ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Entreprenör

Hälsoentreprenören missade sin egen tumör

  • "Min första tanke var att jag måste opereras och att jag hoppas att jag inte blir ett paket", berättar Victoria Boëthius om när hon först såg bilden på sin tumör. Foto: Amanda Lindgren
  • PÅ VÄG UPP. ”Jag har gått i terapi och det har gjort stor skillnad. Att stirra döden i vitögat är chockartat”, säger hälsoentreprenören Victoria Boëthius som genomgått behandling för en tumör i hjärnan. Foto: Amanda Lindgren
  • PROVRÖR. På Vegatus lämnar kunderna blodprover för att kartlägga eventuella sjukdomar. Foto: Amanda Lindgren
  • DÄMPANDE. Med hörselkåpor sänks både stress- och bullernivåerna. Foto: Amanda Lindgren
  • HÄLSOKONTROLL. Med jämna mellanrum mäter Victoria Boëthius sitt blodtryck. Foto: Amanda Lindgren

Entreprenören Victoria Boëthius var så uppslukad av att sälja exklusiva hälsokontroller åt andra att hon väntade för länge med att själv göra undersökningen.

Efter ett epilepsianfall upptäcktes en stor tumör i skallen och företagsbygget fick sättas på paus.

Under många år led Victoria Boëthius av en påtaglig huvudvärk, som hon trodde var migrän.

"Vi har migrän i familjen och huvudvärken utlöstes av ljud, ljus och stress, så jag försökte bara minimera sådana faktorer", säger hon.

Sedan 2008 hade hon arbetat intensivt med sin pappa, neurokirurgen Jörgen Boëthius, med företaget Vegatus som gör hälsokontroller i syftet att tidigt upptäcka eventuella sjukdomar och – i den mån det går – behandla i god tid. 2010 började Vegatus ta emot patienter för blodkemisk analys och undersökningar med magnetröntgen, MR, där röntgenläkaren letar efter tumörer i hela kroppen.

Tanken på att själv genomgå en MR-undersökning fanns, men Victoria Boëthius hade fullt upp med familjeliv och företagsbyggande och tyckte själv att det verkade läskigt.

"De som har funderat ordentligt på implikationerna av ett negativt besked tar ofta beskedet mycket bättre än de som inte är förberedda. Vad händer om vi hittar Alzheimers, till exempel? Det finns inget botemedel. En del av våra patienter säger på förhand att vi inte ska säga något om vi upptäcker ett problem som inte går att göra något åt", säger Victoria Boëthius, och tillägger:

"Själv funderade jag kanske lite för länge."

I augusti förra året drabbades hon av långvarig feber och plötsligt en morgon började händer och ansikte krampa i ett epileptiskt anfall. Hon lyckades be sin sambo att ringa en ambulans. Det skulle dröja två månader innan hon kom hem till döttrarna igen. En skallröntgen visade att en 3,5 centimeter stor tumör växte i hjärnhinnan på höger sida, mellan skallbenet och hjärnan.

"Jag är ju van vid att titta på röntgenbilder och det var ju inget snack om att det var en tumör. Men att det var min skalle på bilderna, det var chockartat. Min första tanke var att jag måste opereras och att jag hoppas att jag inte blir ett paket."

Tumören var lyckligtvis godartad och inte inbäddad i hjärnan och operationen gick bra. Men det var en lång väg tillbaka.

När Victoria Boëthius vaknade upp på neurokirurgen på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm var minnet påverkat och balansen saknades. Hon hade svårt att prata och kunde inte gå.

"Neurokirurgen är en jätteläskig avdelning, lite som en zombiefilm. Folk är lite komatosa i blicken, går omkring med läskiga bandage på huvudet och antingen är allt hår bortrakat eller så är det lite hårtestar. Jag tänkte bara: ’Jag har tur, jag har tur’."

Successivt kom förmågor tillbaka och hon kunde komma hem.

"Min sambo gjorde allt. Jag låg på mitt rum, och kom ned i 15 minuter när köttbullarna skulle ätas. Jag hade ständigt ont i huvudet och sov 17 timmar per dygn."

Men värst var kanske svårigheterna att tänka och resonera. Hon beskriver det som att vara i en enorm dimma och känna sig dum i huvudet.

"Det var skitläskigt att inte veta om jag kommer att bli smart igen. Men efter tre månader började det lätta."

I dag, åtta månader efter operationen, är hon fortfarande extremt känslig för ljus, ljud och intryck, som tröttar ut och ger henne huvudvärk. Hörselkåporna är alltid med och hon undviker folksamlingar och stressiga situationer.

"Jag är fortfarande virrig, stavar sämre och blandar ihop ord."

När Victoria Boëthius lades in på sjukhus drabbades även Vegatus. Hon är vd och den som såg till att nya saker hände.

"I början var jag här någon timme i veckan och drog i lite papper, men det handlade mer om att visa för personalen att jag inte var döende."

Ett stort projekt som var planerat att genomföras under hösten fick läggas på is och det som såg ut att bli första verksamhetsåret med vinst blev i stället tvärtom.

"På något perverst sätt är det smickrande att det går dåligt när jag inte är här."

Sedan 1 april arbetar hon heltid igen och mars månad blev Vegatus bästa hittills.

"Om det inte hade blivit så akut hade jag ju kunnat planera för att vara hemma och skaffa en ersättare. De allra flesta av våra kunder är företagare som har byggt upp sitt företag, de har ett fint hus och många anställda, de reser på semestrar och allt rullar på. Men de har börjat fråga sig vad som händer om de blir sjuka. Vem ska ta hand om allt då?"

Hur har du mått mentalt under den här tiden?
"Jag har gått i terapi och det har gjort en stor skillnad att kunna prata med någon. Att stirra döden i vitögat är chockartat och svårt för omgivningen att ta till sig."

Vare sig Victoria Boëthius sambo eller hennes pappa har gjort magnetröntgenundersökningen och kommer förmodligen inte att göra den heller.

”Det kanske är dumt, men jag känner mig odödlig, trots att jag är så gammal. Det är en naturlig instinkt hos människan”, säger Jörgen Boëthius.

 

 

 

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies