ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Konstnären köpte förfallen spritfabrik: ”Man måste vara sjuk i huvudet”

  • ”Mina tre största inspirationskonstnärer är Anna Petrus, Hilma af Klint och Helene Billgren.” Foto: Lars Jansson
  • Foto: Lars Jansson
  • Foto: Lars Jansson
  • Tavlan ”Amarone”. Foto: Lars Jansson

Han har haft utställning på anrika Caesar’s Palace i Las Vegas i 2,5 år och skapat konstverk i Tyskland. Nu har Andréas Wargenbrant vänt blicken hemåt och ställer ut i Stockholm i vår. Och i Skåne förvandlar han en nedlagd spritfabrik till ett bubblande kreativt nav.

Andréas Wargenbrant är konstnären som länge verkade i det dolda. Han skapade, filade, putsade och ärgade metallskulpturer, hittade en egen metod där ytan marineras av Heinz tomatketchup, gjorde fotokonst och målade på duk. Men perfektionisten inuti höll honom länge tillbaka. Tills han, efter att ha ärgat en dalahäst i brons i två år i trädgården, lämnade in den på Bukowskis. Pris: 36.000 kronor.

”Jag trodde inte det var sant. Men jag blev så glad. Tänk att andra också såg vad jag såg i min konst!”

Och då gick proppen ur. Nu, tio år senare, går hans konst åt som smör under märket ”W”. Hans engelska bulldog, kanariefågeln som balanserar på tre klot, varianterna av dalahästar, har blivit populära.

”När jag gjorde mina första dalahästar fick jag höra från vänner att det inte räcker med en dalahäst. Att jag måste göra något banbrytande; som att sätta rullskridskor på den. Man jag älskar Sverige och dalahästen är en stark symbol för landet, starkare än flaggan. Den får inte förvanskas eller förlöjligas. Jag tycker om fina saker.”

Numera finns hans dalahästar både i Sverige och utomlands. I olika storlekar, metaller och patineringar. Gigantiska versioner av hans konst återfinns i butikslokaler och foajéer. Som den två meter höga guldpatinerade skon ”My love to Louboutin” på Bomans hotell i Trosa.

Hans skulptur ”Ocean 1” blev utvald av Unesco att representera ett världsarv och finns i Hamburg. Han är etablerad i Tyskland och har ställt ut i USA, främst i Las Vegas.

”Det är en märklig historia hur jag hamnade på Caesar’s Palace… Någon hade sett och gillat det jag gör och så fick jag frågan om att ställa ut. Efter 20 minuter så ringde någon och ville köpa min 'My first dollar'! Det var helt otroligt. Och vilka priser de satte på konsten!” säger Andréas Wargenbrant.

”My first dollar” är en väggskulptur av en dollarsedel, återgiven in i minsta detalj i patinerad brons.

Temat för hans konst är ofta pengar. Tavlan ”Amarone” är ett foto av hans eget sönderklippta American Express-platinakort med rödvin spillt över.

”För mig har allt i livet speglats i pengar. Ekonomin kan gå upp och ner, och ger enorma konsekvenser. Och jag gillar starka grejer. Ett sönderklippt platinakort är en stark symbol; det kan betyda att pojkvännen lämnat dig. Eller att du gjort slut med din egen konsumtion.”

Han är perfektionist ut i fingerspetsarna. Det gör att konstverken som lämnar hans händer har bearbetats om och om och om igen. Ibland nio månader, ibland längre.

”När jag börjar skapa kan jag inte sluta, jag bara fortsätter som i ett rus. Men jag kör slut på mig fysiskt. Det är ju något fel på mitt psyke,” konstaterar han. 

I vår ska han ställa ut på Gallery 86 på Regeringsgatan i Stockholm. Tillsammans med glaskonstnären Bertil Vallien och målaren Marie Plosjö ska de breda ut sin konst på 250 kvadratmeter.

”Den här utställningen är stark, med starka konstnärer och starka symboler.”

Andréas Wargenbrant präglades tidigt in i konstmiljön. Mamma Ingrid arbetade på Carl Larssons ramverkstad i Helsingborg, där dåtidens största konstnärer ramade in sina verk. Hans mamma var omtyckt av konstnärerna och fick många verk med sig hem som gåvor.

