Solen har bara någon timme kvar innan den sjunker ner bakom Ottfjällets bredkantiga silhuett. Högsta punkten, Östertoppen, mäter 1265 meter över havet. Nedanför fjället den istäckta Ottsjön som delar namn med byn intill. Runt Ottsjö finns fjäll i alla riktningar: Hållfjället, Grofjället, Välliste och Hottögsfjället rundar byn i de andra riktningarna.
”Jag kände till Ottsjö och hur vackert det var här, att det var den bästa platsen i Åre kommun. Jag ville gärna hit, men det fanns redan en verksamhet här. Men under sorgliga omständigheter blev det så ändå”, säger Richard Rees som nu bor här med sin fru Claire.
Ottsjö är, med sina runt 80-90 invånare, en företagstät by. Här finns förutom makarnas företag Wild Spirit Dog Sledding and Bushcraft också en Ica-butik, ett mikrobryggeri, ett fjällhotell och några hundra fritidshus. Byn ligger i södra Årefjällen, mittemellan Trillevallen och Vålådalen.
”Den här 360-gradersvyn finns ingen annanstans. Vi är nära Åre, nära tågstationen, en timme från Östersund och två timmar från Værnes flygplats utanför Trondheim”, säger han.
Det är åtta, snart nio, år sedan Richard Rees flyttade till Sverige från Wales.
”Min ursprungliga plan var att åka till Alaska och leva min dröm där”, säger han.
Men efter att ha besökt sin bror i södra Sverige och hållit några kurser i vildmarkskunskap i Jokkmokk blev det Sverige, ett närmare alternativ för drömmen om vildmarken.
”Här är det enklare för vänner och familj att hälsa på”, säger Claire.
Hon och Richard träffade varandra genom jobbet:
”Jag undervisar människor om naturen, växter, botanik och i stenålderskunskap. Det var så jag och Claire möttes”, säger han.
Hon drev sitt eget företag i Storbritannien och skötte det praktiska kring hans kurser. Han bjöd över henne på en ”Ryan Air-date” i Sverige:
”Den fjärde april har jag varit här i åtta år. Det är galet hur länge det är. När jag tänker på hur vi började och var vi är nu – vilken resa det har varit”, säger hon.
”Vi har gjort reklam för Volvo, Airbnb, Visit Sweden, varit med i en tv-dokumentär och köpt upp tre företag. Nu bor vi i Ottsjö och har en stor kennel – allt detta på åtta år”, säger Richard.
Tillsammans flyttade de till Huså i Jämtland med 20 000 kronor på kontot och 21 hundar. Att driva företag i ett främmande land har varit tufft med myndighetskontakter och regelverk på svenska.
”Man blir inte rik på att ha hundar, det är mer av en livsstil”, säger Richard.
”Det var mycket blod, svett och tårar men verksamheten växte för varje år”, säger Claire som förutom att driva företaget även jobbar på byns fjällhotell. Hennes drivkraft är att ge gästerna en fin upplevelse och se till så att all organisation runtom fungerar.
I tv-dokumentären ”Escape to the wild” som producerades av brittiska Channel 4, och senare också visades i SVT, fick tittarna följa fyra brittiska familjer som lämnat sina liv i Storbritannien för en främmande vildmark. Programledaren Kevin McCloud, bekant från Grand Designs, gav den jämtländska naturen samma dramatiska berättarröst som den chilenska regnskogen. Då bodde Claire och Richard i en stuga utan el och vatten i väglöst land utanför Huså på Åreskutans nordsida.
”Att bo i stugan var verkligen fint. Vi levde livet i vår egen takt. Nu när vi bor här är allt mycket stressigare”, säger Richard.
Han beskriver livet i stugan som långsammare och mer meningsfullt, men också hårdare.
”Det finns något i det hårda livet som är bättre för själen. Man uppskattar en sån sak som att gå ner till floden, hämta vatten i nattens tystnad under norrskenet. Det är lite annorlunda än att vrida på kranen”, säger Richard.
Efter tv-dokumentären strömmade kunderna till allt mer. Helt plötsligt gick ägaren till slädhundsföretaget i Ottsjö bort. Verksamheten skulle säljas omedelbart och för tre år sedan tog de ett snabbt beslut att lämna Huså och fortsätta en utökad verksamhet i Ottsjö. De bor i lägenhet nu men ser den som en parentes på väg mot ett eget hus på mark intill kenneln. Som stugan i Huså, fast lite modernare.
Inbäddade i skogen i början av byn bor hundarna. 74 stycken, två och två i varje inhägnad. Nyfikna nosar sticker ut genom staketen. Blå och bruna intensiva ögon mäter oss besökare med blicken. Ska vi ut och åka? Cirklar runt i sina fyrkanter. När Sarreq och Lego får komma ut är skallet öronbedövande. Välj mig också! Utom åldermannen i svartvit päls som oberörd av uppståndelsen lunkar runt i mittgången och håller koll:
”Han har jobbat hårt i hela sitt liv, så han kan göra lite som han vill”, säger Claire och ler.
Alla hundar har sina egna personligheter. En ljus tik går runt på bakbenen, lite som en människa med hundhuvud och när det är matdags hoppar hon som en känguru. I en egen inhägnad med koja bor Utah och hennes fyra valpar som bara är några veckor gamla. Små svartvita sötnosar i mjukaste mjukt. Det är svårt att tänka sig att de kommer att växa upp till de fullstora starka och samtidigt smidiga hundar som vi ser runt om oss, siberian och alaskan huskies, som kan dra många gånger sin egen vikt.
Hur hundarna är placerade framför släden är noga utvalt. Först kommer ledarhundarna som kan följa kommandon för vänster och höger och kan leda hundspannet rätt. Efter dem kommer ”swing”-hundarna som hjälper ledarhundarna. Sedan kommer laghundarna i mitten – de som bara gillar att springa. Sist i spannet springer ”wheel”-hundarna som är starka och stabila hundar som inte störs av att ha en släde precis bakom svansen. Det går redan att se skillnad i valparnas personlighet.
”När vi ropar på dem håller sig den lilla svarta valpen alltid långt fram. Hon kommer att bli en bra, intelligent hund. Som Polaris, en av ledarhundarna, som från sex månaders ålder alltid velat arbeta”, säger Claire.
Richard Rees intresse för djur, natur och människans möjlighet att leva i och av naturen har han haft med sig sedan han var liten.
”Jag har jobbat med hundar sedan jag var tolv. Jag jagade med hund och hök innan jag började med huskies,” säger han.
Där fick hundarna dra en vagn i brist på snö. Kurserna i vildmarkskunskap höll han redan då men den huvudsakliga sysselsättningen i Wales var hans företag som rengjorde soptunnor.
”Det kändes som att jag levde fel liv”, säger han.
Hans två barn har bott kvar i Wales, men för två år sedan flyttade hans son, som nu är 18 år, till Ottsjö och går gymnasiet i Järpen. Hans dotter, som är yngre, bor i Wales med sin mamma.
På vintrarna går direktflyg mellan Östersund och London vilket förenklar hemresor – och bidrar till inresande turister. Gästerna kommer från hela världen och många från Storbritannien. Eftersom Claire och Richard är brittiska medborgare har de funderat på hur Brexit kommer att påverka dem – men är mer oroade över den hittills varma vintern och hoppas på mer snö och kallgrader.
”Vi har nog med att bekymra oss över snön”, säger Claire.
Förförra året var vintern mycket värre än årets vinter, medan förra säsongen var fantastisk med mängder av snö. Den här säsongen började bra men i mitten av februari är snötäcket tunt.
”Det blir mer oförutsägbart för varje år”, säger Richard.
Sämre vintrar kräver färre hundar och att minska flocken sker inte i en handvändning.
Några besökare som ska ut på skog- och sjöturen nästa dag tittar förbi. Det är en kortare men uppskattad tur som utgör ett komplement till den längre turen med de vidsträckta vyerna på Hållfjället intill.
Den sena eftermiddagssolen som fortfarande spelar mellan granarna runt hundgården betyder att vårvintern närmar sig. Richard ler åt ett minne från en vårvinterdag när han precis flyttat till Sverige:
”Vid busshållplatserna såg jag hur alla blundade och vände sina ansikten mot solen. Jag frågade min bror varför och han sa: Det kommer du att förstå en dag. Så en dag körde jag min släde i Huså på baksidan av Åreskutan där det är mycket skugga. Jag kom ut på en stor myr och så kom solen och jag ’ååh!’ – nu förstår jag”, säger han och vänder ansiktet mot solen.
