”Jag skiter i vad folk tycker. Jag ska resa, festa, dansa, leva. Jag vet att Marley skulle vilja att jag var lycklig.”
Så lyder en av skådespelaren Lo Kauppis repliker i teaterföreställningen ”Mammorna”. Hon spelar ensamstående mamman Maritha som är 46 år gammal och bor i Stockholmsförorten Farsta. Maritha har långa fixade ögonfransar, fylliga läppar och lösnaglar i pastellfärg. Hon flyttade till Stockholm själv som sjuttonåring från Trosa, för att festa och lära känna nya människor. Hon identifierade sig snabbt med förorten. 1995 föddes hennes son Marley och 2015 blev han mördad.
”Jag är tacksam över att jag får gestalta henne. Hon slår hål på alla myter om hur en sörjande mamma beter sig och har en enorm energi”, säger Lo Kauppi.
Lo Kauppi är skådespelare, författare och regissör. Hon är just nu aktuell med boken ”Två vita dvärgar”, som är en uppföljare till hennes självbiografi ”Bergsprängardottern som exploderade”. Den handlar om hennes klassresa men också om hennes trassliga bakgrund, där hon bland annat fastnade i missbruk. Hon är från minoriteten som talar meänkieli, eller tornedalsfinska, och är uppväxt i arbetarklassen, med en pappa som drack och en pojkvän som hon är tacksam att hon lyckades slå sig fri ifrån.
”Maritha skaffade barn med en kriminell man och hade jag inte lyckats bryta mig loss från mitt tidigare liv hade jag förmodligen också gjort det. Jag känner ett väldigt starkt släktskap med henne.”
”Mammorna” är en föreställning som fritt bygger på Alexandra Pascalidous reportagebok med samma namn. Regissören Sunil Munshi sätter tillsammans med skådespelarna Maria Salah, Chatarina Larsson, Gloria Tapia och Lo Kauppi upp en dramatisering om våld, frustration och kamp. De fyra skådespelerskorna ger röst åt Carro, Entasar, Katri och Maritha, fyra förortsmammor som alla förlorat sina söner. Under förra hösten har föreställningen, via Riksteatern, turnerat runt om i Sverige och blivit varmt mottagen.
Hur kommer det sig att ni använder mammornas riktiga namn?
”För att mammorna själva ville det. Jag är väldigt glad för det, jag hade inte kunnat spela Maritha utan riktiga Marithas välsignelse. Att hon är okej med min tolkning av hennes sorg är en förutsättning”, säger Lo Kauppi.
Scenen består bara av ett vitt golv, blinkande ledskärmar och fyra stolar som skådespelarna står, ligger och sitter på. Föreställningen bygger till stor del på monologer, där var och en av mammorna får tala ut och berätta. De samtalar om händelserna kring sina söners död, hur en skjutits ihjäl mitt i natten och hur en annan mördades i den rasistiska skolattacken i Trollhättan. Vad mammorna, utöver sina söner, har gemensamt är att de alla kommer från förorten, men från olika platser i Sverige. Bortsett från det är de inte alls lika, varken i sina personligheter eller i hur de väljer att hantera sin sorg.
”Det är dags att mammorna får ta plats, att vi får berätta deras historia. När man pratar om mord i media ska det vara så lättklickat, med vapen, kriminalitet och uppgörelser. Mammornas perspektiv är så mycket djupare, vi har mycket att lära av dem”, säger Lo Kauppi.
Och ämnet kunde inte vara mer på tapeten. I våras kom boken ”Tills alla dör”, skriven av journalisten Diamant Salihu och som handlar om gängvåld och dödsskjutningar i förorten. I vintras kom en dokumentär på samma tema. Enligt polisens statistik dog 46 personer under 2021, i totalt 330 skjutningar. Debatten i media och bland politiker går varm, och enligt Lo Kauppi skenar den allt för ofta iväg och diskuterar ämnen som inte borde ha med saken att göra. Hon menar att många gånger hamnar fokus automatiskt på invandring när man talar om sådana mord, eftersom många av dem sker just i förorten.
”Man ser inte att de flesta pojkar som skjuter ihjäl varandra är födda i Sverige. Jag tycker att det är märkligt att man inte pratar mer om vad vi som samhälle har skapat med ekonomiska klyftor, segregation, osäkra arbetsvillkor och rasism samt hur vi kan förändra det.”
Lo Kauppi hoppas därför att ”Mammorna” kan bli en ögonöppnare. Föreställningen levererar inga svar eller lösningar, utan är istället ett kärleksfullt och öppenhjärtigt möte med fyra mammor som upplevt något av det svåraste man kan vara med om.
”Förhoppningsvis går publiken hem och känner att det är våra barn som är mördade, att vi alla bär ansvar.”
Lo Kauppi har en rad liknande projekt i ryggen, däribland ”Tjuvheder” där hon spelade en missbrukare som förlorat vårdnaden. Hon har även skrivit och regisserat ett antal pjäser, nu senast en dramatisering av Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas”. Hon diskuterar gärna och öppet kring stora ämnen, vilket lett till att hon inte bara hyllats utan även mottagit hot och hat.
Men när det kommer till hennes konstnärskap kommer hon inte att tumma på vare sig äkthet eller ärlighet och hon kommer aldrig sluta vilja belysa det som är fel i samhället. Därför önskar hon att ”Mammorna” ska översättas så att de kan turnera vidare med den utanför Sveriges gränser.
”Ämnet är tyvärr aktuellt i många länder och jag tror att många skulle må bättre av att höra mammornas röster istället för att läsa fler löpsedlar om gängvåld.”
