1515
Annons

Här skulle Sverige bygga atombomber – nu blir kärnkraftverket bostäder

VIKBOLANDET.
Här skulle Sverige tillverka plutonium till atombomber. Men kärnkraftverket startades aldrig.

Nu skrivs det sista kapitlet i en sällsynt betongtjock industriepok.

HÅLRUM. Marvikens hjärta. Locket till reaktorinneslutningen har lyfts av och reaktortankens kupol, i bakgrunden, har hissats upp och står nu pedagogiskt vid sidan av kärnkraftreaktorns drygt 23 meter djupa innandöme.
HÅLRUM. Marvikens hjärta. Locket till reaktorinneslutningen har lyfts av och reaktortankens kupol, i bakgrunden, har hissats upp och står nu pedagogiskt vid sidan av kärnkraftreaktorns drygt 23 meter djupa innandöme.Foto:Jack Mikrut
LAGERVARA. I hallen där bränslestavarna skulle förvaras, 17 meter under gallergolvet, ekar det i dag tomt. All utrustning kopplad till kärnkraftverket är borttagen.
LAGERVARA. I hallen där bränslestavarna skulle förvaras, 17 meter under gallergolvet, ekar det i dag tomt. All utrustning kopplad till kärnkraftverket är borttagen.Foto:Jack Mikrut
LANDMÄRKE. Marviken ruvar på en mörk historia, men är också en välkänd silhuett i Bråvikens inlopp.Foto:Jack Mikrut
SKRUVAT. ­Bultarna som ­säkrade locket till reaktorinne­slutningen väger 147 kilo stycket.Foto:Jack Mikrut
SCENISKT. Miljön i Marviken är som gjord för skräckfilmsinspelningar. Spåren av kraftverkets elinstallationer finns fortfarande kvar. En ­elkonsult behövde fyra år för att kartlägga den intrikata spindelväv av elledningar som finns i byggnaden.Foto:Jack Mikrut
RAMVERK. Sprängskissen över Marviken är signerad A Nilsson och lär få en framträdande plats i ett eventuellt framtida museum i Marviken.Foto:Jack Mikrut
STYRHYTTEN. All utrustning som över huvud taget hört till kärnkraftsproduktionen är numera borttagen. I kontrollrummet, med sin karaktäristiska välvda vägg, är instrumenteringen av modernt snitt och har hört till det likaså nedmonterade oljekraftverket.Foto:Jack Mikrut
GRAVKAMMARE. Reaktorhärdens inneslutning har metertjock betong och är en utmärkt plats att testa mobiltäckning på. Endast Telia erbjuder kontakt med yttervärlden inne i kraftverket.Foto:Jack Mikrut
BARSKRAPAT. Även i turbinhallen har all ursprunglig utrustning monterats ned. Fram till 2009 var kraftverket oljeeldat och användes som reservkraftverk av Vattenfall.Foto:Jack Mikrut
SKÅDEPLATS. Filmkollektivet Crazy Pictures använde Marvikens kraftverk för att spela in många effektfulla scener i sommarens biosuccé Den blomstertid nu kommer.
SKÅDEPLATS. Filmkollektivet Crazy Pictures använde Marvikens kraftverk för att spela in många effektfulla scener i sommarens biosuccé Den blomstertid nu kommer.Foto:Pressbild.

Den grå byggnaden ser håglös ut. Lite som den som blir sist vald på gympalektionen. Kantig. Inte så snabb. Vill helst bli lämnad i fred.

Kraftverket Marviken några mil öster om Norrköping skulle bli Sveriges första stora elproducerande kärnreaktor och samtidigt leverera vapenplutonium till svenska atombomber. 

Lagom till att R4 Eva, som projektet kallades, skulle laddas med bränslestavar 1970 kom beslutsfattarna på andra tankar. Utan att en enda uran-atom blivit kluven blev det i stället ett reservkraftverk som drevs med olja.

”Det här är nog det enda kärnkraftverket i världen som var färdigbyggt, men aldrig startats”, ­säger Mats Thelenius.

