Efter nästan två veckor av förhandlingar och mer än ett dygn försenade går det viktigaste klimatmötet sedan Parisavtalet slöts 2015 mot sitt slut. Diskussioner och påtryckningar pågick in i det sista.
De samlingsbeslut som har antagits av mötet är resultatet av kompromisser mellan fossilberoende ekonomier, stora utsläppsbovar och små önationer som kämpar för sin framtid när havsnivåerna stiger. Den samlade bilden från många av parterna är att det som har beslutats är långt från perfekt – men gott nog givet de närmare 200 ländernas olika viljor och intressen.
Ett viktigt framsteg enligt många är att en omstridd skrivning om utfasning av viss kolkraft och vissa fossila subventioner har tagits med i mötets slutdokument. Skrivningen är dock mer urvattnad än det ursprungliga förslaget och den kolberoende utsläppsjätten Indien fick i sista minuten till en svagare skrivning: ”fasa ner” snarare än att ”fasa ut” det fossila.
Många länder uttryckte sin besvikelse över att skrivningen inte blev skarpare än så men accepterade ändå förändringen för att kunna gå vidare i klimatarbetet.
”Jag förstår den stora besvikelse som ni känner. Men jag vill också säga att det är avgörande att vi skyddar det här paketet”, säger Alok Sharma, COP-mötets chef.
Parterna uppmuntras också att lämna in skärpta mål för utsläppsminskningar redan nästa år, då Cop27 hålls i Egypten. Nu är det bråttom om det ska gå att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med förindustriell tid, vilket är ett av målen i Parisavtalet. Överenskommelsen från mötet anses dock vara tillräcklig för att hålla målet vid liv – om än knappt, enligt förhandlarna.
Många av stridsfrågorna i Glasgow har kretsat kring pengar. Sårbara och fattiga länder har ringt i varningsklockorna och krävt mer hjälp för att tackla klimatkrisen.
Misstron har varit djup eftersom rika länder fortfarande inte har levererat de 100 miljarder dollar om året i klimatfinansiering som det beslutades om för mer än tio år sedan. Miljarderna ska dels gå till anpassning, dels till utsläppsminskningar och efter förhandlingarna i Glasgow uppmanas rika länder att fördubbla stödet som ska gå till anpassning till 2025, jämfört med 2019.
Men fattigare länder vill också att en särskild fond ska skapas för pengar som ska gå till att hantera de förödande klimateffekter som sker redan nu. Det fick de dock inte igenom i Glasgow eftersom många stora givarländer har bromsat.
En viktig uppgift för Glasgowmötet har varit att täppa till de sista luckorna i Parisavtalets så kallade regelbok. Det handlar om regler för handel med utsläppsrätter, regler för transparens och gemensamma tidsramar för rapportering av klimatarbetet. COP26 lyckades lösa upp de sista knutarna och därmed kan Parisavtalet implementeras fullt ut. Det möttes av applåder från delegater som säkerligen drar en lättnadens suck.
Klimatmötets slutdokument är inte juridiskt bindande och det finns inget straff för de länder som väljer att strunta i det som man har kommit överens om.
Men det kan kanske pressa även de mest motsträviga länder att agera för att minska utsläppen av växthusgas.
Sveriges miljö- och klimatminister Per Bolund mötte Di under lördagseftermiddagen.
Hur har ni fångat upp näringslivets önskemål i förhandlingarna?
”Jag skulle säga att vi är på väg åt ett väldigt positivt håll om man pratar om svenskt näringsliv. Jag är glad att vi är i den gynnsamma situationen att vi pratar med samma röst som näringslivet, det vill säga att vi vill ha högre ambition i klimatarbetet. För vi ser av egen erfarenhet att när vi ställer om till fossilfritt stål och elektrifierade transporter så är det något som gynnar våra samhällen och vår konkurrenskraft och ger en bättre ekonomi. Tyvärr så är inte allt näringsliv i hela världen på samma position, men vi jobbar hårt för att få också ett internationellt samarbete när det gäller tung industri. Inte minst genom LeadIT-samarbetet, där vi tillsammans med Indien är ordförande för en bred samarbetsorganisation för att just byta erfarenheter och se till så att vi gör det som kanske nästan är svårast i klimatarbetet, vilket är att få den tunga kolbaserade industrin att gå över till förnybar energi.”
Vad hoppas du att slutbeslutet ska ge för signaler till svenska bolag?
”Väldigt tydliga signaler om att det bara finns en väg framåt. I Sverige så är det väldigt tydligt redan nu med vår klimatlag, men att det gäller även internationellt. Ska man jobba internationellt så kommer man bara kunna vinna marknadsandelar och öka sin konkurrenskraft om man rör sig mot nollutsläpp och om gör det snabbt. Nu ser vi hur det håller på att skapas en enorm global marknad för klimatsmarta produkter. När vi nu börjar producera stål utan kol i Sverige så är orderböckerna redan fyllda flera år innan produkterna ens kommit ut på marknaden. Det visar ett exempel på vilket enormt sug det finns efter den här typen av hållbara lösningar.”
Har ni märkt av en press från näringslivet inför konferensen?”
”Ja det tycker jag absolut, inte minst för att man kämpar för att få ett rimligt pris på koldioxid. Inte bara i Sverige och EU, utan i resten av världen. Där märker jag att det finns ett starkt stöd för ”Border Adjustment Mechanism”, som EU nu håller på att arbeta på. Så länge den är inom WTO-regelverket så har den den just funktionen att se till att man får ett tryck på att ta ut ett pris på koldioxid i andra delar av världen också. Att EU nu håller på att diskutera det och planerar det har till exempel fått Ryssland att börja utforma ett eget system för kolprissättning. Det visar på att genom att använda den typen av påverkansarbete så kan EU vara en stark kraft för att få saker att hända även internationellt.”
Är det en besvikelse att koldioxidpris inte fått en högre plats på agendan här?
”Ja jag skulle vilja att vi har ett globalt koldioxidpris i dag. Helst för tio år sedan. Sverige är verkligen inte en del av problemet, vi har visat att vi är en del av lösningen. Vi har världens högsta koldioxidskatt och ändå en av världens mest innovativa och konkurrenskraftiga ekonomier. Det är ett exempel som jag använder när jag försöker övertyga andra att det är inte ett hot och ett problem att ta ut ett pris på klimatpåverkan, det är någon som skapar en bättre fungerande ekonomi.”
