Den 71 kilometer långa resan mellan Västervik och Hultsfred tar en timme och fyrtio minuter att åka. En gammal orange rälsbuss gungar fram i 60 kilometer i timmen, inledningsvis genom gammalt skärgårdslandskap, förbi branta bergsskärningar och längs med sjöar som en gång i tiden var havsvikar. Ju längre in i landet man kommer, desto mer övergår naturen till typiskt småländskt landskap där åkrar blandas med gran och tallskog.
Daniel Niklasson, som kör tåget, är klädd i klassisk uniform från mitten av 1900-talet. Han tutar innan varje vägkorsning och stannar på de 18 stationerna längs sträckan, precis som när järnvägen hade sina glansdagar under första halvan av det förra seklet.
”Man kan kalla det en museijärnväg, men det är samtidigt viktigt för oss att det ska vara en genuin upplevelse där vi till exempel håller oss till en tidtabell som gör att människor kan kliva på och av längs resan”, förklarar Daniel Niklasson som har titeln trafikchef på Tjustbygdens järnvägsförening och som utgörs av ett 50-tal entusiaster som driver smalspårsjärnvägen.
Sträckan öppnades 1879 och invigdes ett år senare av kung Oscar II. De svenska stambanorna stod då klara och på många håll togs regionala initiativ för att ansluta sig. Att bygga en järnväg med smalare spårbredd var billigare. Initiativtagare och finansiärer bakom just den här sträckan var ett antal lokala bruk i bland annat Gunnebo, där det tillverkades spik, och i Ankarsrum som på den tiden var en av Europas ledande tillverkare av gjutjärnsgods, spisar och badkar. Bruken hade goda finanser och behövde transportera sitt gods till järnvägsknutar och till hamnar. Efterhand blev också persontrafiken viktig för järnvägen mellan Västervik och Hultsfred, men när resandet föll tillbaka lades järnvägen till slut ned 1984.
Men efter flera upplivningsförsök lyckades till slut eldsjälarna bakom Tjustbygdens järnvägsförening rusta upp den igenvuxna järnvägen så att tågen kunde börja rulla igen 1987.
”Allt bygger på bidrag och på ideella krafter som kan lägga ned sin tid på det här. Till exempel måste vi byta 2000 syllar varje år så man behöver knappast gå till gymmet”, skrattar Daniel Niklasson som i det civila är samhällsbyggnadschef på Västervik kommun. Han berättar att han redan som liten var fascinerad av tåg, ett intresse som nu övergått till att mer ha en förståelse för järnvägen som ett historiskt nav för det svenska samhället, en gång i tiden.
”Titta på de här stationshusen, de fungerade som post, bank och till och med utlämningsplatser för Systembolaget. Hembygdsgårdar i alla ära, en järnväg går att ta på och verkligen ge människor möjlighet att uppleva historien på ett annat sätt.”
Att tågen följer en tidtabell gör att det finns människor som använder smalspårvägen för nyttotrafik. Annars finansieras den till stor del av skräddarsydda resor för företag eller privatpersoner. Det kan handla om företagsevent eller bröllop, där tågresan blir en del av upplevelsen.
”Vi kan till exempel erbjuda en fördrink här i tåget när vi kör ett sällskap till någon av krogarna som finns längs järnvägen”, förklarar Daniel Niklasson och bromsar in tåget vid stationen i Fårhult, en liten by cirka 30 minuter från Västervik. Här finns värdshuset Gröna Tuppen i det gamla stationshuset som byggdes 1879. Ifjol tog kocken och Västervikssonen Tim Gustafsson över restaurangen som samtidigt rustades upp och bytte meny.
”Det har gått över förväntan och tåget är verkligen hjärtat i verksamheten. Förutom att det kör hit många av gästerna och så är det en attraktion när det tutar och gungar förbi precis intill borden. Då blir det helt tyst här på uteserveringen!”
Trafikanterna på smalspårvägen har ökat varje år sedan starten, undantaget pandemiåret ifjol och ett år under finanskrisen. Ett normalt år reser 15.000 personer någon del av sträckan. Ungefär hälften av besökarna är utländska varav många bor på campingplatserna längs sträckan, berättar Daniel Niklasson.
”Det finns ett stort tågintresse i Europa och vår smalspåriga järnväg är väl bevarad och även exotisk i deras ögon. Ibland kan det dyka upp älgar längs spåret. Då brukar tåget nästan välta när alla springer över till en sida!”
