Det blåste hårt under semesterns sista dagar. Att få upp tältet på en platå i Vindelfjällen var en pärs, utan hjälp av min dotter hade det aldrig gått vägen. Men tältet stod kvar och vi fick några timmars sömn trots att stormbyarna slet hårt i både duk och linor.
Där på fjället, med spritköket i packningen, hade jag inte en tanke på elpriserna. Men just då kostade elen, delvis tack vare den hårda vinden, 1,7 öre per kilowattimme för oss som bor i nordligaste Sverige.
I Norrbotten och Västerbotten är nära 1 000 vindkraftverk i drift. De kommande två åren börjar ytterligare 378 vindkraftverk att producera el. Sammantaget kommer de två nordligaste länen 2024 att producera över 12 TWh vindkraftsel. I elområde 2, där Västernorrland och Jämtland ingår, är siffran ännu högre.
I valrörelsen handlar det mesta i den upptrissade eldebatten om kärnkraften. Det är förståeligt, då läget på elmarknaden i södra Sverige med största sannolikhet hade varit bättre om inte två reaktorer i Ringhals hade avvecklats 2019 och 2020.
Vad som ofta glöms bort är det faktum att det i dag produceras mer el i Sverige än när reaktorerna i Ringhals stängdes. Men större delen av den nya kapaciteten har tillkommit norr om Dalälven.
Skevheten i det svenska elsystemet kommer av allt att döma bli än värre de kommande åren. Samtidigt som utbyggnaden i norr fortsätter går det trögt i södra Sverige. I nio län är noll nya vindkraftverk planerade under 2022–2024. Noll. Skåne väntas, enligt branschorganisationen Svensk Vindenergi, rentav producera mindre vindkraftsel 2024 än 2015.
Det är ingen slump. Precis som avvecklingen av reaktorerna i Ringhals drevs på av politiska beslut, är det ävenz ett aktivt val att bygga ut vindkraften. Eller att låta bli.
Ett betydande skäl till att södra Sverige inte har mer vindkraft är motstånd från lokala opinioner och kommunpolitiker. Ofta är det samma politiker som högljutt kräver lägre elpriser som säger nej tack till ny produktion av vindkraft eftersom det förstör utsikten.
Det går inte ihop.
Att bygga ut vindkraft är inte okomplicerat i norra Sverige heller. Det finns svåra avvägningar kring naturvärden och rennäring att göra. Men ofta blir det trots allt av.
Min reflektion efter sex år i Norrbotten är att folk här har lättare att acceptera förändringar där de själva bor, och inte bara långt bort där andra lever.
En gång byggdes älvarna ut för att ge el och människorna som levde i älvdalarna fick se sin hembygd förändras radikalt. En livslång sorg för många. I dagarna flyttas Kiruna centrum för att gruvorna ska kunna leva vidare. 100 års historia försvinner, men folk accepterar det. När det hölls samråd i juni om en ny vindkraftspark i Kalix skärgård väntade jag mig en upprörd artikel i lokaltidningen, men de flesta var hyfsat positiva även om det finns farhågor när det gäller laxens vandringsrutter.
Exemplen säger något, tycker jag. I dag handlar mycket av diskussionen om ekonomisk kompensation. Kanske är det dags att bredda fokus och prata lite mer om vilka uppoffringar vi är beredda att göra för att ha en grön och stabil elproduktion.
