ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Di Weekend

Göteborgspärlan har allt en livsnjutare behöver

  • Foto: Patrik Olsson

När ett hyllat hotell har hållit öppet några år finns ­alltid risken att det tappar stilen lite och att servicen präglas av lägre engagemang. Men Göteborgs ­hotellpärla Dorsia håller sin höga kvalitet. 

Det är svårt att sätta en etikett på Dorsia. Designhotell? Boutiquehotell? Nej, inget känns rätt. Det är bättre än så. Dorsia är sin egen skapelse, säkerligen för att det är en målmedveten ägarfamilj med tre generationer av gästfrihet som har byggt hotellet. De har inte hakat på trender, utan skapat ett hotell som flyttar oss till La Belle Époque, för drygt hundra år sedan.

Att komma in på Dorsia, diskret beläget på en sidogata mellan Kopparmärra och Vallgraven, är som att kliva in i en svunnen tid. Hotellet är en formlig färgexplosion i lila, vinrött och ljusgrönt. Här finns gott om ­puffiga sittmöbler. Det är konstföremål överallt, byster och statyer. Svårstädat tänker kanske en del, men de gäster som är i Dorsiamood njuter. Textilierna är signerade Tricia Guild. Personalen jobbar i tidstypiska och individuellt olika, arbetskläder. 

  • Foto: Patrik olsson

 

  • Foto: Patrik olsson

Mycket konst finns på hotellet, både nere i salongerna och i korridorerna. Denna vinter är en del av konsten utlånad till Hilma af Klint-­utställningen på Guggenheim­museet i New York och till Waldemarsudde i Stockholm.

Det har gått sex år gått sedan Di Weekend var här senast, och betyget är fortsatt högt.

En relationsexpert skulle nog säga att man inte ska uttrycka sin uppskattning genom att jämföra med andras brister, men ändå: Det finns en hel del prestigehotell som har attitydproblem. Men Dorsia är inte ett av dem. Man blir sedd, inte tillrättavisad. Det är otvunget, inte förnämt. Bor man på Dorsia behöver man inte boka bord i restaurangen, till skillnad från andra hotell med ­prisade restauranger där hotellgästerna inte alltid prioriteras. Önskemål utöver vad som erbjuds i menyn uppskattas, inte avvisas. 

På ett weekendhotell mitt i en storstad är det inte meningen att man ska tillbringa dygnets alla timmar. Därför är det inte konstigt att det saknas rekreation (i Di Weekends betygsskala ”avkoppling”) i form av spaanläggning och andra äventyr. Men nog har Dorsia tillräckligt mycket att skänka en livsnjutare för att man inte ska behöva ta mer än en kort promenad och strax återvända till hotellet.

Baren en trappa upp är det finaste stället att tillbringa några planlösa timmar. Man får snirkla sig upp för trappan, möta ytterligare några statyer i väggnischer, slå sig ned i den höstlövsgula soffan intill någon av de många Tiffanylamporna.

Det finns en anledning till att ­Dorsia har skötts så kärleksfullt. Ägaren Thomas Petersen är sonson till den danske restauratören Sophus ­Petersen, som gjorde Lorensbergsteatern och dess restaurang till den givna mittpunkten i Göteborgs nöjesliv. Av Riksarkivets doku­ment framgår att Sophus Petersen gjorde en spikrak karriär via Bailey’s Hotel och Claridge’s Hotel i London, Grand Hôtel de Londres i Paris och  D’Angleterre i Köpenhamn. I Göteborg tog han över Grand Hotel Haglund, som osentimentalt revs i början på 1970-talet och ersattes med ett tidstypiskt fult kontorshus.

Ett liknande öde drabbade Sophus Petersen på Lorensberg. Där blev han till slut bokstavligen undanträngd när det nya storhotellet Park Avenue byggde ut, ett trist avslut efter en epok då han och sonen Bengt hade bjudit göteborgarna på underhållning av dåtidens världsartister.

Di Weekend väljer bland de många rumskategorierna och tar in i ett mindre, ”Medium Classic”, på översta våningen. Trots snedtak – och den stora och inte minst höga sängen – känns det lilla rummet ombonat. Det är bara att slå sig ned i fåtöljen och låta inredningen sjunka in. Det är enbart en vägg-tv som skvallrar om att vi inte lever när förra seklet var ungt. Hotellet kan dock gärna slänga ut tv:n, den är så tekniskt invecklad att inte ens receptionisten kunde hjälpa oss. Det tycks krävas en Chalmersexamen för att titta på en vanlig kanal.

  • Ägaren Thomas Petersen Foto: Patrik olsson

 

  • Foto: Patrik olsson

 

  • Foto: Patrik olsson

När man bor på hotell måste sängarna vara skönare än hemma. På Dorsia är de det, och vi tar reda på att de är tillverkade i Lysekil av Carpe Diem. De är dessutom tryfferade med ett större antal kuddar i turkost och kungligt gult. 

Restaurangen är Dorsias hjärta. De fasta fyra­rättersmenyerna är en fröjd att avnjuta. Enda ­minuset är att alla i sällskapet måste beställa den. När Di Weekend frågar om det inte går att plocka från andra delar av menyn, ordnar det sig dock ­efter några turer till köket.

I förrättsserveringen bjuds på hummer- och räkröra på brioche, rökgravad lax med blomkål och krabba med äpple på rågbröd, bakat ägg med löjrom och tartar på oxinnanlår på puffad fläsksvål. 

Nästa rätt är långa med blåmusslor, äpple, svartrökt fläsk och valnötter. Den rådjurssadel som kommer senare är perfekt rosa och serveras med svartrot, svarta vinbär, mandlar och brysselkål.

Från den övriga menyn får vi in en tartar med vattenkrasse, kantareller och sojamajonnäs. Och sedan en agnolotti, alltså småravioli, med smörcitronsås och tryffel.

Förvaltar arvet från farfar

I bistron, där det inte går att boka bord, finns en billigare totalmeny, 485 kronor, men också varmrätter à la carte under 300 kronor.

Göteborgs mesta krögarfamilj, nu representerad av Thomas Petersen, kan vara stolt. Han förvaltar arvet från sin farfar som en gång stormade in i staden och som i många år såg till att göte­borgarna aldrig mer skulle tvingas ha det trist.

  • Foto: Patrik olsson

 

  • Foto: Patrik olsson
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies