1515
Annons

Jobbet blev räddningen i sorgen

Kristina Lindquist förlorade sin make för tre år sedan, precis innan hon skulle gå i pension. Jobbet blev hennes räddning, och hon har fått bra stöd av chefer och kollegor. ”Ska jag vara helt ärlig så gråter jag fortfarande på vägen hem vissa dagar.”

Kristina Lindquist förlorade sin make Lennart för tre år sedan.
Kristina Lindquist förlorade sin make Lennart för tre år sedan.Foto:Jack Mikrut
Foto:Jack Mikrut

Den 3 oktober 2017 höll Kristina Lindquist sin make Lennarts ansikte mellan sina händer, och sa till honom: ”Jag ser att du är på väg bort från mig nu. Jag kommer efter, och jag älskar dig.”

”Sedan vände han huvudet åt sidan och var borta. Det var ett jättefint avsked, men sedan blev det en väldigt kämpig tid.”

Lennart Lindquist avled av komplikationer efter behandling mot lungcancer, och fick fel vård den dagen. Efter en anmälan riktade IVO skarp kritik mot sjuksköterskor och läkare.

I det kaos som uppstod efter det oväntade dödsfallet anser Kristina Lindquist att hon fick viktigt stöd både från sin chef och sina kollegor. Hon är barnmorska och arbetade då på förlossningen på BB i Karlskrona.

”Jag fick telefonsamtal och blommor hemskickade, och mina kollegor kom och hälsade på och ringde.”

Avdelningschefen hörde regelbundet av sig och hade samtal i enrum med henne, samtidigt som hon gick på samtal hos en kurator.

”Min chef hade förstått att jag inte kände så stor livsglädje, och tog upp det direkt med mig och frågade vad hon kunde göra.”

Efter två månaders sjukskrivning återgick Kristina Lindquist till sitt arbete. Flera kollegor tyckte att det var för tidigt, men själv kände hon att det var hennes räddning. Hon beskriver rollen som barnmorska som något man är, snarare än ett yrke, och att man får iklä sig uniformen och släppa sina egna bekymmer.

”Men det var väldigt svårt första dagen. Jag låg och grät i en halvtimme i famnen på den första kollegan jag träffade. Och när jag åkte hem var jag helt slut och grät hela vägen”, säger hon.

Ett år efter makens död bytte Kristina Lindquist arbetsplats, från förlossningen till en gynmottagning i Karlshamn. Hennes nuvarande chef och kollegor känner väl till hennes historia, och har fortsatt stötta.

”De har bland annat erbjudit mig massage. Sorgen sätter sig ju i kroppen, man blir inte bara nedstämd utan får också fysiskt ont. Så det har varit jättebra.”

Vad har stödet från dina arbetsplatser betytt för dig? 

”Väldigt mycket. Att det finns en förståelse och att bara känna att det finns någon, för man blir väldigt ensam och sårbar. Jag råkade bli påkörd av en bil i januari och skadade ena foten rätt rejält. Jag stod där ensam, behövde åka till akuten och samtidigt få hjälp med att köra hem bilen. Jag ringde min chef och hon kom direkt, satt med mig på akuten, såg till att jag kom hem och att bilen hämtades.”

Hur ser din sorg ut i dag?

”Jag är inte så sorgsen att jag inte känner mening med livet, utan kan se att det finns saker som gör mig glad, och jag kan se tillbaka på allt det trevliga, mysiga och roliga vi har haft tillsammans. Men det gnager fortfarande. När jag ramlar ner nu blir det på ett sätt nästan djupare men jag kommer ur det lite enklare. Men ska jag vara helt ärlig så gråter jag fortfarande på vägen hem vissa dagar.”

När är det jobbigast?

”Det är de här speciella dagarna. Födelsedagar, semestrar, fredagseftermiddagar, årsdagen, helgerna. Alla är väldigt förstående och bra, men man kan inte riktigt sätta sig in i hur det är att ha sådan sorg som när man har förlorat sin livspartner. Det är lite tufft på fredagarna när alla säger ´trevlig helg´. Vadå trevlig helg, kan jag tänka då.” 

Kristina Lindquist blev av sin svägerska uppmuntrad att besöka ett medlemsmöte hos Vimil, föreningen Vi som mist någon mitt i livet, medan hon besökte sin dotter i Göteborg. Hon blev så uppfylld av den förståelse hon mötte där att hon omgående drog i gång medlemsträffar och aktiviteter i Blekinge, och i dag är hon nybliven ordförande på riksnivå. Tillsammans med de andra medlemmarna gör hon sådant hon tidigare brukade göra med sin make: resa, bo på hotell och äta god mat.

Talas det tillräckligt om sorg?

”Nej. Man är rädd för att prata om död och sorg och det tror jag också var innan detta hände, det är inte så konstigt för det är väldigt svårt. Jag tänkte på det när min arbetsplats blev hbtq-certifierad. Den utbildningen handlar inte bara om hur man bemöter homosexuella, utan hur man ska vara mot varandra generellt. Jag tänkte när vi höll på att ´här pratas det mycket om olikheter, men det här med sorgen då?´ Den punkten tycker jag att man hade glömt bort.”


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?