Att enkelt ta sig ut på kalfjället, utan att behöva vandra de sega kilometrarna genom björkskog från en fjällstation, är det som blir avgörande för att vi testar husbil under semestern. Vi längtar till fjällens vyer och tystnad och att få introducera det för femåringen. För att det ska ge mersmak för framtida långvandringar väljer vi lightversionen - att fjällvandra på fyra hjul längs med Vildmarksvägen.
Den 50 mil långa vägen går i en cirkel genom norra Jämtland och södra Lappland, nära norska gränsen och genom orter som Vilhelmina, Dorotea och Strömsund - ett område och en natur som också förevigats i Kerstin Ekmans deckarklassiker ”Händelser vid vatten”. Vägen byggdes 1969 för transporter till och från Bolidens koppargruva på Stekenjokkplatån, som dock lades ned 1988. Det blev en av Sveriges högsta asfalterade vägar, med en högsta punkt på 876 meter över havet, och det är dessa 16 kilometer ovanför trädgränsen som gör Vildmarksvägen smått unik - det finns många parkeringsfickor att ställa husbilen på. Sedan är det bara att kliva rakt ut på kalfjället.
Att köpa husbil är en trend som varit på uppåtgående i många år nu. I början av 2000-talet nyregistrerades runt 1.000 husbilar per år i Sverige - idag är siffran över 6.000 per år. Friheten att kunna stå nästan var man vill med alla bekvämligheter till hands är husbilens usp - unique selling point - och numera tillverkas husbilar med all tänkbar lyx. Inbyggt wifi, ismaskin, storbildsskärm och i de största modellerna till och med plats för en liten personbil.
Vi har dock ingen lust att lägga upp nästan en miljon kronor på ett bräde, utan hyr efter lite research en husbil privat via Blocket. Men det gäller att vara ute i god tid - vi bokar i februari och då är många husbilar redan upptagna under de mest eftertraktade veckorna i juli. Sedan kan vi bara slappna av och se fram emot en veckas semester där boendet och transporten redan är fixad, och där vi egentligen inte behöver passa någon tid utom återlämningen till ägaren.
Det är något av ett spektakel i sig att bli med husbil för första gången - man ska bekanta sig med många praktiska saker som hur tankar töms, sängar fälls ihop, hur toaletten fungerar och hur man får bilen att stå plant för natten så att man inte sover i lutning. Förvisso har Folksam under sommaren kritiserat husbilar ur barnsäkerhetssynpunkt, men för barn är det ett uppskattat och äventyrligt sätt att semestra. Vår femåring njuter av de fiffiga lösningarna och att vi alla är tillsammans på ett litet utrymme i en hel vecka. Hon gör det till en vana att lära känna våra närmsta husbilsgrannar vart vi än kommer, så att hon både kan inspektera deras husbilar och bjuda in dem till vår. ”Jag sover i en säng som hissas ned från taket, vill du se?”
Ägaren till vår hyrda husbil uppmanar oss att ta det lugnt och vi förstår snabbt vad han menar. Själva körningen är problemfri - husbilar är byggda på samma platta som små lastbilar och är lättkörda, men tar upp större volym. Helt klart rullar de bäst runt 80 km/h.
Vi börjar bekvämt med att stå första natten hos bekanta i Sundsvall. Andra natten blir veckans enda på en fullskalig camping - i Vilhelmina - för att proviantera och ha möjlighet att tömma latrin och gråvatten, och fylla på färskvatten och diesel. Det är en typisk logistisk sak som är viktig att hålla koll på under en husbilssemester så att man kan gå på toa och diska som vanligt. Med rätt tankar tömda respektive fyllda rullar vi äntligen ut på Vildmarksvägen, där det hörs på namnet att det är långt mellan faciliteterna.
Kommunerna i Strömsund, Dorotea och Vilhelmina har tillsammans skapat konceptet Vildmarksvägen och det finns gott om turistinformation för den som ska ta sig runt dessa 50 slingriga mil. Lägg därtill ganska många mil till sevärdheter som är avstickare från själva vägen - vilket är ett inte oansenligt antal. Här finns blå sjöar med fint fiske, gott om vandringsleder varav en del går förbi övernattningsstugor, vattenfall, samevisten, grottor och - så klart - kalfjället. Enligt turistbyrån i Vilhelmina är 3-5 dagar lagom för att ta sig runt Vildmarksvägen. Med tanke på hur mycket här finns att se, som dessutom ligger lite avsides, är 5-7 dagar mer lämpligt i vårt tycke.
Delar av vägen går genom flack skog, men lika ofta går den kant i kant med en spegelblank sjö, tvärs över en fors eller så högt att hela vindrutan är ett vykort över snötäckta fjäll.