Han är Di Weekends guide i detta industrihistoriska mausoleum, som nu fått nya ägare. 650 rum och kök på 6.300 kvadratmeter. Sjönära. I massiv betong. Fastigheten är på totalt 244 hektar varav 80 på land, resten är vatten. Det sistnämnda behövs som bekant för att kyla bränslestavar.

Mats Thelenius har jobbat 43 år i energibranschen och större delen av karriären ägnat sig åt att montera ned och skrota väldigt stora grejer. Genombrottet kom när han fick ordning på den stora brand som härjade i ett torvlager i Uppsala 1990. Nu håller han i ”komplexa affärsprojekt”.

”Jag gillar att riva saker”, säger han.

Rundvandringen börjar på gallergolvet ovanpå det som skulle ha varit bassängen för det uttjänta bränslet. Det är den del man är van att se på bilder från moderna kärnkraftverk: väl upplyst och blågrönt vatten. I Marviken är det nu en tom hangar med lätt dammiga, rostfria väggar och golv som ger ett eko från en mörk historia.

Den svenska atombombsforskningen inleddes i hemlighet kort tid efter att USA fällde massförstörelsevapnet över Hiroshima 1945.

Uppdraget låg hos nybildade Försvarets forskningsanstalt, FOA. Överbefälhavaren hoppades på en årlig produktion om tio svenska kärnladdningar i Nagasaki-klass. 

Över 500 forskare och tekniker var inblandade i arbetet, som har skildrats i museiutställningar, radio- och tv-dokumentärer. Ändå är det förvånansvärt få svenskar som känner till att Marviken stod i centrum för att förse vapenprogrammet med plutonium.

Koncerner som Saab var inblandat och gjorde en prototyp på en robot som var avsedd att bära kärnvapen.

Stridsflygplan som A 32 Lansen och  AJ 37 Viggen var tänkta som kärnvapenbärande attackplan.

Bultarna som ­säkrade locket till reaktorinne­slutningen väger 147 kilo stycket.
Bultarna som ­säkrade locket till reaktorinne­slutningen väger 147 kilo stycket.Foto:Jack Mikrut

Motstånd mot projektet saknades dock inte. Redan på våren 1958 bildades Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA). I samlingen ingick kända författare som Per Anders Fogelström, Sara Lidman och journalisten Barbro Alving.

Inom den socialdemokratiska regeringen fanns också motsättningar. Kvinnoförbundet var till exempel häftigt kritiskt. Dåvarande statsministern Tage Erlander ville undvika att splittra partiet och förhalade ett avgörande.

1968 undertecknade Sverige dessutom det internationella ickespridningsavtalet för kärn­vapen, vilket blev spiken i kistan för atombombs­drömmarna. Ändå fortsatte forskningen bakom kulisserna fram till 1972, då FOA lade ner sitt plutoniumlabb.

Den totala nettokostnaden för projektet uppskattas till 640 Mkr, vilket motsvarar cirka 6,2 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Marvikens silhuett, ett slags gravsten över atombombsprojektet, är ett välkänt landmärke för sjöfarten och fritidsbåtfolket. Från toppen av verket går det att se Oxelösund vid horisonten. Utsikten är magnifik över inseglingsleden till Bråviken, vindpinade kobbar och småöar. 

Läget är ypperligt, men att klä bruden för en försäljning har pågått länge. Spåren av miljösaneringen och uppstädningen syns fortfarande inne i reaktorbyggnaden. En handskriven varning på en vägg förkunnar: ”Allt damm innanför denna dörr innehåller asbest”. En ilsket gul skylt ligger kvarglömd på golvet och har texten ”PCB-sanering pågår. Obehöriga äga ej tillträde”.

”Det har varit ett detektivarbete för att hitta alla miljöskulder. Det fanns en industritipp på tomten som vi grävde upp och sorterade all skrot och betong, Bara att sanera asbest och PCB tog nio och en halv månader”, ­säger Mats Thelenius.

Vattenfalls ”homestyling” av Marviken har kostat 90 miljoner kronor. Försäljningspriset är fortfarande hemligt, men begärt pris låg på 25 Mkr. Första försäljningsomgången var dock ingen hit.

”Intresset var svalt, men när vi lade ut det igen i våras var det många fler som hörde av sig”, ­säger Mats Thelenius, som är den ende som dragit på sig en arbetsplatsskada under arbetets gång – en avsliten hälsena.

Nu har han löparskor på sig. Ett vägvinnande val av utrustning när vi visas runt genom långa korridorer, upp och nerför spiraltrappor. Det är mycket betong och dystert, särskilt som det mesta av själva kärnreaktorhanteringen nu är bort­sopat.

Men det som är kvar räcker gott för valfri skräckfilm, zombie- eller alien-­tema spelar ingen som helst roll, det finns oändligt med utrymmen att panikspringa i. 

För tio år sedan spelades det faktiskt in Beck-avsnitt här. Häromåret lånade filmkollektivet Crazy Pictures byggnaden och omgivande vägstumpar till Den blomstertid nu kommer. Slutscenen när en kyrka brinner upp filmades i pannhuset. 

En annan nyckelscen gjordes i reningsanläggningen. Väggarna där är fortfarande sotiga efter filmteamets pyroteknik.

Filmkollektivet Crazy Pictures använde Marvikens kraftverk för att spela in många effektfulla scener i sommarens biosuccé Den blomstertid nu kommer.
Filmkollektivet Crazy Pictures använde Marvikens kraftverk för att spela in många effektfulla scener i sommarens biosuccé Den blomstertid nu kommer.Foto:Pressbild

Hur man än försöker bekanta sig med Marviken är det omöjligt att inte komma på coola saker som skulle gå att göra här: 

Världens i särklass häftigaste rave, tänk dansgolv i glas ovanpå reaktorinneslutningen. 

Spela in nästa Bondfilm eller odla svampar? Stapla padelbanor på varandra?  Bygga klätterväggar, sätta in en riktigt stor fläkt och köra body­flight, eller göra om till en golfhall, kanske? 

Fylla en eller flera hallar med vatten för våg­surfning, dykutbildningar, laxodling, eller varför inte ta upp kampen med närliggande Kolmården och göra akvarium för delfiner?

Det fiffiga är att de flesta ytorna är gjorda för att klara av att dränkas i vatten. På taket står för övrigt en hink modell större, typ en simbassäng på höjden.

”Den skulle kunna kyla härden om något gick fel”, berättar Mats Thelenius.

Att ta rygg på honom kräver god kondition. Han klättrar som en bergsget uppför spiraltrappor och stegar. Duckar hemtamt i källarvåningens kol­svarta skrymslen och utbrister glatt:

’”Nu känner ni igen er, va?” när vi kommer in i turbinhallen från ett helt annat håll än tidigare.

Nix.

Själva reaktorinneslutningen är som en gravkammare. Här genomfördes experiment och simuleringar av haverier  – blowouts – ända fram till 1985.

I stället för att koka vatten med hjälp av uran för att driva elproducerande turbiner, byggdes Marviken om till reservkraftverk med olja som drivmedel, och var i drift så sent som fram till 2009. 

”En snabbstart från noll till full effekt tog fem timmar. Installerad effekt var 200 MW, vilket motsvarar el nog att försörja invånarna i en stad av Umeås storlek”, säger Per Ljung, chef för Vattenfall Värmeproduktion i Sverige.

Han kan dock inte hjälpa till att skapa bättre ljusförhållanden för Di Weekends fotograf, trots att det står flera byggstrålkastare på kanten till reaktorinneslutningen.

Miljön i Marviken är som gjord för skräckfilmsinspelningar. Spåren av kraftverkets elinstallationer finns fortfarande kvar. En ­elkonsult behövde fyra år för att kartlägga den intrikata spindelväv av elledningar som finns i byggnaden.
Miljön i Marviken är som gjord för skräckfilmsinspelningar. Spåren av kraftverkets elinstallationer finns fortfarande kvar. En ­elkonsult behövde fyra år för att kartlägga den intrikata spindelväv av elledningar som finns i byggnaden.Foto:Jack Mikrut

”Lite pinsamt för Vattenfall att vi inte kan få i gång lamporna. Någon har brutit strömmen”, ­säger han lite skamset.

Reaktortanken var 23,5 meter hög. Dess ”topplock” har pedagogiskt nog lyfts av och själva korken på tanken (inte helt olik Doktor Snuggles ­raket Spruttibangbang) har lyfts av med hjälp av en travers som klarar 210 ton. Att titta ner ger finfin svindeleffekt.

Bultarna som säkrade reaktorlocket är stora som cellofodral och väger 147 kilo vardera.

”Inget man lossar med något man halar upp ur bakfickan direkt”, konstaterar Mats Thelenius sakligt.

”Källaren” ligger 44 meter ner i urberget. Den kallas Draculas håla. Man kan se grundvattnet bubbla upp i botten av hålet.

Att sälja ett kärnkraftverk kan tyckas vara en sällsynt utmaning, vilket Vattenfall fått erfara. Första försöket gjordes 2012.

”Vi hade en hel del lycksökare som var spekulanter, allt ifrån att driva oljekraftverket vidare till att göra om fastigheten till campingplats”, säger Mats Thelenius.

Valet föll på Synthesis Real Estate som redan fått Norrköpings kommun med på vagnen. Affären gjordes upp i augusti.

I planerna för Marviken finns 600 bostäder, ­hotell, multisportcenter och kontorshotell. Diskussioner pågår också med flera omsorgsbolag, varav jätten Ambea är ett, för att bygga äldrevårdsboende med rehab.

”Vi räknar med att hela projektet kommer att ligga på totalt 3 miljarder kronor och tittar bland annat på fondlösningar för att finansiera projektet”, säger Niclas Adler som är ordförande för Synthesis Real Estate. 

Arkitekten Jonas Lloyds förklarar med diftongrik entusiasm som för tankarna till en exalterad Björn Ranelid:

”Det här ska bli en trädgårdsstad i skärgårdsmiljö, en destination i hållbarhetens tecken”, säger han.

I de storslagna idéskisserna visas solceller i glasfasaden, vindkraftverk i tornet, växthus på takterrasser och väggar. 

”Vi gör ett green tower för rehab och ett blue tower för hotell”, säger Jonas Lloyds som är svårstoppad när han kommer i gång och pratar om allt som kan göras med fastigheten.

Reaktorhärdens inneslutning har metertjock betong och är en utmärkt plats att testa mobiltäckning på. Endast Telia erbjuder kontakt med yttervärlden inne i kraftverket.
Reaktorhärdens inneslutning har metertjock betong och är en utmärkt plats att testa mobiltäckning på. Endast Telia erbjuder kontakt med yttervärlden inne i kraftverket.Foto:Jack Mikrut

Att riva kraftverket är inte ­aktuellt. Metertjock specialarmerad betong skulle onekligen innebära en hel del arbete. 

I stället är tanken att som i Portland Towers och Gemmini Residence i Köpenhamn bygga bostäder utanpå befintliga väggar i kraftverket. Exploatörerna tänker sig ett helautomatiskt parkeringsgarage invändigt. Bilen lämnas och hämtas i entrén.

”Vi ser också gärna att det blir ett museum i anläggningen som berättar om den svenska kärnkraftsepoken”, säger Jonas Lloyds.

För att planerna ska bli verklighet krävs nära samarbete med Norrköpings kommun. I teorin skulle en detaljplan för området kunna vara på plats om ett och ett halvt år, men det förutsätter att det inte kommer in några överklaganden.

När Vattenfall lämnar över nycklarna den 2 januari nästa år finns det minst en som kommer att ha separationsångest.

”Jag håller på att avveckla mig själv just nu. Det blir ett jäkla sätt att börja ett nytt år. Visst är det vemodigt, men samtidigt känner jag stolthet över vad vi gjort”, säger Mats Thelenius.

Innehåll från AccountorAnnons

Planering minskar fastighetsägares administration

Fastigheter med många bolag i koncern har ofta kapacitetsutmaningar på våren. Kompetenskraven för att hantera ränteavdragsbegränsningar eller skatteoptimera fastigheterna är höga. Har du haft det tufft i vår, börja planera hösten redan nu.

Anna Rosengren, Senior advisor på Accountor där hon hjälper många fastighetsbolag med ekonomiarbetet, har följande tips för din planering.

