Den över 160 mil långa riksgränsen mellan Sverige och Norge från Idefjordens västra strand i Bohuslän till Treriksröset i norr utgjorde under andra världskriget en livsavgörande nödutgång. På flykt undan Nazitysklands ockupation tog sig norska motståndsmän och kvinnor över gränsen, kurirpost levererades, förföljda människor sökte skydd och fristad. Åt andra hållet skickades mat, kläder och förnödenheter. Den svenska neutraliteten har kritiserats, men även hyllats.
”Nästan 60.000 norska flyktingar tog sig över gränsen till Sverige under kriget. Om inte den där nödutgången hade funnits, vart hade man då tagit vägen? Den humanitära hjälpen var omfattande och präglade bilden av kriget, men det finns väldigt lite skrivet om det idag”, säger Anna Florén, programchef på Voksenåsen, Norges nationalgåva till Sverige.
Hennes arbetsplats är en påminnelse om norsk-svensk historia och samhörighet. På minnesdagen den 27 januari tilldelas hon årets stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen.
”Voksenåsen är en direkt produkt av den svenska hjälpen och solidariteten under kriget och det är vårt uppdrag att prata om det. Det finns flera sidor av historien – det går att berätta om människor som blev stoppade vid gränsen eller den tyska permittenttrafiken genom Sverige, men det går även att berätta om den jättestora humanitära hjälpinsatsen”, säger hon.
Våren 1940 tog tyskarna makten över Norge. Regering och kungahus tvingades i asyl. Omkring 400.000 tyskar – soldater och civila – levde i ett land med 2,9 miljoner invånare. Tyskarna etablerade sjukhus och polisstationer, anlade kyrkogårdar och tog över viktiga samhällsfunktioner. Rättssäkerheten försvann och personlig frihet inskränktes.
Krigets offer är många, vissa mer synliga än andra. Motståndsmän har hyllats och fallna soldater sörjts i krigets spår medan andra delar av historien har hamnat mer i skymundan. Än i dag kan det vara svårt att utmana det kollektiva minnet av kriget, så som det dokumenterades under åren efter ockupationen, enligt Anna Florén.
”En berättelse kan vara i förändring, även om händelserna är desamma. Den norska krigsskildringen har varit väldigt dominerad av hjältarna, det var deras historia om hjältemod och motstånd som präglade efterkrigssamtalet. Förintelsen hade inte så stor plats i historien till en början”, säger hon.
Edel Gorvitz var 14 år när hon deporterades tillsammans med sina föräldrar, fyra bröder och en syster till Auschwitz. Direkt vid ankomsten den 1 december 1942 mördades hon i gaskammare. Ingen av de deporterade familjemedlemmarna överlevde koncentrationslägret. Deras snubbelstenar finns utplacerade nära vad som var deras hem i korsningen vid Arups gate i stadsdelen Gamle Oslo.
Edel Gorvitz var en av de 532 norskjudiska kvinnor, män och barn som den 26 november 1942 tvingades ombord på fartyget Donau i Oslos hamn med destination Stettin i nuvarande Polen och slutmål Auschwitz. Totalt deporterades 773 judar från Norge, bara 38 överlevde. 1.200 av de som lyckades fly tog sig över gränsen till Sverige.
”Minnesplatserna finns överallt i Oslo. Det hände här. Minnet av kriget är fortfarande väldigt levande och känslorna ligger närmare ytan i krigshistorien. Folk pratar fortfarande om ’kriget’ i bestämd form singular”, säger Anna Florén.
På höjden Ekeberg på Oslos östkant låg omkring 3.000 fallna, tyska soldater begravna. I dag låter Osloborna sina hundar leka på den historiska slätten, nedanför den trappa som påminner om vad som varit. Victoria Terrasse i centrala Oslo inrymmer i dag det norska utrikesministeriet, men var under kriget Gestapos högkvarter. Trandumskogen strax norr om flygplatsen Gardermoen användes som övningsskjutbana och avrättningsplats under ockupationen. Grini, ett nazistiskt interneringsläger för politiska fångar strax utanför Oslo, är nu ett museum.
Hösten 2018 inledde Anna Florén tillsammans med Forum för levande historia ett projekt för att visa upp dessa minnesplatser – och många fler – med svenska skolelever som främsta målgrupp. I takt med att allt fler vittnen går ur tiden, blir de fysiska bevisen på vad som faktiskt hände allt viktigare.
”Det kan vara lättare att se Sveriges roll i Förintelsen om vi studerar den utifrån våra grannländer, än om vi säger att det var något som hände där borta i Polen. Det finns många strömningar i världen som går åt fel håll. I Sverige har vi levt i vårt trygga hörn nästan opåverkade av krig i 200 år och då är det kanske inte så lätt att sätta sig in hur det är att vara på flykt eller förstå att en rättstat kan undergrävas nästan obemärkt”, säger Anna Florén.
Projektet tilldelas den största summan som Micael Bindefelds stiftelse någonsin har delat ut – totalt 650.000 kronor – varav merparten går till en fond där privatpersoner och skolklasser kan söka bidrag för att kunna genomföra sin hågkomstresa under Voksenåsens vingar.
”Våren 2020 stod vi redo att rulla ut projektet på riktigt, innan allt stoppades av pandemin. Nästa steg nu, där stipendiet är en otrolig hjälp, är att erbjuda detta direkt till skolelever så snart det är möjligt. Tanken är att Voksenåsen ska kunna förbereda allt det som lärarna inte hinner, ge förslag på pedagogik och perspektiv och dessutom kunna finansiera resorna”, säger Anna Florén.
Di möter henne i Voksenåsens lokaler på Voksenkollen högt ovanför Oslo. Platsen är en gåva till svenska staten som tack för all hjälp under krigsåren och överlämnades till dåvarande statsminister Tage Erlander i maj 1955. Hotell- och konferensverksamhet drivs parallellt med svensk-norska samarbeten och kulturutbyten. När Di möter henne står anläggningen tom. Pandemin har pausat ännu ett verksamhetsår i Voksenåsens över 60 år långa historia.