Den samiska kyrkstaden Fatmomakke är en avstickare men också en av veckans höjdpunkter. En sällsam stillhet råder över det välbevarade området som nås en kort promenad från den enkla ställplatsen precis intill en porlande fors. Här finns kåtor, kyrka och bostadshus med en vidunderlig utsikt över Kultsjön och Marsfjället. Och mygg. Inte en invasion, men trots myggnät och stängda dörrar nattetid vaknar vi ändå till surr och nya myggbett varje morgon. En googling senare förstår vi att rutinerade husbilsresenärer klistrar myggnät även framför luftventilerna.
Mitt i veckan är vi så äntligen på kalfjället och Stekenjokkplatån. Att befinna sig ovanför trädgränsen är alltid en speciell upplevelse och inte minst blir det påtagligt för femåringen, vars utsikt från baksätet inte längre skyms av tät björkskog.
Vintertid är Stekenjokkvägen stängd på grund av stora snömängder. Varje vår plogas den inför öppningen i juni, och då är det ofta flera meter höga snöväggar på varje sida. I juli har mycket av snön smält undan, men det finns ändå gott om den och det är bara att hoppa ur bilen och starta ett snöbollskrig. Snödrivorna ska dock beträdas med försiktighet, särskilt av barn - ofta rinner vattendrag under dem och på vissa ställen trampar man igenom.
Här finns oändliga möjligheter till fjällvandring - både ledad och oledad. Men tänk på att rakt över platån går gränsen mellan Lappland och Jämtland, och på den jämtländska sidan finns sedan 2018 ett stort fågelskyddsområde som inte får beträdas alls under perioden 10 juni till 10 juli - värt att ha i åtanke vid planeringen.
Vi ställer husbilen på en av många parkeringar längs vägen och tar sikte på att följa den isblå Jetnemforsen uppströms. Då har vi det mäktiga och snötäckta fjället Sipmehke som fond, som också markerar gränsen mot Norge.
Att vi får lägga lite tid på att klura ut hur vi ska vada över den första och bredaste bäcken innan vi verkligen kommer iväg, är inget minus för femåringen som älskar den hoppvänliga terrängen längs med vattendraget. Resten av dagen vandrar vi både nära forsen och högt upp på kullarna intill, lite beroende på var det fläktar mest. Det är lättvandrat, nästan torrt och mycket vackert. Vi kommer inte så jättelångt, men det spelar ingen roll när vi ändå är mitt i fjällvykortet som vi längtat så efter. Några godisbitar, en liten skattjakt och en stormkökslunch med köttbullar och makaroner håller allas motivation uppe.
Natten tillbringar vi på Vildmarksvägens närmast legendariska ställplats, vid det som är den nedlagda koppargruvan. Här har man 180 graders utsikt över fjällkedjan och ett 20-tal husbilar har redan ställt sig på första parkett med högersidan och ett möblerat uterum mot utsikten. Vi väljer en mindre grusplan lite högre upp och lär oss av de mer rutinerade grannarna att det finns ett begrepp för att ställa husbilen helt plant: att ”stå i våg”. Den kvällen ligger vi i den sköna dubbelsängen längst bak i bilen och ser solen gå ned bakom de norska fjällen klockan 22.35.
Vägen vidare söderut mot sjön Jormvattnet är svindlande vacker. Vi betalar 50 kronor för att tömma tankarna och fylla på färskvatten. Tyvärr är alla fiskebåtar uthyrda, men vi får låna ett metspö och efter finfika med våffla och hjortronsylt tar vi oss till Hästplutten - en liten brygga där enbart barn får fiska och det utan fiskekort.
Vi fixar lunch i husbilen längs vägkanten, men sedan gör vi en rejäl miss. Ett av Vildmarksvägens absoluta måsten - det 42 meter höga Hällingsåfallet - ligger inte alls längs med Vildmarksvägen utan på en parallell väg på andra sidan av en väldigt långsmal sjö. Eftersom vi missar avtagsvägen i Gäddede med flera mil blir det en lång omväg och femåringen meddelar att hon ”inte pallar”. Istället blir det glass vid en folktom lanthandel och natten tillbringas på naturcampingen Gubbhögen, som vi hittar via appen Ställplatser. Naturcampingar drivs ofta ideellt och med enkla faciliteter, men det gör oss inget att stå utan el när det är lugnt, rent och utsikten är en 14-gradig blank sjö.
Det blir också vårt sista stopp på Vildmarksvägen innan det bär söderut genom Jämtland och Dalarna. Efter hemkomst räknar vi ihop till 220 mil i bil på en vecka. Det är i mesta laget, men eftersom själva husbilsgrejen har varit ett äventyr i sig får det vara OK och räknas som nybörjarmisstag. Det samtliga i familjen har saknat är möjligheten att någon gång stå två nätter på samma ställe och hinna njuta ordentligt. I övrigt har vi alla ovanligt mycket att berätta om semestern för nära och kära.
Nästa gång hyr vi en husbil som redan befinner sig närmare resmålet och tar tåget eller flyget dit för att ha mer tid på plats.