– Se över kompetensbehovet för administrationen under året. Utöver det vanliga ekonomiarbetet, planeras förvärv, omstruktureringar eller fusioner? Kartlägg företagets tillgängliga resurser och kompetens. Komplettera dina resurser med experthjälp vid tillfälligt svårare transaktioner. Se över dina ekonomiska flöden. Automatisera de ekonomiska flödena. Säkerställ att företaget gör rätt gällande hanteringen av moms och ränteavdragsbegränsningar, skatteoptimeringen av fastigheterna eller Inkomstskattprocessen. Här kan fastighetsbolaget och koncernen spara mycket pengar, så är du osäker kan det vara kostnadseffektivt att ta hjälp. 

Rätt kompetens för alla tillfällen är en utmaning för många

– Att ha en egen momsspecialist, en skattespecialist och en koncernspecialist går oftast inte att motivera för ett fastighetsbolag. Men vi har det på Accountor. Jag och mina kollegor gör endast detta för olika fastighetsbolag, vi är därmed spetsigare i vår kunskap än personer som är allmänkunniga inom ekonomi. Det är vårt jobb att alltid vara uppdaterade på alla nya regler inom t ex momsområdet och se till att våra kunder använder reglerna på det för dem mest förmånliga sättet, säger Anna. 

Accountor försöker ständigt förändra processerna till det bättre och ligger i framkant gällande automatisering av flöden. De ser till så man arbetar effektivt med sin ekonomi. 

– Många företag tycker att de har en effektiv process och är ganska digitala. Men jag har sett att vi ofta kan göra stor skillnad genom att göra ytterligare effektiviseringar. Många fastighetsbolag är dessutom för små för att ha både de effektivaste processerna och de bästa systemen. När vi samarbetar kan de följa med på våra system och utarbetade processer och får på så sätt en liknande position som större fastighetsbolag. Vi har specialistkompetens och ger gärna råd och stöd till våra kunder i komplexa frågor. Vi är t ex bra som stöd vid förvärv och försäljningsprocesser. Till de fastighetsbolag som haft det svårt att hinna med årshanteringen på våren vill jag avsluta med att säga: Oavsett om det är för ett specifikt tillfälle, eller en större del av arbetet, lämna bort dessa arbetsuppgifter till experter, så kan du ägna er åt annat. 

Läs Accountors information till fastighetsägare här. 

Om Accountor:
Accountor är en av norra Europas största fullservicebyråer inom ekonomi, lön och HR. I Sverige stöttar 300 anställda på 8 orter företag med tjänster som innebär trygghet, avlastning, rådgivning, långsiktighet och tillfälle att utvecklas. Accountor har specialistkompetens inom fastighetsekonomi och hjälper företag till en mer effektiv ekonomi och effektivare processer.

Läs mer om Accountors tjänster här. 

Mer från Accountor

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Accountor och ej en artikel av Dagens industri

Nostalgigodis på offensiven – de håller svenskt snask vid liv

Salt i sol, krokofanter, nickel, snusklubbor och Rigi mjölkchoklad kan väcka barndomens sötsaksminnen hos många.

Flera av de mest kända svenska varumärkena lever kvar – men ägarskapet har lämnat landet. Di mötte några godistillverkare som stannat kvar.

Di besöker Printzells Confectionary och Aroma.
Di besöker Printzells Confectionary och Aroma.

Doften av choklad och rostade hasselnötter svävar över Printzells Confectionary, en liten fabrik i utkanten av Hässleholm i norra Skåne. Hit går dagligen 14 själar i sitt dagliga värv för att tillverka en vara som inte alla kanske kopplar till bolagsnamnet, men som har ett desto starkare varumärke. Produktionen är småskalig – Printzells omsatte 26 miljoner kronor i fjol – men det är ändå fråga om en ganska speciell godisindustri som huserar i den lilla 1960-talsbyggnaden.

För att lyfta blicken ett ögonblick talar hårda fakta sitt tydliga språk: Svenskarna är ett godisätande folk. Årligen tuggar vi i snitt i oss inte mindre än 15 kilo gottis var. Godismodet har förstås varierat en hel del genom åren, men sötsuget sitter djupt i den svenska folksjälen. 

Runt om i landet har det också vuxit fram stora och starka tillverkare genom tiderna som Malaco, Marabou och Ahlgrens. Det gemensamma för dessa är att de i dag är uppköpta antingen av internationella konglomerat eller har sugits upp i den svenska godisjätten Cloetta, vars tillverkning till tre fjärdedelar ligger utomlands. 

I dag finns bara en handfull svenska godistillverkare med någon industriell produktion att tala om kvar. Och en av de kvarvarande godisutposterna huserar alltså i den lilla byggnaden i Hässleholm. 

Säg namnet Nötcrème och varje svensk 10-åring eller 70-åring vet precis vad du talar om: den lilla plastpåsen med 18 gram söt hasselnötskräm. 

Från början var idén helt enkelt att förpacka den goda fyllningen i en pralin på ett nytt och på 1960-talet modernt sätt. Det blev succé, om än efter en lite trög start. Det tog helt enkelt ett tag för folk att förstå charmen i att suga i sig det krämiga innehållet från en liten plastpåse som skulle stoppas i munnen, men efter en makalös efterfrågan från en enda kiosk i Göteborg spred sig ryktet så småningom runt om i landet. 

PARTNERS IN CRÈME. Bröderna Mats och Magnus Jarlebrink tog över Printzells, som ligger bakom det klassiska godiset Nötcrème, 2007.
PARTNERS IN CRÈME. Bröderna Mats och Magnus Jarlebrink tog över Printzells, som ligger bakom det klassiska godiset Nötcrème, 2007.Foto:Amanda Lindgren

Än i dag, 61 år efter att grundaren Bror Printzell skickade ut den första lådan, tillverkas Nötcrème-påsarna i fabriken i Hässleholm. Fabriken drivs i dag av bröderna Mats och Magnus Jarlebrink, som köpte fabriken från grundarfamiljen 2007.

”När vi tog över Printzells låg omsättningen kring 7–8 miljoner kronor och allt sköttes som på Bror Printzells tid. De anställda fick 14-dagarslön kontant i kuvert, samma maskiner användes som alltid och någon marknadsföring gjordes överhuvud taget inte, för det hade inte Bror gjort under sina år”, skrattar Magnus åt minnet.

Bröderna Jarlebrink, som bägge är ekonomer, var övertygade om att det med hjälp av det extremt starka varumärket skulle gå ganska lätt och snabbt att öka försäljningen av Nötcrème till 100 miljoner. Det var det inte.

”Vi älskar varumärket för att det står för en del viktiga värden. Det är svenskt, lokalt och produkten består av naturliga råvaror. Vår ambition var att växa och det har vi gjort, men inte så snabbt som vi trodde från början”, säger Mats.

Till att börja med var maskinparken tvungen att bytas ut i sin helhet. Bröderna har investerat 15–20 miljoner kronor i nya maskiner och på att införa ambitiösa kvalitetssystem. Sedan har man lagt kraft på produktutveckling och tillverkar i dag även en Nötcrème-pralin som hittat nya kunder, även utomlands. Dessutom tillverkas en bredbar produkt, som ett svar på italienska Ferreros internationella gigant Nutella.

”Det roliga ligger i utmaningen att försöka vara smartare än jättarna. Om vi lanserar en ny burk är det roligt att fundera på vad vi ska kunna stoppa i den så att handlaren plockar bort Nutellan för att vår är bättre. Ibland lyckas det. Vi har slagit ut ett antal produkter som inte blivit någonting. Sedan är det klart att vi skulle må bra av att ha större volymer”, säger Magnus.

Bröderna Jarlebrink medger att de inte varit tillräckligt riskbenägna för att verkligen få fart på tillväxten. Att marknadsföra och sälja sig utomlands kostar mycket pengar och Mats och Magnus Jarlebrink säger att de hellre växer långsamt än ligger på natten och oroar sig över att man riskerat folks anställning på grund av någon storsatsning som kan slå snett.

 

Foto:Amanda Lindgren

Samtidigt fortsätter den starka konsolideringstrenden i branschen. Någon gång varje år kommer det propåer från större aktörer ifall bröderna vill sälja sin fabrik och framför allt varumärket. Men bröderna Jarlebrink har hittills avfärdat alla sådana närmanden som oseriösa.

”Nu i höstas var det ett investmentbolag i branschen som föreslog sig bli majoritetsägare och Nötcrème skulle bli ytterligare ett varumärke i deras portfölj. Men det vi tycker är tråkigt är att de inte bryr sig så mycket om var saker tillverkas utan bara ser ett varumärke där det är inte lika viktigt vad som står på baksidan av förpackningen”, säger Magnus Jarlebrink och fortsätter:

”Många varumärken som finns i dag kanske uppfattas som svenska men produkterna tillverkas någon helt annanstans. Så får man absolut göra om man vill! Men det borde framgå tydligare.”

Vad tycker ni själva är styrkan med er produkt?

”Man minns ju själv när man fick veckopeng och sprang ner till kiosken och handlade smågodis. Nötcrème var en favorit på den tiden, alla käkade det”, säger Mats Jarlebrink.

”Smaken är en väldigt känslig fråga för många. Naturliga råvaror som nötter smakar ju lite olika från gång till gång och det är ofta män och kvinnor i vår ålder som tror att vi ändrat receptet, för att de kanske köpt en påse Nötcrème för första gången på 30 år och inte tycker att den smakar likadant som den gjorde när de var små. Men de förstår inte att det händer en del med smaklökarna under så lång tid, receptet är detsamma som det alltid har varit”, säger Magnus Jarlebrink.

Mats och Magnus Jarlebrink.
Mats och Magnus Jarlebrink.Foto:Amanda Lindgren
Foto:Amanda Lindgren
Anders Landelius, godisfabriken Aroma.
Anders Landelius, godisfabriken Aroma.Foto:Amanda Lindgren

 

Om Printzells i Hässleholm är en representant för de minsta, traditionella godisindustrierna så finns det även fabriker i Sverige med industriproduktion av godis i större skala. I Stockholmsförorten Skarpnäck ligger Konfektyrfabriken Aroma, ett företag med anor från 1921 som är specialiserat på gelégodis. I produktbatteriet finns bland annat det klassiska gelehallonet, det sockriga alla hjärtansdag-hjärtat, hallon- och lakritsbåtar, gröna grodor och godisråttor. I Aromakoncernen ingår även en chokladfabrik i Torshälla utanför Eskilstuna samt Grevskapet Dals konfektyr i Bengtsfors, där skumgodis och gräddkola tillverkas. I Aromas logotyp finns Stockholms stadshus, något som ägaren Anders Landelius är mycket stolt över.

Att det skulle bli just godis för Anders Landelius var lite av en slump. Efter en lång och framgångsrik karriär inom revisionsjätten PWC kände han vid 55 års ålder att det var dags att göra något nytt.

”Så jag började leta efter ett riktigt dåligt företag, ett som jag kunde få på fötter och få lönsamhet i.”

Första köpet blev en konkursad chokladfabrik nära Eskilstuna. Några år senare följde Aroma i Skarpnäck. När han köpte företaget 2004 från nederländska konfektyrkoncernen Concorp brottades Aroma med allvarliga kvalitetsproblem och tonvis med godis fick dumpas på andrahandsmarknaden varje månad.

”Det visade sig så slutligen att alla problemen berodde på en felmonterad sockerpump. Det var verkligen en liten detalj som höll på att stjälpa hela företaget, men när vi väl fick ordning på det så steg kvalitén”, minns han.

Aromakoncernen omsätter i dag runt 300 miljoner kronor om året och har i någon mån tagit upp kampen med de riktigt stora. Aromas udd för att stå ut i mängden är att det är ett svenskägt företag med produktion i Sverige. Produkterna som tillverkas är i huvudsak traditionellt godis med stark nostaligkänsla. Nyligen anställdes också nye vd:n Eivind Granås samt marknadschefen Carina Norman, bägge med bakgrund från Coca-Cola. Den nya ledningens roll är att ta företaget in i en ny tillväxtfas och öka det kommersiella tänket, säger Carina Norman.

”Branschen är fokuserad på lösvikt – 60 procent av vår tillverkning är lösvikt. Men det är svårt att driva värde och varumärke med lösviktsgodis. Därför står vi inför en resa som innebär att vi måste börja förpacka mer av våra produkter, de måste ta plats i hyllan i butikerna och därmed slåss mot de riktigt stora jättarna”, säger hon.

Prismässigt är det svårt att hävda sig mot de internationella koncernerna, där även Cloetta med sin höga andel utlandstillverkning får räknas in.

”Vår marginal gentemot de internationella är deras transportkostnader, det handlar om 1–2 kronor per kilo ungefär. Därför måste vi ha en oerhört effektiv produktion och det har jag lagt mycket tid och kraft på att jobba med”, säger Anders Landelius.

Inspirationen till att ständigt orka vässa sina processer och aldrig fastna i gamla former har Södertäljesonen fått från hemortens stora företag Scania.

”Scania rationaliserade varje år tills man blev världens mest effektiva lastbilstillverkare och tjänade därför mest pengar av alla. Det är min förebild. Vill man ha kvar svenska företag med svensk produktion finns det ingen annan väg att gå än att vara effektivare”, säger Anders Landelius.

Foto:Amanda Lindgren

Att ni understryker att ni är svenska, hur väl fungerar det säljargumentet med de stora kedjornas inköpare?

”Det är inte negativt. Men de vill kanske inte erkänna att det är en fördel för oss för då vet de att vi höjer våra priser”, säger Anders Landelius med ett skratt.

Nu är godisproduktionen också hotad på grund av kriget i Ukraina. Glukossirapen som används kommer från vete, där Ukraina är en stor producent. 

”Priserna på vissa råvaror har mer än dubblats så det väntar kraftiga prishöjningar på marknaden”, säger Carina Norman. 

”Även mjölkpriserna har dragit iväg så chokladprodukterna kommer också drabbas. I dag är choklad med hög kakaohalt billigare än choklad med hög mjölkhalt. Det är galet”, tillägger hon.

Hur har konkurrenssituationen förändrats på godismarknaden under åren?

”När jag kom in 2004 fanns det runt tio svenska tillverkare, men de drevs av främst produktionsinriktade ägare som inte var superbra på marknadsföring. Antalet har sakta sjunkit, alla har inte klarat sig. Det som tog ganska hårt på branschen var pandemin där fem sålde under eller efter pandemin”, säger Anders Landelius.

Flera av företagen som försvunnit har köpts upp av större koncerner som norska Orkla och svenska serieförvärvaren Humble.

”De som finns kvar är vi och Bubs i Jönköping. Det är ett familjeföretag som har gått från noll och som är jätteduktigt, med hög effektivitet. Det finns även en chokladfabrik i Ödeshög som heter Narr och Scandi Candy i Skåne. Kolafabriken i Ronneby är också en lite mindre konkurrent. Men sedan finns inte så mycket mer svenska producenter, bortsett från startups som framför allt fokuserar på sockerfritt godis.”

”Printzells i Hässleholm var jag med och bjöd på 2007. Men de tyckte nog att jag erbjöd för lite pengar”, skrattar han.

Godisfabrikanten som själv har köpt upp den ena konkurrenten efter den andra och nu står inför en satsning på sälj och expansion säger sig inte vara särskilt intresserad av att i sin tur sälja sin verksamhet. Inte heller lockar börsen.

”Jag har tjänat en stor del av mina pengar på börsen och vet hur det funkar. Och jag är väl inte så jätteförtjust med tanke på de krav som ställs på börsföretag. Man kan absolut välja den vägen, men då måste man kontrollera det själv, som Cloetta kontrolleras av familjen Svenfelt exempelvis.”

Anders Landelius menar att risken ökar för att man tappar styrning och riktning med för många olika intressen inblandade.

”Framgångsrika företag har en strategi som de följer hela tiden, som Scania gjort. Man kan inte vimsa runt med nya ledningsorganisationer som ska joxa och hitta på saker. Det måste finnas någon som håller i så det inte blir lekstuga.”

Foto:Amanda Lindgren

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera