1515
Annons

Fler jobbar längre – extra tusenlappar lockar

Allt färre går i pension vid 65. Dagens 30-åringar förväntas arbeta tills de är 70 år.

Det positiva är fler tusenlappar i pensionskuvertet. Men frågan är hur arbetstagare och arbetsgivare ska hantera ett längre arbetsliv.

Foto:Henrik Montgomery/TT

Medellivslängden ökar och vi förväntas arbeta längre. I år höjdes gränsen för när det är möjligt att börja ta ut allmän pension från 61 till 62 år. Samtidigt justerades gränsen för hur länge man har rätt att ha kvar sin anställning till 68 år, från tidigare 67 år. Pensionsåldern kommer gradvis att höjas och efter 2026 införs ett nytt begrepp, ”riktålder för pension”.

”Riktåldern kommer gradvis att höjas och kopplas till varje generations förväntade medellivslängd”, säger Kristina Kamp, pensionsekonom på Min Pension.

Den tidigare åldern att begära ut allmän pension är då tänkt att vara tre år före den så kallade riktåldern.

Detaljerna om hur riktåldern ska fungera är ännu inte beslutade, men syftet är att förskjuta gränsen för när det ska vara möjligt att exempelvis få garantipension från staten.

”I dag kan man säga att riktåldern är 65 år. Det är då du kan få garantipension och a-kassa och sjukersättning upphör. Det är då du växlar från att anses arbetsför”, säger Kristina Kamp.

Pensionsmyndigheten fick tidigare ett regeringsuppdrag att föreslå hur en livslängdanpassad pensionsålder skulle beräknas. I förslaget som då lades fram beräknades riktåldern för en person som är född 1983 eller senare att bli 70 år eller mer. Det betyder att unga i dag väntas arbeta så mycket som fem år längre än de som är i 60-årsåldern i dag.

”Det är en dramatisk skillnad. Men det finns ett gott syfte i det också. Pensionen sjunker för varje generation. När vi förväntas leva längre så ska pensionen räcka i fler år. Det blir väldigt lite pengar till slut”, säger Kristina Kamp.

Men hur mycket ger några extra år i arbetslivet? Flera tusenlappar, visar beräkningar som Swedbank har gjort. Fler år i arbete innebär att mer pengar hinner sättas av till pensionen, men också att utbetalningarna fördelas på färre antal år.

”Det kommer att få en relativt stor påverkan på pensionen och innebära högre pensioner överlag”, säger Madelén Falkenhäll, ekonom på Swedbank.

För exempelvis en grundskollärare som började arbeta vid 25 års ålder och i dag är 45 år och har en lön på drygt 35.000 kronor, skulle fyra extra år i arbete ge runt 5.500 kronor mer i pensionskuvertet varje månad.

”I stället för en pension på 58 procent av slutlönen blir den 73 procent”, säger Madelén Falkenhäll.

För en undersköterska, som började arbetslivet vid 20 års ålder och i dag är 45 år och har en lön på 29.100 kronor, ökar pensionen med 4.700 kronor före skatt vid arbete till 69 års ålder. Det innebär en pension på 80 procent av slutlönen i stället för 64 procent.

Beräkningarna är gjorda utifrån tidigare antaganden från Pensionsmyndigheten gällande riktåldrar.

Enligt Pensionsmyndighetens typfallsberäkningar ökar den totala pensionen med 6–11 procent för varje ytterligare år i arbete efter 65 års ålder.

I en undersökning som nyligen gjordes av myndigheten tillfrågades 1.000 personer i åldrarna 20 till 65 år vid vilken ålder de tror att de kommer att kunna gå i pension. Då svarade sju av tio ”när de är äldre än 65 år”. Samtidigt visar en undersökning som Kantar Sifo gjort på uppdrag av Swedbank att endast en tredjedel i åldrarna 18 till 65 år planerar att arbeta längre än till 65.

I den undersökningen svarade hälften av dem i åldrarna 55 år och uppåt att det finns fysiska och mentala hinder för att orka arbeta längre än till 65 år.

”Svårigheten är hur vi anpassar arbetslivet till det här. Den frågan har vi lite skjutit på framtiden. Vi har förstått att vi måste arbete längre, för annars har vi ingen pension att leva på, men vi har inte riktigt förstått hur det arbetslivet ska se ut”, säger Kristina Kamp.

Kapplöpning om biokol när industrin ställer om

Bureå. Biokol kan vara lösningen som gör stål fossilfritt på riktigt. Nu pågår en kapplöpning mellan flera bolag om att vara redo när de nya stålverken tas i drift. 

Marknaden för biokol i Norden bedöms vara värd fem miljarder kronor.

Det är varmt inne i den röda tegelbyggnaden i Bureå söder om Skellefteå. Förr hade Modo ett träsliperi i lokalerna, i dag finns här, lite tillspetsat, en modern kolmila. 

