1515
Annons

Kommunen vill flytta anrika möbelsnickaren

HUSKVARNA.
Med hantverksmässig möbelproduktion kvar i Huskvarna ökar både exporten och de offentliga kunduppdragen för Karl Andersson & Söner.

Men hotet om en oönskad flytt ligger ”som en blöt filt” över det 124-åriga familjeföretaget.

Syskonen Maria Wadskog Emme, Sara Wadskog och Andreas Wadskog äger Karl Andersson & Söner tillsammans med sin pappa Ingvar Wadskog.
Syskonen Maria Wadskog Emme, Sara Wadskog och Andreas Wadskog äger Karl Andersson & Söner tillsammans med sin pappa Ingvar Wadskog.Foto:Björn Solfors

Från utställningsrummet på andra våningen är utsikten över ett glittrande Vättern slående. En eftertraktad utsikt, visar det sig. När Karl Andersson & Söner flyttade hit 1946 var det till ett trist sumpområde, en ”mad”, i utkanterna av byn. Nu har Huskvarna vuxit ifatt – och kommunen har klubbat igenom en ny översiktsplan för bostäder och kontor på det gamla industriområdet. 

”Vi för diskussioner om en omlokalisering. Vi lyssnar och är lösningsorienterade, men vi kommer inte att riskera hela vår existens och företagets framtid bara för att vara schysta mot kommunen”, säger vd:n Andreas Wadskog, som i dag driver företaget tillsammans med sina syskon Sara Wadskog och Maria Wadskog Emme. 

En avgörande punkt är flyttnotan, och vem som i så fall ska ta den. Företaget äger själva den 10.000 kvadratmeter stora tomten, med plats för ytterligare tillbyggnad, och är inte i behov av en flytt. 

”Vi räknar med att en ny anläggning skulle kosta cirka 150-200 Mkr. Det rimmar ju inte riktigt med vår storlek. Vi får helt enkelt se, just nu vet vi alls inte vad som kommer att hända”, säger han. 

Inne i fabriken märks inget av den ovissheten. Tvärtom är efterfrågan hög på de hantverksmässiga möbler som under fyra generationer tillverkats av Huskvarna-företaget. Genom åren har Karl Andersson & Söner samarbetat med kända formgivare som Carl Malmsten och Børge Mogensen, och flera av möblerna kan också ses på Nordiska museet i Stockholm. Redan 1898 byggde grundaren Karl Andersson de första möblerna – och drygt hundra år senare var det dags för den nuvarande ägartrion att kliva in i verksamheten.

”Som barn var det ju fruktansvärt tråkigt att behöva följa med på alla dessa möbelmässor. På semestrarna skulle man gå in i varenda möbelaffär, och vända upp och ner på varenda stol och titta”, säger Sara Wadskog.

”Och nu är det man själv som håller på så”, säger Andreas Wadskog. 

Som ny ägargeneration, hur förenar man respekten för ett så anrikt arv med viljan att utveckla och förändra?
”Jag är inte så nostalgisk av mig. Jag tycker inte om tanken på att enbart bevara, utan vill titta framåt. Faktum är att de produkter vi säljer mest av, som vi lever på, är produkter vi utvecklat inom de senaste fem åren”, säger Andreas Wadskog. 

”Men grunden har vi alltid kvar, att tillverka välgjorda och hållbara möbler”, säger Sara Wadskog. 

Förutom nya formsamarbeten och modern design syns också två tydliga tendenser på utvecklingskurvan: Exporten har växlat upp till närmare 30 procent, och 95 procent av möblerna går numera till företag och offentlig verksamhet via arkitekter och inredningsfirmor. Slutkunderna är inte sällan ambassader, universitet, regeringskansli, företagskontor, hotell, restauranger och kyrkor. Och, faktiskt, äldrevård.

”Ja, de äldre vill inte ha rokoko. Det ska vara designmöbler. Fräscht och modernt ska det vara, det känns som en ny och rolig utveckling”, säger Maria Wadskog Emme.

Både i USA och Australien säljs företagets produkter via distributörer som nischat sig mot exklusiv, skandinavisk design. Samtidigt brottas Huskvarnaföretaget med tröga leveranser och skenande råvarupriser på hemmaplan. 

”Massivt trä, som ek, har gått upp 40 procent på ett år. Plywood med 150 procent. Men det är ju lika för alla just nu och kunderna har förståelse för att vi måste höja priserna”, säger Andreas Wadskog. 

”Det är 'toapapps-syndromet'. När det börjar bli brist på ek, då ska det plötsligt köpas in massor av ek. Bara för att ha. Och så blir konsekvensen att det helt tar slut och priserna ökar.”

Karl Andersson & Söner har dock klarat sig starkt genom hela Corona-krisen, och ligger nu stadigt på över 40 Mkr i omsättning. Den positiva utvecklingen ser ut att fortsätta, och planer på ytterligare utbyggnader har tagits fram. Men ovissheten för områdets framtid sätter käppar i hjulet. 

”Ska vi investera i våra lokaler när vi inte ens vet om vi får vara kvar? Och får vi ens bygglov? Det ligger som en blöt filt just nu”, säger Andreas Wadskog. 

Är flytten enbart ett hot, eller kan det också vara en möjlighet?
”Det är ett hot om det ekonomiska inte blir bra. Men det finns absolut utvecklingsmöjligheter med bättre lokaler på en ny plats, där vi kan skapa en attraktion för fler besökare med en byggnad som arkitektoniskt rimmar med vårt varumärke”, säger Sara Wadskog. 

En sak verkar dock vara helt säker. Företagets slogan – ”Handmade in Huskvarna since 1898” – ska de inte formulera om. 

”Det är vår pay-off, vår historia, vårt varumärke. Vi måste inte vara kvar på just den här platsen, men vi lämnar inte Huskvarna”, säger Sara Wadskog. 

 

 

Nära lösning för flaskhalsen i norr

LULEÅ. Hamnen i Luleå har pekats ut som en flaskhals som hotar industrisatsningarna i norra Sverige. 

Nu ser markfrågorna ut att vara lösta – men diskussioner pågår fortfarande om järnvägen.

Kranar i Luleå hamn (t v). Hybrit, med pilotanläggning i Luleå (t h), är en av de nya satsningar som ställer krav på kapaciteten i hamnen.
Kranar i Luleå hamn (t v). Hybrit, med pilotanläggning i Luleå (t h), är en av de nya satsningar som ställer krav på kapaciteten i hamnen.Foto:Simon Eliasson; TT

Hamnen i Luleå är en viktig del av infrastrukturen för industrin i norra Sverige. Den används i dag både av gruvbolaget LKAB och av ståltillverkaren SSAB.

Under det kommande decenniet väntas hamnens betydelse öka markant. H2 Green Steel, som planerar ståltillverkning i Boden, är en av flera nya aktörer som vill använda anläggningen. 

Före sommaren blev det klart att LKAB köper 120 hektar mark i hamnen där företaget ska bygga en anläggning för utvinning av sällsynta jordartsmetaller. Avtalet fick hamnens ledning att gå i taket, eftersom markbrist riskerade att gå ut över hamnens utvecklingsmöjligheter och övriga kunder. 

Efter några månaders diskussioner säger Luleå hamns tillförordnade vd Göran Carlsson att läget ser betydligt ljusare ut. 

”De kundkrav som vi känner till de kommande åtta till tio åren kommer vi att klara av”, säger han. 

För att får fram mer mark har hamnen omvärderats hur ytorna används i dag. 

”Vi tittar på alternativa markytor som vi har och då kommer vi behöva flytta på vissa saker. Vi har en del hus som i dag står lite illa till. Vi har grönområden som vi nu måste ha som industrimark. Det andra vi har tittat på är tekniska lösningar som är mer yteffektiva”, säger Göran Carlsson. 

Några beslut om förändringarna är dock inte tagna ännu.

”Vi kan besluta om något innan vi har några beställningar. Däremot har vi gjort en förstudie som visar att vi klarar av det här”, säger Göran Carlsson. 

Sammantaget innebär omdisponeringen av mark att Luleå hamn gör bedömningen att anläggningen klarar de behov som SSAB och H2 Green Steel och flera andra nya industrier väntas ha det kommande decenniet. 

”Om alla projekt blir av på sin maxvolym handlar det om flera gånger större volym än vi hanterar i dag. Vi kommer att bli en betydligt större hamn”, säger Göran Carlsson.

Däremot är det inte klart hur järnvägen ska dras på området, vilket är en central fråga. Där pågår fortfarande diskussioner mellan industrin, kommunen, hamnen och Trafikverket. 

Parallellt med markfrågorna muddras farleden i hamnen för att kunna ta emot större fartyg och öka lastkapaciteten. Malmporten, som projektet kallas, kostar 2,7 miljarder kronor och finansieras gemensamt av staten och Luleå kommun. 

 

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera