På en obebyggd tomt i centrala Malmö har det anlagts en parkeringsplats. Det är en småtrist och anonym plats, som få ens hade noterat, om det inte hade varit för två gigantiska målningar som lyser upp husväggarna intill bilarna. Bakom det ena konstverket, som visar en kvinna med en bläckfisk i händerna, står den internationellt kända muralmålaren Natalia Rak från Polen. Den andra väggen har målats av den lokala konstnären Ola Kalnins, som vuxit upp bara några kvarter bort från platsen.
”Det är så vi vill jobba, både med lokala konstnärer som vi hjälper i deras karriärer och med internationella kändisar. För sådana finns även i vår konstvärld”, säger Daniel Wakeham, en av grundarna till Artscape.
”Inga svenskar har blivit riktigt världskända än men det kommer, vi ligger bara lite efter många andra länder inom den här konstformen”, lägger Tor Hedendahl till, den andra personen i den duo som startade Artscape för sex år sedan.
De är gamla skolkompisar som hade tappat kontakten. När de sågs igen jobbade Daniel Wakeham i London för multinationella företag som ville marknadsföra sig med hjälp av muralkonst. Tor Hedendahl hade just startat ett galleri i Malmö och hade tankar på att börja jobba med gatukonstnärer.
”Vi började prata om att göra något tillsammans här hemma men jag var skeptisk, Sverige låg så långt efter andra länder i Europa. Samtidigt brann vi båda två för den urbana konsten och bestämde oss för att försöka ändå”, säger Daniel Wakeham.
Försöket lyckades och deras första projekt var en gatukonstfestival i hemstaden Malmö där fasader runt om i staden fylldes med färgglada muralmålningar, bland annat de två konstverken intill parkeringsplatsen.
Ryktet om de fantasirika konstverken, som bland annat prydde gigantiska väggar på slitna hyreshus i typiska miljonprogramsområden, spred sig till andra kommuner som kontaktade duon. Idag, bara sex år senare, ligger Artscape bakom över 150 muralmålningar i 30 kommuner och det handlar långt ifrån bara om stora städer. Några av de senaste husfasaderna som blivit konst kan hittas i Ljusdal, Motala och Mjölby.
Motiven är blandade men porträtt av människor är vanliga och ofta vill konstnären på något sätt väcka känslor.
”Samtidigt är det viktigt att motiven inte är för provocerande. Konstformen i sig är fortfarande tillräckligt utmanande i mångas ögon. Sedan måste man vara ödmjuk inför att det faktiskt handlar om konstverk i det offentliga rummet, som alla ser, varelse de vill eller inte”, förklarar Daniel Wakenham när vi slår oss ned på Artscapes kontor i ett sekelskifteshus mitt på Malmös stora affärsgata. Kontoret skulle lika gärna kunna tillhöra en reklambyrå eller ett arkitektkontor och har gott om plats för hela åtta anställda. Det är långt ifrån schablonbilden av källarlokalen där några graffitikillar i hoodies, som blivit för gamla för att känna sig rebelliska, istället lyckats göra sin hobby till sitt jobb.
”Det är okej, du är inte den första med fördomar som kommer hit!”, skrattar Daniel Wakeham och berättar att konstformen visserligen har sitt ursprung från graffitivärlden men nu blivit både laglig och accepterad i de flesta länder.
”Vi har för övrigt aldrig varit graffitimålare. Vi är inte ens konstnärer utan vanliga konstälskare.”
Artscape idé är att agera projektledare, se till att det finns finansiering och knyta upp konstnärer. Viktiga samarbetspartners är kommuner, regioner och fastighetsägare. För finansieringen vänder de sig också till näringslivet där bland annat Eon och Akzo Nobel varit sponsorer i flera år.
”Men ingen har rätt att lägga sig i själva konstverken. Här är det vi och konstnärerna som bestämmer, det är viktigt. Sedan lyssnar vi gärna på andra, särskilt lokalbefolkningen om vad de skulle vilja se på väggarna i sin stad”, säger Tor Hedendahl.
De första åren drevs Artscape som en ideell förening. I dag driver de även ett aktiebolag parallellt. Enligt de två grundarna handlar det om en anpassning, där vissa bidragsgivare kräver att det finns ett aktiebolag som motpart.
”Men vi gör fortfarande inte det här för att bli rika, för det kommer vi inte bli. Det är vårt konstintresse som är drivkraften”, säger Tor Hedendahl, men berättar att själva konsten stundtals hamnar i bakvattnet i deras arbete. Förutom ett tidskrävande jobb för att skaffa finansiering är det en juridisk djungel att lotsa sig igenom för att till slut få upp konsten på väggarna. Muralmålningar i Sverige kräver nämligen byggnadslov vilket ofta satt käppar i hjulen.
”Vi har blivit lite av experter på att hitta alla öppningar i lagstiftningen för vår konst. För oss har det varit väldigt viktigt att spela spelet med alla myndigheter och följa alla lagar.”
Förutom själva konstprojekten erbjuder Artscape numera föredrag och konsulttjänster kring konstformen. Det är uppenbart att verksamheten hamnat en bra bit från graffitivärlden, som alltid odlat sitt utanförskap sett sig som en anarkistisk kraft.
”Delar av graffitivärlden ser oss som ‘sellouts’. Sen har vi den etablerade konstvärlden som inte ser vår konstform som tillräckligt fin. Vi står mittemellan”, säger Daniel Wakenham.
Fötterna i båda lägren alltså. Eller inget läger alls. Daniel Wakenham tänker efter ett tag och skrattar till.
”Det spelar ingen roll. Den stora massan gillar verkligen det vi gör, det får vi hela tiden bevis på. Och det räcker för oss!”