”Du hettar upp veden, eller pellets i vårt fall, utan att tillföra syre. På det sättet drivs fukt och volatiler, det vill säga lättflyktiga oljor ut. I grunden är det kolmileprincipen, på modernt språk kallas det pyrolys”, säger Lars-Gunnar Almryd, vd på Envigas. 

Anläggningen Bureå producerar 5.000 ton biokol per år. Med den produktionen är Envigas stora i sin nisch. Men det är en bara en procent av det biokol som industrin väntas behöva om några år. Envigas vill i ett första steg vilja bygga en biokolsfabrik som är tio gånger så stor som den i Bureå.

”Vi sitter med den största anläggningen i vår del av världen, men den är ingenting. Om vi ska vara relevanta och möta industrins behov som den spelare vi är behöver vi sätta i gång nu”, säger Lars-Gunnar Almryd.

Som i många andra diskussioner om industri och nya satsningar i norra Sverige kommer snabbt H2 Green Steel och Hybrit på tal. Med vätgas ska Sverige bli världsledande på fossilfri järnsvamp och fossilfritt stål. 

Men helt fossilfritt är inte det nya stålet. Under H2 Green Steels miljöprövning i Boden i början av juni framkom att bolaget kan bli den femte största utsläpparen av koldioxid i Sverige. Orsaken är att det kommer att behövas kolatomer i form av naturgas för att klara vissa delar av tillverkningen. 

Inte heller Hybrit, som drivs gemensamt av LKAB, SSAB och Vattenfall, vågar lova en helt fossilfri produktion. Bolaget är förteget om hur mycket koldioxid bolaget kommer att släppa ut, mängderna lär inte klarna på allvar förrän miljöansökan för Hybrits anläggning i Gällivare lämnas in. 

Det är där biokol kommer in i bilden. Med kol tillverkat av träprodukter skulle mängden koldioxidutsläpp kunna pressas ner ytterligare.

”Har du sagt att det ska vara fossilfritt krävs det något annat än fossilt kol. Även om det bara är tre procent av dagens utsläpp”, konstaterar Lars-Gunnar Almryd. 

Företaget Envigas i Bureå. Lars-Gunnar Almryd, vd.
Företaget Envigas i Bureå. Lars-Gunnar Almryd, vd.Foto:Anders Alm

Envigas är inte ensamt om att ha identifierat den här marknaden. Norska Vow Green Metals har också siktet inställt på metallurgisk industri och samarbetar redan med industrikoncernen Elkem. 

Bakom Envigas finns flera namnkunniga investerare. Joakim Karlsson, tidigare partner på Nordic Capital, är via Imran en av huvudägararna. Storägare är också investmentbolaget Concejo och bland de med en mindre ägarandel finns Karl-Johan Perssons (H&M) riskkapitalbolag Philian. 

Under våren har Envigas fört samtal med fler potentiella investerare. Målet är att få ihop en halv miljard kronor till nästa anläggning. Den nordiska marknaden bedöms vara värd fem miljarder kronor. 

Målet är att vara klar lagom till att de stora nya stålverken tas i drift under andra halvan av 2020-talet. 

”Behoven är så stora och att bygga industri tar tid. Det är så mycket som ska gå snabbt i hela värdekedjan och då måste man börja bygga så snart som möjligt. Vi måste börja nu om det ska bli något sen”, säger Lars-Gunnar Almryd. 

Under året ska bolaget bestämma var biokolsanläggningen ska placeras. Luleå är en het kandidat, men även Bergslagen och Sörmland är tänkbara alternativ. Grunden är att fabriken ska ligga nära stora kunder och att det ska finnas avsättning för den restvärme och energi som uppstår under tillverkningen. 

En annan viktig del är att anläggningen vara nära råvaran. Många branscher vill åt restprodukter från skogsbruket, som ska användas till allt från talldiesel till förpackningar, vilket kommer att bli en utmaning för Envigas och andra intressenter. 

”Man behöver tänka till strukturellt hur råvaran ska användas. Den bör användas till de mest mest förädlade produkterna först och sedan får du ut biprodukter. Är man smart tror jag det kommer finnas tillräckligt med råvara. Däremot kommer det inte att räcka om alla isolerat av varandra säger att vi ska ha si och så mycket”, säger Lars-Gunnar Almryd.

De stora ståltillverkarna är inte de enda som ser biokol som ett alternativ när utsläppen ska pressas. Även för smältverk och mindre gjuterier, som har svårt att gå över till vätgas, är biokol högintressant. Det pågår även försök med inblandningar i plast och gummi, exempelvis i bildäck. 

”Flera biltillverkare pratar inte bara om fossilfritt stål utan om att slutprodukten ska vara fossilfri. Då är det inte bara stål, utan aluminium, plaster och alla möjliga grejer där man vill byta ut kolatomer”, säger Lars-Gunnar Almryd.

 

 

 

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera