ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Från fonder till film – han bryter tabut kring ”själens cancer”

  • Foto: Jack Mikrut
  • Foto: Jack Mikrut
  • Foto: Jack Mikrut

Tufft men också humoristiskt. Så beskriver Simon Settergren, till vardags på Spiltan Fonder, sin uppväxt med en schizofren far. Nu debuterar han som manusförfattare till en film om sina erfarenheter.

Med en fot i finansbranschen och den andra i filmindustrin har Simon Settergren de senaste tre åren utvecklat två parallella karriärer. Till vardags har han varit privatkundsansvarig på Spiltan Fonder. På kvällar och helger har han arbetat med den egna filmen ”Kungen av Atlantis”, en dramakomedi som går upp på bio i mars. 

”Det har varit mycket dubbeljobb, men det här var verkligen en historia jag ville berätta, för att visa att schizofreni inte bara behöver vara nattsvart”, säger Simon Settergren. 

Filmen bygger på hans egna erfarenheter av att växa upp med en pappa som har sjukdomen. Schizofreni är en psykossjukdom där hallucinationer och förändrande verklighetsuppfattningar ofta förekommer och när Simon Settergren var liten trodde hans pappa att han var just kung av Atlantis, därav filmtiteln.

”Men som liten upplevde jag att det fanns ett starkt tabu, där det hade hjälpt om andra hade trätt fram och berättat om sjukdomen, och då inte bara de mörka sidorna, utan också om humorn och självdistansen som jag upplever att min pappa har.”

Psykiska sjukdomar är något det länge talats tyst om, men de senaste åren har allt fler vågat berätta om egna erfarenheter och psykisk ohälsa. Bland dem finns flera bloggare som berättat om panikångest och depressioner, och för några år sedan gav även journalisten och Di-krönikören Maria Borelius ut boken ”Bryt det sista tabut”, där hon bland annat berättar om sin bror som gick bort som ung till följd av sin schizofreni. 

Vad tror du att tabut beror på?
”Att det är en oförutsägbar sjukdom bidrar säkert, att det generellt funnits större förståelse för fysiska än psykiska sjukdomar är också en anledning. Men schizofreni är själens cancer, som någon beskrev det på Schizofreniförbundet. Det tyckte jag var välfångat.” 

Men det var egentligen inte förrän i vuxen ålder Simon Settergren på allvar började reflektera över sin uppväxt. Som 23-åring fick han ett stipendium från Marcus Wallenbergs Stiftelse för att läsa en managementutbildning på Imperial College i London. Först i den brittiska huvudstaden kom tankarna ikapp honom.

”Det var första gången jag var ifrån min familj under en längre tid och i London läste jag med personer som kom från en väldigt trygg bakgrund. Det fick mig att inse att min uppväxt kanske inte riktigt var som alla andras.” 

Hur gick tankarna då?
”Jag insåg att jag hade känt mig ensam som barn, att jag hade känt skam och försökt dölja min pappas sjukdom för kompisar och flickvänner. Där och då blev tankarna ganska tunga att bära och antingen kunde jag låta dem banka ner mig, eller så försökte jag göra något konstruktivt av det här. Det var så jag började skriva manuset.”

Att han valde just filmmediet berodde på att han under sin studietid hade producerat några kortfilmer och haft roller i bland annat tv-serien ”Modus” och filmen ”Mamman, flickan och demonerna”, som även den handlar om psykisk sjukdom.

Kungen av Atlantis bygger på dina upplevelser, men är en fiktiv berättelse. Hur valde du vad du skulle dela med dig av?
”I början tog det emot att berätta en så personlig historia, men för mig har det varit viktigt att tackla ämnet med allvar och djup, men också kärlek och värme. Ytterst har jag velat göra en film som kan hjälpa andra i samma situation, men också få min pappa att skratta.” 

Hur reagerade din pappa på att er relation skulle bli film?
”Han var orolig, även om han förstod att jag gjorde det för att skapa förståelse. Han har också känt en slags skam över sjukdomen. Men han blev lugn när det blev klart att Philip Zandén skulle spela honom. 'Han är ju snygg ju', var pappas kommentar och när vi hade klippt filmen är det han som har skrattat högst av alla.” 

Du spelar själv sonen i filmen. Var det självklart att du skulle ha en roll?
”Nja, att det blev jag beror nog mest på budgeten och att jag var billigast”, skrattar han. 

För det är med knappa resurser som filmprojektet pågått i tre år. Manusarbetet, där han även fått hjälp av dramatikern Ursula Fogelström, finansierade Simon Settergren via ett stipendium om 125.000 kronor från Anders Sandrews Stiftelse. Han har även satsat en hel del egna pengar och tilldelades en extrautdelning ur stiftelsen Sollos pris, som förvaltas av Spiltan, som har bekostat slutproduktionen. 

”I brist på finansiering hade vi kört fast, så bidraget från stiftelsen kom väldigt lägligt. Efter att Per Håkan Börjesson ringt och berättat om det gick jag som på moln. Jag är så otroligt tacksam för att äntligen ha kunnat slutföra den här filmen, så nu lär jag aldrig sluta på Spiltan Fonder.” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer