1515

Eriks väg till sig själv inviger World Pride i Malmö

Glåporden blev allt grövre, ångesten allt värre och i tonåren tillkom sexuella övergrepp och självmordsförsök.

På fredag inviger Drömprins, dokumentärfilmen om Eriks långa vandring från flicka med konstant äckel till pojke och acceptans, World Pride i Malmö.

Jessica Nettelbladt har regisserat filmen Drömprins om Eriks resa från kvinna till man.
Jessica Nettelbladt har regisserat filmen Drömprins om Eriks resa från kvinna till man.Foto:Press

 ”Jag har känt att något är fel så länge jag kan minnas, men hade inte ord på vad det var”, säger Erik.

”I elvaårsåldern såg jag en outsiderdokumentär på tv, hörde för första gången om transsexualism och könskorrigering och undrade: ‘Kan det vara det?’. Jag hade en så stark önskan om att jag skulle ha varit född pojke, inte flicka.”

Erik växte upp som flicka med syskon, föräldrar, mormor och polska som hemspråk i Rosengård, Malmö.

Han försökte haka på jämnåriga, men förblev mobbad, utstött och blyg. I 14-årsåldern utsattes han för sexuella övergrepp av en pedofil. Övergreppen pågick i två år via manipulativa lockrop om kärlek och tillhörighet. Därefter blev han än mer äcklad av sig själv och började med självskadebeteenden. Mörkret tycktes bottenlöst och Erik tappade livslusten.

Men i gymnasiet hände något. Hans klasslärare berättade om sin elev för sin vän Jessica Nettelbladt, känd för tidigare dokumentärer om utsatta människor. Ett skolbesök och en provspelning senare kom dokumentärfilmaren att följa Erik i över tio år.

Stillbild ur filmen Drömprins, Erik med flickvännen Martyna
Stillbild ur filmen Drömprins, Erik med flickvännen MartynaFoto:Press

I Drömprins får åskådaren dela Eriks glädje när han som 19-åring får diagnosen könsdysfori, vilket är sjukvårdens klartecken för terapi och medicinsk behandling med hormoner och operationer för att korrigera den fysiska kroppen till den mentala könsidentiteten. Därav uttrycket könskorrigering, inte könsbyte.

Filmen visar villkorslös kärlek men också Eriks svärta, hans ständiga sökande och anhörigas förtvivlan och vanmakt, som pappans oro för att han ska ångra korrigeringen senare i livet eller när hans mamma får höra om sexövergreppen, flera år efter att de ägde rum.

”Det finns mycket för många att känna igen sig i filmen – sökandet efter identitet, psykisk ohälsa och utanförskap”, säger regissören och producenten Jessica Nettelbladt och hoppas att dokumentären ska öppna för samtal kring svåra existentiella frågor.

”Framförallt handlar filmen om kampen om att acceptera sig själv och tro på att omgivningen kan älska dig som du är.”

Att vara älskad för den man är är inte alltid till fyllest, inte om man inte älskar sig själv som man är, framhåller Erik i filmen. Könsdysfori handlar om ett psykiskt lidande när den egna könsidentiteten inte stämmer överens med det kön som personen tilldelades vid födseln.

”Det är som att man är i ett fängelse i sin kropp. Huden brinner. Samtidigt finns ett konstant äckel och en inre röst som aldrig är tyst”, säger Erik.

Efter tio års behandling är han i stort sett klar med sin fysiska behandling, men den inre rösten gnager fortfarande, om än inte lika högljutt som förut.

”Såret har slutat blöda. Det kommer aldrig att försvinna helt men kan bli ett bleknande ärr. Tryggheten i att andra älskar och tror på mig bygger trygghet inom mig. Jag kan leva på det, även i vitamin D-bristtider.”

Han har i periodvis levt ut sina känslor i sitt konstnärskap, lergubbarna som han kallar sina uttrycksfulla figurer i keramik.

”Konsten är väldigt viktig för mig. Den lugnar mig och ger mig lycka.”

Erik gav sig iväg på en lång pilgrimsresa, han har trott på Gud sedan 20-årsåldern och finner viss tröst i religionen:

”Jag kan inte be för att få något. Jag kan bara be om att få energi och ork att kunna lämna det som jag varit med om och komma dit jag vill.”

I dag är Erik full av idéer. Han vill bland annat göra en animerad kortfilm om alternativ kommunikation med förskolan där han arbetar som resurspersonal för barn med neuropsykiatriska diagnoser som adhd och autism.

Andra funderingar är att jobba med nya konstmaterial som textil, trä och metall och att använda sin odlingslott till att odla fiberväxter, spinna och väva tyg till kläder.

”Min väg behöver inte vara rätt för andra, men jag tror att själen kan läka även om kroppens minnen fortfarande gör ont”, säger Erik.

Ärr behöver inte bara vara av ondo. Kan du se dina ärr som en tillgång, något att vara stolt över?
”Ja, nu kan jag det. Jag tror att allas ärr kan läka och blekna, och livet bli levbart till slut.”

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?