foto:Joey Abrait

Passar pilgrimsvandring lika bra i vår tid som historiskt?

”Ja, jag tänker att ett skäl till att det har blivit så populärt igen är att vi fortfarande är människor, och vi kan inte bara tuffa på som maskiner som vi förväntas att göra i det samhälle som vi lever i. Många söker sig till naturen och tystnaden och vissa behöver en form eller rit att gå in i. I pilgrimsvandringen ingår moment som kan hjälpa en med ens inre fråga eller process.”

På Stockholms Pilgrimscenter arrangeras under sommarhalvåret regelbundet kortare pilgrimsvandringar i Tyresö slottspark. Vissa av vandringarna är så korta som en timme och öppna för vem som helst att delta i. För en del blir dessa kortare vandringar ett prova-på-tillfälle, en inkörsport till längre vandringar. Andra återkommer titt som tätt för att både söka ro och stillhet och sällskap av andra. 

Erfarna pilgrimsvandraren Marina Maria Granlund gick St Olafsleden för tre år sedan, som leder från Sundsvallstrakten till Trondheim. Det var i samband med att hennes son blivit svårt sjuk i cancer.

”Det var mycket att ta in. Det var ett starkt tillfälle att gå den här vandringen med andra människor och bearbeta sina känslor. När man vandrar får man lov att vara som man är, man får känna sin sorg och man får gråta. Man behöver inte kontrollera de känslorna.”

Nu både går och leder hon vandringar med utgångspunkt från pilgrimscentret i Tyresö.

”Det är skönt att möta människor runt livsfrågor, där man delar med sig av det man vill, och får höra andra människors tankar. Det ger nya infallsvinklar, skapar helhet och gemenskap, förståelse och respekt för varandra och varandras åsikter. Lyssnandet ger oss känslan av att vi inte är ensamma i hela världen, att man är en del av den här skapelsen.”

Att hitta tillbaka till och betrakta sig själv beskriver hon som att hitta tillbaka till livet.

”Man säger ju som pilgrim att vi vandrar på vägen, och vi har långa och korta mål. Men det är själva vandringen som är livet och som är viktig.”

Kristina Liedke.
Kristina Liedke.Foto:Joey Abrait

För Kristina Liedke, som dykt upp en majtisdag för att vandra i Tyresö, är pilgrimsvandringarna ett sätt att bryta ensamheten.

”Jag kan känna att nu är jag trött på min ensamhet, jag vill träffa fler människor! Det är något meningsfullt med det här, det är mer än en vanlig promenad. Du vet, jag har ingen hemma som säger till mig att jag är gullig, jag har mina kompisar, men de träffar man ju inte varje dag. Så det här är påfyllning och att man får en bekräftelse att man är värdefull, för det har jag lite svårt att säga till mig själv.”

Gunnar Olsson håller med om att det sociala under vandringarna är viktigt, samtidigt som det kan vara skönt att gå i tystnad ibland.

”Det är skönt att gå ensam ibland, tystnaden och stillheten har sitt värde också.”

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?