ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS
Mitt bolag bidrar

Di på Lesbos: Skolan ljusglimten i lägret – ”enda sättet att ta sig vidare”

  • Foto: Josefine Stenersen
  • Foto: Josefine Stenersen
  • Maryam som bor i familjelägret Kara Tepe på Lesbos. Foto: Josefine Stenersen.

I familjelägret Kara Tepe på Lesbos bor de mest utsatta flyktingarna. Tillvaron är en lång, sysslolös väntan på att kunna starta ett normalt liv, men för barnen är skolan ljuset i tunneln.

På den grekiska ön Lesbos beräknas det finnas drygt 3.000 barn i lägren Moria och Kara Tepe. Många av dem har varit på flykt under lång tid, och har varken haft tillgång till skola eller sjukvård. Många lider också av posttraumatisk stress och vart fjärde barn har uppvisat självskadebeteende.

Kara Tepe på den sydöstra av Lesbos var från början en tom olivlund. Under den största flyktingströmmen 2015, när det kom i snitt 10.000 flyktingar och migranter till Lesbos varje dag, var det här som de blev registrerade. 

I dag är Kara Tepe ett familjeläger som drivs av Lesbos kommun. Bara några kilometer härifrån ligger det ökända och överbefolkade lägret Moria, som det flera gånger har refererats till som ”helvetet på jorden”. 

Skillnaderna är slående, Kara Tepe känns mer som en lugn liten by, med avsevärt bättre förhållanden än i det kaotiska Moria. 

Kara Tepe är hem till de flyktinggrupper som bedöms som mest utsatta: ensamstående kvinnor med barn, människor med funktionsnedsättningar och äldre. Här bor 1.340 människor, varav runt cirka 700 är barn. 

En familj delar på ett så kallat containerhem, med våningssängar och en soffa. Elförsörjningen kommer bland annat från solceller och containerhusen har också luftkonditionering.

”I början hade vi ett stort inflöde av flyktingar. Nu är det mer stabilt, men vi har en stor befolkning, det är fullt överallt”, säger Manos Hatzelis, chef för verksamheten i Kara Tepe. 

Till skillnad från Moria bevakas inte Kara Tepe av polisen eller armén, även om området är inhägnat.

”Det jätteviktigt för de här människornas psykiska mående att här inte är någon som är beväpnad eller patrullerar på det sättet. Vi har också försökt göra så mycket som möjligt färgglatt. Prioriteten här är utbildning för alla barn. Det är det enda sättet för dem att ta sig vidare i livet sedan”, säger Manos Hatzelis.

”Som ni kan se odlar folk grönsaker och källsorterar, vilket på ett sätt är positivt. Samtidigt är det tragiskt, för det innebär att de är kvar här väldigt länge.”

Lesbos har blivit något av en vänthall efter att EU och Turkiet skrev sitt avtal 2016, som syftade till att minska antalet flyktingar som tar sig från Turkiet och vidare in i EU. 

Asylprocessen är utdragen, och flyktingarna får vänta månader, ofta år på sina asylintervjuer. Livet i lägren blir en lång väntan på att kunna starta ett normalt liv. 

För barnen som bor i Kara Tepe är den stora ljusglimten möjligheten att gå i skola och leka fritt i lägret.

SOS Barnbyar bedriver förskola, förberedande skola, läxhjälp och familjestärkande stöd i Kara Tepe. Skolan och förskolan är öppna sex dagar i veckan och har anställda lärare och specialpedagoger.

Drygt 150 av barnen i lägret deltar i någon av SOS Barnbyars verksamhet. En del av barnen går i grekisk skola, och hjälporganisationen erbjuder ytterligare stöd för att minimera risken att barnen hoppar av skolan.

”Utbildning är ett nyckelverktyg för att få någon slags normalitet igen. Skolan ska vara en del av varje barns liv, och det är det lättare sättet att lära, uttrycka sina drömmar, sina rädslor, sin oro och sina svårigheter”, säger Popi Gkliva, programansvarig för SOS Barnbyar Grekland.

”Samtidigt är skolan en del av en helande process där kompisar, vänner och pålitliga vuxna arbetar tillsammans för att nästa generation ska växa upp och ha ambitioner om en bättre värld.” 

Maryam är tolv år och talar sju språk. Hon växlar flytande mellan grekiska, engelska och arabiska, men pratar också dari, pashto, urdu och hazargi. 

Hon har bott i Kara Tepe några månader tillsammans med sina föräldrar och fyra syskon.

”Jag vill bli läkare och hjälpa människor. Vi bodde i Moria i tre månader. Det var inte så bra. Det var väldigt stökigt”, säger Maryam.

Vad tycker du annars om att göra i lägret?
”Lära mig saker! Jag gillar att gå till skolan. Hur ska jag annars kunna bli läkare?”

 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer