De stora tavlorna där Jakob Ojanen svept ut färgen i ett lika slumpmässigt som uppslukande mönster visades på Galleri Stene Projects i Stockholm i början av mars. Samtidigt öppnade den fem år yngre brodern Joakim Ojanen en utställning på The Hole, där den lekfulla värld av uttrycksfulla lerfigurer han gjort sig berömd för befolkat New York-galleriet. Två konstnärer, två helt olika uttryck. Vid första anblick är det svårt att se någon gemensam nämnare - mer än efternamnet - i brödernas två konstnärskap.
”Vi jobbar rätt olika och har ganska olika språk, men vi gillar varandras grejer”, säger Joakim Ojanen och brodern fyller på:
”Men vi har en idé om att det vore roligt att göra någonting tillsammans. Det har bara inte blivit av för att det har kommit andra saker i vägen.”
De tillhör den nya generationen svenska konstnärer på frammarsch. Sedan Jakob och Joakim gick ut Konstfack 2008 respektive 2012 har de båda visats på ett flertal gallerier i Sverige och nu har en internationell publik också fått upp ögonen för Joakim Ojanens verk.
Men även om deras sätt att uttrycka sig i konsten skiljer sig åt är deras likheter som syskon desto mer påtagliga. Långa, lågmälda och lugna. De lyssnar utan att avbryta varandra när de turas om att berätta om uppväxten i Västerås, i ett hem där musik hade en central roll och där brödraskaran om tre har tecknat så länge de kan minnas.
”Vår storebror, som är sex år äldre, var fotbollsnörd så det började med att han tecknade fotbollsspelare. När graffitin blev stort på 1980-talet började han måla det och jag och Joakim hängde på. Så det kreativa har alltid funnits där, även om ingen av oss visste vad en konstnär var”, säger Jakob Ojanen och får medhåll från brodern:
”Vi har båda haft behov av att få utlopp för kreativiteten. Men vi hade inte en uppväxt där konst var en del av vardagen, utan det var Jakob som började med konst och introducerade mig för det.”
Äldste brodern är i dag plattsättare och den ende av de tre som inte valt att gå vidare på den konstnärliga banan. För Jakob Ojanen blev vägen in estetiska linjen på gymnasiet och senare folkhögskola.
”Men även om vi inte växte upp med konst har vi alltid backats av våra föräldrar. Även om de också oroat sig för vad det innebär att vara konstnär”, säger Jakob Ojanen.
Vad har de sagt då?
”Som alla från arbetar- eller småföretagarklassen har de ju undrat: hur försörjer man sig på det här? Men efter alla utställningar som farsan varit på är han nog lite lugnare.”
Om konst pratar bröderna ofta. Skickar bilder till varandra och tipsar om utställningar. De går ofta på museer ihop också. Men i sina respektive ateljéer har de väldigt olika arbetsmetoder. Att skapa lerskulpturer är till exempel tålamodsprövande. Materialet är svårt att forma exakt som man vill och tar upp till tre veckor att torka, måla och färdigställa.
”Ofta har jag en vag idé om att jag vill göra en sittande eller stående figur, men sedan får materialet styra vad det blir. Jag testar mig fram tills jag hittar rätt känsla. En stor del av tiden går till att hitta en levande personlighet, som ser ut att ha varit med om saker. Det ser man oftast i ögonen, om det är ett levande eller dött föremål.”
Genom hans gestalter uttrycks känslor, inte sällan sådana vi människor oftast inte vill visa för andra, som skam, utanförskap eller håglöshet. Men om det dolda förkroppsligas i Joakim Ojanens verk har det osynliga fått en mer abstrakt form i Jakob Ojanens verk.
”I mitt tidiga måleri fanns tydligare referenser till borttvättad graffiti, som när man har sanerat fasader och bara ser en spökmålning. Nu försöker jag ta det arvet vidare.”
Om än oskarpare finns dock referenserna till gaturummet och samexistensen mellan stadsbild och människa, kvar i hans verk. Inte minst i hans installationer, där ett funnet föremål på gatan kan få ett nytt liv i en gallerikontext.
”Och det är väl där jag ser vissa likheter mellan våra verk”, säger Jakob Ojanen och ser på sin bror.
”De handlar om det förbisedda, det som inte är storslaget, utan i periferin, det sköra och att vara människa i en social kontext”, säger han och brodern tar vid:
”Det är välfångat. Jag har alltid tänkt att vi gör väldigt olika grejer, men kärnan är den samma. Att hitta det där som folk inte värderar så högt, eller vill visa upp, och ta fram det ur skuggorna.”
Ni verkar väldigt eniga och vänskapliga, men som syskon kan man ju också uppleva konkurrens. Hur är det för er som dessutom har samma yrke?
”Jag är tävlingsmänniska, så jag blir sporrad av när Jakob gör något. Det inspirerar mig att jobba vidare”, säger Joakim Ojanen och Jakob fyller i:
”Jag tycker också det är inspirerande att se hur bra det går för Joakim internationellt. Det är ju sånt som bara inte händer, så det gör mig jätteglad”, säger han och ger tillbaka ordet till lillebror:
”Fast jag kan också längta till hur du har det, Jakob, när du nu ska tillbaka till ateljén, och kan jobba fritt där. Det har mitt schema varit lite för tajt för på sistone, men det är ett lyxproblem.”
