Kunder som vägrar låta sig övertygas om att en sopborste är tillverkad i aluminium, blandade sopsäckar som smygs ner i fel container och ihoptejpade kylskåp fulla med ruttnande mat som någon har dumpat. Serieromanen ”Återvinningscentralen” (Galago) tar ett järngrepp om svenskarnas sopfusk – och vår okunskap.

”Jag ville slå ett slag för alla vi som sliter på i serviceyrken, som har oräkneliga chefer men inga underordnade. Vårt perspektiv är så osynligt och jag vill att folk ska se den större bilden, inte bara sig själva, när de besöker en sådan inrättning”, säger Ulrika Linder.

Hon syftar på de som tröstar sig själva med att just deras lilla osorterade sopsäck väl inte utgör något stort problem. ”Återvinningscentralen” skammar åt höger och vänster, nästan ingen går fri. Men hon har också en upplysande baktanke med boken.

”Jag kan se att det finns ett kunskapsglapp som det väl är dags att ta tag i om vi menar allvar med att ställa om till en cirkulär ekonomi. Det finns en del regler med sopsortering som många inte förstår, till exempel varför det är skillnad på en ketchupflaska och en toalettborste, fastän båda är av plast.”

Ulrika Linder är tecknare, utbildad bland annat på Akademi Valand i Göteborg, men som många andra konstnärer försörjer hon sig även med hjälp av ett serviceyrke. Av och till i sex år har hon arbetat på en återvinningscentral i Örebro. Från första dagen där har hon fotograferat vackra och udda saker som människor har lämnat på tippen. I boken blandas dessa bilder med tecknade berättelser om dem, men även en hel del konsumentupplysning och reflektioner kring hur det har blivit som det har blivit.

”När jag var liten tittade alla på Anslagstavlan och i stort sett hela befolkningen fick samma samhällsinformation. Idag har vi tusentals kanaler, många av dem anpassade till det du redan tycker.”

Undertecknad är en trogen gäst på en av Stockholms återvinningscentraler, men tvingas under läsningen ändå inse att jag aldrig har hört talas om producentansvaret. Jag har också sett förpackningsåtervinningen i kvarteret som en liten enklav till tippen. Det är det fler som gör, eftersom bostadsområdets egen Facebooksida ofta innehåller bilder på folk som dumpat diverse saker bredvid.

”Producentansvaret innebär att den som säljer förpackade varor ska betala för sin egen återvinning. Det tvingades fram av miljörörelsen för 25 år sedan och gör att det är vattentäta skott mellan förpackningar och de andra soporna vi har hemma. I soptunnan ska du lägga sånt som ingen vill ha, typ snus, tandtråd, blöjor och bindor. Och matavfallet, om det inte ska sorteras separat.”

Förpackningar som plastemballage, mjölkförpackningar, konservburkar, toarullar och annat ska sorteras och lämnas i de lokala insamlingssystem som finns utplacerade och som bekostas av de som tillverkar produkterna, och indirekt av de som köper dem.

”Det är bara föremål som ska till Återvinningscentralen och de är kommunens ansvar. Jag vill att fler ska ställa sig frågan innan de sorterar hemma”, säger Ulrika Linder och syftar på en av sina teckningar som är en parodi på den klassiska scenen i Hamlet: ”Är detta ett föremål eller en förpackning?”. 

”Om du kommer med en salig blandning till ÅVC i Örebro måste du tömma ur din säck på plats, och vi är med och håller koll. Då har du att göra och det är inte läge att ha bråttom. Det är där som vi har många konflikter”, säger Ulrika Linder.

En av hennes poänger i boken är att på ÅVC har kunden alltid fel. Alltid. Och det skapar en ojämn maktbalans som hon gärna driver med i sina teckningar.

Vad gör er mest irriterade?
”När folk uppenbarligen inte vet var något ska slängas, men ändå inte frågar.”