”Jag älskade att vara i ramverkstaden, det var min plats.”

Hans pappa var konstnär, bodde i kollektiv i en kaosartad tillvaro. Att träffa sin pappa hemma var uteslutet, det var stadens bibliotek som blev deras mötesplats.

”Det var bara där vi träffades, för det var den enda platsen som fanns tillgänglig. Det är så viktigt att det finns sådana ställen, det finns alldeles för få trygga mötesplatser i dag.”

Andréas Wargenbrant hade svårt att sitta still i skolan – tills han fick en ny lärare och blev klassens ljus.

”Tricket är att någon ser och hör dig, som hon gjorde. Det behövs inte så mycket för att någon ska må bättre psykiskt. Den psykiska ohälsan är så stor i dag och därför måste vi skapa fler trygga platser för människor att mötas och se varandra.” 

Han drar sitt strå till stacken. Andréas Wargenbrant förvandlar just nu 20.000 kvadratmeter bortglömd industrihistoria i Ödåkra utanför Helsingborg till en kreativ mötesplats. Den stora byggnaden som går under namnet ”Spritan” var en gång Hälsingborgs Spritförädlings Aktiebolag. Byggd 1897, nedlagd 1977 och sedan dess i förfall. 

Efter att ha inrett en konsthall var ett stenugnsbageri hans första etablering.

”I Spritan bygger jag en egen, trygg värld. Det första jag ville ha där var ett riktigt bra café för människor att mötas på.”

Varenda kvadratmeter av byggnaden bestod av bråte, djuravskräde, rester efter tillfälliga övernattare och krossat glas när Andréas Wargenbrant tog över den. Nu håller den på att bli hans alldeles egen stadsdel.

”Man måste vara sjuk i huvudet för att ge sig på någonting sådant här”, konstaterar han, som ägnade de sex första månaderna av sitt ägande med att städa.

Han köpte Spritan tillsammans med kollegan Martina Haase 2016. I dag finns här ett tjugotal verksamheter som sammantaget innefattar allt kropp och själ behöver – till och med padelbanor och bland annat Europas största inomhusskjutbana, ett motormuseum, konstgallerier och auktionsverk.

Och det fortsätter växa, nya hyresgäster står på kö för att få tillträde. Och Andréas Wargenbrant skissar upp nya miljöer. Men att få titta på ritningar är bara att glömma, allt finns i hans huvud. 

”Spritan är någonting jag kan förädla, den är som ett av mina konstverk. Och jag ser den som ett arv till nästa generation. Det är ju en fantastisk byggnad, ska våra barn och barnbarn inte få se detta?”

I början gjorde han arbetet mestadels själv – han ska bland annat byta ut 168 industrifönster och har snart klarat av en tredjedel. 

”Mitt intresse av att arbeta har jag fått av min styvfar Lars som var snickare, gärna sju dagar i veckan.”

Och delarna till bygget tas i första hand från bygget självt – gammal järnvägsräls blir till en bardisk, och överblivna järnplattor svetsas till en inomhusbalkong. Och loppisen Genbrug i Köpenhamn har bidragit med mycket inredning.

”Hade jag haft hur mycket pengar som helst hade det här inte blivit bra. Att vi tvingas återbruka bevarar själen, industrihistorien”, säger Andréas Wargenbrant.

Han ger också människor som lider av psykisk ohälsa chansen till jobb. Vänner och bekanta med familjemedlemmar och släktingar som hamnat i utanförskap hittar en plats här.

”Det behövs inte så mycket mer än att någon ger en chansen att visa vad man går för, så vänder det.”

Mitt i den stora spritfabrikens hjärta, på andra våningen, har Andréas Wargenbrant hittat sin konstnärshimmel; en 3.500 kvadratmeter stor lokal med högt i tak och pelargång som ger känslan av att vara i en kyrka. Här ska det bli en konsthall. I höst blir det utställning av originalaffischer av de tre stora målarna 1950–1970: Picasso, Chagall och Miró. Och han har startat samarbete med en designskola som ska ställa ut.

”Ett av målen med konsthallen är att vi ska skapa en bra mötesplats för alla människor.”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer