1515
Annons

Klart: Stockholm bokar hotell för nyanlända

Kommunfullmäktige i Stockholms stad beslutade på måndagen att upphandla hotell och vandrarhem för nyanlända. Kostnaden blir mellan 20 och 40 miljoner kronor.

Bild:TT

Stockholms stad ska ta emot 2.810 nyanlända i år, men saknar fortfarande bostäder till drygt 800 personer. Eftersom man inte lyckats lösa bostäder på annat sätt röstade kommunfullmäktige på måndagen för att upphandla hotell och vandrarhem för nyanlända.

Kostnaden blir mellan 20 och 40 miljoner kronor.

"Vi har en bra arbetsmarknad, vilket kommer underlätta integrationen, men bostadsbristen är akut. Även om vi kraftigt höjt takten i byggandet jämfört med hur det var tidigare i Stockholm, så tar det tid att bygga i kapp den brist vi har", säger finansborgarrådet Karin Wanngård (S) till Dagens industri.

Stockholms stad har tidigare ordnat bostäder i hotellhem och före detta servicehus men tvingades nyligen pausa planerna på att bygga nya modulhus. Nu återstår i princip bara två alternativ, sa Fredrik Jurdell, biträdande stadsdirektör och bostadssamordnare för nyanlända, till Di tidigare under måndagen.

”Ska man hitta bostäder på den här korta tiden som är kvar på året så är det hotell och vandrarhem eller sovsalsliknande lösningar som gäller”, sa han.

Den röd-grön-rosa majoriteten tog beslutet uppbackat av allianspartier. Endast Kristdemokraterna motsatte sig beslutet.

"Jag tycker att det är olyckligt att man väljer en så dyr boendelösning. Det är dåligt både för skattebetalarna och för integrationen", säger Erik Slottner, kristdemokraternas gruppledare i Stockholms stad.

Förra året kom regeringen och alliansen överens om att alla kommuner måste ta emot nyanlända som fått uppehållstillstånd i Sverige, enligt ett särskilt kvotsystem.

Men många kommuner har brist på bostäder och hävdar att det inte går att bygga så snabbt och så mycket som krävs för att ta emot alla nyanlända.

Ekerö och Täby utanför Stockholm har meddelat att de inte tänker ta emot sin andel, med hänvisning till bostadsbristen. Andra har valt att köpa in bostadsrätter på den öppna marknaden, medan vissa satsar på modulhus och baracker.

Fredrik Jurdell anser inte att upphandlingen av hotell och vandrarhem är en långsiktig lösning.

”Nej, det är det givetvis inte, det är ur allas perspektiv bättre ju kortare det blir”, säger han.

Innehåll från Transfer GroupAnnons

Experten: Säkerhet allt viktigare för företag

Skjutningar och sprängdåd är vanligt förekommande i Sverige, visar statistik från bland andra Brottsförebyggande rådet och Polismyndigheten. 

Det har fått många verksamheter att se över sin säkerhet.

– Många av de som i dag efterfrågar våra tjänster har ingen egen hotbild mot sig – de har bara fel grannar, säger säkerhetsexperten Magnus Ahde från Altum Security AB.   

 

Läs mer om hur sectech tar säkerhetslösningar till nästa nivå

En studie från Brottsförebyggande rådet, Brå, konstaterar att Sverige är det värst drabbade landet i Europa när det gäller dödligt skjutvåld. I studien har svenska dödsskjutningar jämförts med 22 andra europeiska länder under perioden 2000 till 2019.

Även sprängdåd har varit vanligt förekommande under de senare åren, visar statistik från polismyndigheten. 2021 anmäldes 79 stycken i Sverige.

Ökad efterfrågan på säkerhet

En konsekvens har blivit att efterfrågan på fysisk säkerhet har ökat. Det berättar Magnus Ahde, som har arbetat över 20 år i säkerhetsbranschen och i dag är säljare på Altum Security AB.

– Eftersom det är svårt att rikta bomber mot en speciell mottagare riskerar alla inom en viss area att bli drabbade vid en explosion. Man behöver alltså inte ha en hotbild mot sig för att drabbas. Och det betyder att allt fler inser att de behöver skydda sig mot den typen av händelser, säger han.

Snyggt – och farligt

Från att tidigare framför allt haft ambassader och myndigheter som kunder så märker Magnus Ahde och hans kollegor, som är experter inom säkerhetskonsultation och skalskyddslösningar, att även andra typer av verksamheter efterfrågar deras tjänster.  

– Exempelvis kan en sådan sak som att ha en glasfasad på sitt huvudkontor idag utgöra en stor säkerhetsrisk. Det är snyggt – men väldigt farligt om det skulle ske en explosion.

Kombinationslösningar

Altum Security är en del av säkerhetskoncernen Transfer Group AB som förutom skalskyddslösningar erbjuder allt inom fysisk säkerhet; från bevakning och säkerhetskontroller till larm, och mjukvarulösningar som förenklar och effektiviserar helhetserbjudandet. 

– Vår styrka är att våra bolag täcker olika delar av fysisk säkerhet och att vi därför kan erbjuda olika typer av kombinationslösningar, förklarar Transfer Groups vd Pernilla Jennesäter.

– Vi gjorde exempelvis nyligen en kombinationslösning på en ambassad tillsammans med vårt systerbolag Sensec AB för att skydda både byggnaden och inpassering. Sensec stod för röntgen och metalldetektion, och Altum för beskjutnings- och explosionsskydd, berättar Magnus Ahde. 

Unika inom högsäkerhet

Magnus Ahde menar att det finns få andra bolag i branschen som jobbar så heltäckande med skalskyddlösningar som Altum Security. 

– Många fokuserar på en specifik produkt eller lösning, medan vi kan leverera en mängd olika produkter inom högsäkerhet, allt från skottsäkra fönster och dörrar till panic rooms. På så sätt sticker vi ut, säger han. 

 Läs mer om hur sectech tar säkerhetslösningar till nästa nivå 

 

 

 

Mer från Transfer Group

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Transfer Group och ej en artikel av Dagens industri

Flyktingarna fruktar coronavirusets utbrott

Uganda är ett av de länder i världen som tar emot flest människor på flykt. Ett coronautbrott i flyktingbosättningarna som redan går på knäna kan få ödesdigra konsekvenser.

Violette Ndikwishaka från Burundi i flyktingbosättningen Nakivale.
Violette Ndikwishaka från Burundi i flyktingbosättningen Nakivale.Foto:Joey Abrait
Feberkontroll. För att komma in i lägrets hälsocentral mätts allas temperatur innan de släpps in. Många flyktingar kommit från ebolasmittade områden i Kongo.
Feberkontroll. För att komma in i lägrets hälsocentral mätts allas temperatur innan de släpps in. Många flyktingar kommit från ebolasmittade områden i Kongo.Foto:Joey Abrait
Flyktingarna i lägret försöker dryga ut sina matransoner.Foto:Joey Abrait
I Nakivale lever flyktingarna tillsammans med lokalbefolkningen i egna så kallade bosättningar.Foto:Joey Abrait
Entrén till Nakivale.Foto:Joey Abrait
Flyktingarna köar på UNHCR-centrumet för att få dokument.
Flyktingarna köar på UNHCR-centrumet för att få dokument.Foto:Joey Abrait

Flyktingbosättningen Nakivale ligger drygt en och en halv timmes bilfärd från den större staden Mbarara i sydvästra Uganda. Stora delar av vägen dit består av dåligt underhållna grusvägar som gör att det tar tid att ta sig fram. 

By efter by ligger utmed vägarna. Det roströda dammet lägger sig på majskornen som torkar utmed vägen. Vägarna är så dåliga att det kan vara problem att ta sig fram när det har regnat. När vi når de centrala delarna av Nakivale myllrar det av folk, det påminner om andra städer och byar i Uganda: här finns affärer, frisörer, en basketplan och flera kyrkor.

Uganda är ett av de mest underutvecklade länderna i världen men är ändå hem till över 1,2 miljoner flyktingar. Nakivale som är en av de äldsta flyktingbosättningarna i landet, öppnades 1958 och etablerades officiellt som bosättning två år senare. Bosättningen drivs av FN:s flyktingorgan UNHCR och Ugandas regering. 

På en yta på 184 kvadratkilometer bor över 120.000 flyktingar från Burundi, Kongo-Kinshasa, Eritrea, Rwanda, Somalia, Sudan och Sydsudan. Över hälften av alla flyktingar i Uganda är barn under 18 år, enligt UNHCR är Uganda hem åt flest ensamkommande barn i världen. De flesta kommer från inbördeskriget i Sydsudan. 

Lite längre in i Nakivale ligger mottagningscentret Kabazana. Här är det kargt och ökenlikt, de träd som en gång fanns har använts till bränsle. Kapaciteten är byggt för 600 personer, i dag bor här 2700 personer. De som kommer hit sover i enkla baracker, betongbyggnader eller tält. Barackerna är byggda för 75 personer, i dag bor där 200 människor per barack. Hela lägret har 400 madrasser att dela på, många av dem är trasiga. Äldre och gravida får förtur.

Violette Ndikwishaka är trött. Solen står högt, den torra perioden har precis börjat och hon har inte fått någon vidare sömn. Tillsammans med tolv andra personer delar hon och hennes tre barn på ett rum på några få kvadratmeter i en betongbyggnad. För några veckor sedan flydde hon tillsammans med barnen från Burundi, via Tanzania, till Uganda. Efter fem dagar nådde de gränsen. 

”Jag var ledare i ett politiskt parti, min man blev bortförd och de började leta efter mig också. Vi känner oss trygga här, men vi bor dåligt. Jag är rädd att barnen ska bli sjuka eftersom hygienen här är dålig. Min största önskan är att mina barn ska få studera och lära sig engelska så de kan hjälpa mig att översätta.”

Under vårt besök till mottagningscentret Kabazana i slutet av januari pågår det ett mässlingsutbrott. Många som kommer hit är utmattade och ibland sjuka efter långa flyktvägar. Alla genomgår en hälsoundersökning, och febern kollas redan vid ingången – en försiktighetsåtgärd efter ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa. Varje dag anländer det nya flyktingar. I snitt tar det tre månader att få asyl. Matransoneringen är knapp. 

”Det är en påfrestning på faciliteterna vi har, som rent vatten, latriner och barnvänliga områden”, säger Albert Byaruhanga som är ansvarig för Kabazana, och pekar mot en lång kö med barn ringlar sig till ett litet tält med datorer och tv-skärmar.

Jean Claude Naikumana har också flytt från Burundi tillsammans med sin fru. Förra året trappades våldsamheterna upp i landet när det var val. Hans son, som bara är några månader gammal, föddes i lägret. 

”Eftersom män och kvinnor sover separat bor vi åtskilda och sover tätt ihop med främlingar, det är väldigt jobbigt. Jag hade velat bo med min fru och vår son”, säger han. 

I princip alla beviljas flyktingstatus i Uganda. Det som gör landet unikt är att alla flyktingar blir tilldelade en bit land där de får odla grödor och bygga ett hus. I många fall har ugandierna själv gett bort en del av sin mark. De flesta bostäderna är enkla lerhyddor. Här lever inte flyktingarna i tältläger som i resten av världen, utan tillsammans med lokalbefolkningen i så kallade bosättningar. 

De har fri rörlighet till skillnad från flyktingar i grannlandet Kenya, där flyktingarna begränsas till isolerade läger. I Uganda driver många enklare företag och odlingar för att få mat på bordet och kunna försörja sig. 

”Vi är systrar och bröder, vi kommer från samma stammar och samma områden och känner ett broderskap”, säger Hillary Agwe, fältarbetare för UNHCR i Uganda. 

Många i Uganda har egna erfarenheter av att tvingas fly undan våld och väpnade konflikter. Det går att jämföra med att Sverige skulle ha öppnat gränserna för våra grannländer om de vore i krig. Efter självständigheten 1962 var Uganda ett av Afrikas rikaste länder, men när diktatorn Idi Amin tog makten på 1970-talet tvingades många ugandier fly våld och väpnade konflikter. 

Den nuvarande presidenten, Yoweri Museveni, tog makten 1986 och levnadsstandarden i landet har blivit bättre sedan dess. Målet är att Uganda ska vara ett medelklassland om 20 år, samtidigt har regimen blivit allt mer auktoritär och kritiken mot Museveni har växt. 

De stora flyktingströmmarna till Uganda har inneburit stora påfrestningar för miljön och landskapet. Klimatförändringar, uttömning av naturresurser och en ständigt ökande befolkning har satt sina spår i samhällets infrastruktur och hälsovårds- och utbildningssystem. Behovet av virke för att kunna elda och laga mat har ödelagt stora landmassor. Många lever i fattigdom.

För att inte öka spänningarna mellan lokalbefolkningen och flyktingarna har UNHCR tillämpat en 30/70-policy i de stora bosättningsområdena. Det innebär att 30 procent av alla investeringar i åtgärder också måste gynna den lokala befolkningen.

”När ugandierna också är involverade kan ett stabilt och välfungerande samhälle utvecklas”, säger Duniya Aslam Khan som är kommunikationschef på UNHCR i Uganda.

När vi besöker Uganda i slutet av januari är coronapandemin fortfarande en bit bort. I dag håller skolor, restauranger och företag stängt, landet är under ”lockdown” fram till 5 maj. Endast matvarubutiker är öppna. Regeringen har stängt gränserna och det råder utegångsförbud mellan klockan 19 och 06. 

”Fattiga människor är de som drabbas hårdast av att det är lockdown. De säger att covid-19 kanske inte kommer döda dem, utan snarare hunger”, säger Duniya Aslam Khan. 

Antalet bekräftade fall i Uganda är än så länge 79 stycken, och ingen har avlidit. Endast en flykting har testats positivt efter en resa till Tanzania, men blev omedelbart placerad i karantän innan han återvände till lägret. 

UNHCR:s budget i Uganda är redan ansträngd. Hittills har de bara fått in 66 procent av de 16 miljoner dollar, drygt 159 miljoner kronor, som krävs för att finansiera sjuk- och hälsovården under 2020. Vid ett potentiellt utbrott skulle det behövas ytterligare 56 miljoner kronor.

UNHCR har vidtagit grundläggande skyddsåtgärder för att hindra spridningen av covid-19. Flyktingbosättningarna är belägna på landsbygden med begränsad sjukvård och förutsättningarna för intensivvård finns inte. 

”Det värsta är att denna pandemi sammanfaller med en minskning av matrationen med 30 procent bland flyktingarna och allvarliga luckor i utbildning, barnskydd och mental hälsa och psykosocialt stöd på grund av en befintlig finansieringsbrist”, säger Duniya Aslam Khan. 

 

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera