Annons

Han gör museum av privat konstsamling: ”Helt ointresserad av värdeökningar”

NORRKÖPING. I snart 40 år har den tidigare fastighetsägaren Mikael Ståhl bunkrat samtida konst. Nu öppnar han museum med sin egen privata samling.

”Jag vill skapa reaktioner men utan att provocera”, säger han.

Foto:Axel Öberg
Foto:Axel Öberg
Foto:Axel Öberg
Foto:Axel Öberg

Med ena fingertoppen undersöker Mikael Ståhl ett litet hål på en av väggarna i Yllefabriken, ett omtalat fastighetsprojekt i hjärtat av Norrköping. Han får genast någonting lurigt i blicken.

”Det är den här sortens råhet som jag har velat behålla genom ombyggnationen. Jag har ingenting emot att pelarna är söndriga eller att väggarna är lite trasiga. Det skapar en dynamik och nerv i rumsbildningarna”, säger han.

När Ståhl Collection invigs den 10 oktober, fem månader senare än beräknat på grund av corona, är det Mikael Ståhls privata och samtida konstsamling som står i fokus. 

”I flera månader har jag gått runt här som den enda besökaren. Det har känts som mitt eget lilla paradis. Men nu ska det bli kul att öppna upp för allmänheten.” 

På väggar och golv över 1 900 kvadratmeter återfinns utöver målningar även flamländsk vävteknik, handbroderier, silikonskulpturer och enorma kolteckningar.

”Det blir ett slags sätt att bjuda över en konstintresserad publik hem till mig själv. Någon ekonomisk succé blir det knappast, jag gör det för att jag vill visa upp konst; min egen smak helt enkelt.”

Redan 2012 visade Mikael Ståhl upp delar av sin konstsamling på Norrköpings konstmuseum. När folk efteråt kom fram på gatan och visade uppskattning föddes idén: varför inte ta det ett steg längre? Kanske ett alldeles eget museum?

”I bakhuvudet visste jag att jag ville blanda svensk konst med internationell konst, men var medveten om att man måste lägga till en nolla om man ska förvärva på den internationella marknaden. 2014 sålde vi vårt familjeföretag (Henry Ståhl Fastigheter, till norskägda Heimstaden) och jag fick på så sätt resurser att satsa på att utöka min samling.”

Totalt i sin samling har Mikael Ståhl cirka 450 verk. Sedan 1982 har han bara sålt fyra av dem.

”Jag har ingen intention att tjäna pengar på min konst. Jag är helt ointresserad av värdeökningar. Skulle jag vara inne och spekulera i konst hade jag knappast investerat i verk som är tre gånger fyra meter stora. Hur många köpare finns det på en sådan marknad? Nej, för mig ligger det meningsfulla att visa upp min samling för omvärlden.”

När började du betrakta dig själv som en konstsamlare?

”Det har jag nog aldrig gjort. Jag är outbildad och har ingen konsthistorisk bakgrund. Jag samlar på det som jag visuellt tycker om, och lär mig varefter.”

Mikael Ståhl berättar att intresset för konst och kultur väcktes redan under barndomen. När andra familjer åkte till de svenska fjällen på sport- och påsklov hade Henry Ståhl som vana att inviga sina barn i muséernas värld.

”Ofta åkte vi långa omvägar för att hitta något nytt museum i en ny stad, men vi var även på stora muséer som Chagall, Léger och Louvren. Som 15-åring var det förstås en stor upplevelse att köa för att se Mona-Lisa.”

Men det dröjde till åttiotalet innan Mikael Ståhl på allvar började köpa konst på egen hand. Avgörande för det uppblossade intresset var Sten Eriksson, vän och gallerist i framkant på den tiden.

”Jag förvärvade en hel del bra grejer från hans utställningar. Sten lärde mig att uppskatta så kallad ’svår konst’, att bra konst inte behövde bestå i figurativa, små, gulliga hus utan att det lika gärna kunde vara en målning med ett vitt streck eller en brun låda. Jag fick helt enkelt någon typ av utbildning att svälja ner svår konst, men också vad kvalitet är.”

PG Thelanders ”Pingvin 7” var det första verket som Mikael Ståhl köpte. Sedan dess har han samlat sin konst i de bostäder och kontor som han bott i och jobbat på under de senaste fyra decennierna. 

”Vissa saker har jag varit tvungen att magasinera eftersom jag inte fått plats med allt. Det roliga med samtida konst är att den inte är så uppstyrd. Varje träd behöver se inte ut som ett träd. Det handlar om frihet, om egna tolkningar, om att dra igång sitt hjärnsnurr. Med min konst vill jag skapa reaktioner, men jag är inte ute efter att provocera.”

Redan när Mikael Ståhl på åttiotalet promenerade runt i Norrköpings industrilandskap fick han rådet av Sten Eriksson att platsen var som gjord för just samtida konst.

”Han såg någonting visionärt trots att jag mest såg ruiner och tomma skal. Detta blir en förlängning av det Sten såg framför sig, som en liten hyllning till honom.”

Definierar du detta som en konsthall eller ett konstmuseum?

”Eftersom vi visar min egen samling är det väl per definition ett konstmuseum, men ordet museum låter så ambitiöst. En konsthall säger egentligen mer.”

Du fyller 65 år i november, har du funderat på att gå i pension?

”Absolut inte. Det här kan jag hålla på med tills jag ramlar av pinn. Det ger mig någonting att tänka på, att drömma om.”

 

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera